Den colombianske lantbrukaren Aleider Contreras lever under dödshot och vågar knappt besöka sin egen gård. Han är inte ensam. Varje år dras tusentals colombianska bönder ofrivilligt in i krigen kring de lukrativa kokaodlingarna – där råvaran till kokain växer.
Aleider Contreras bläddrar i mobilen, bland bilderna från gården och dess odlingar med kaffe, kakao och kokabuskar. 15.000 plantor på en hektar har han av den senare grödan, vars blad utgör råvaran till kokain.
– Just nu är det min 20-årige son som tar hand om gården. Han är mycket arbetsam, en väldigt skötsam kille, säger Aleider Contreras.
Själv kan han nämligen sällan besöka hemmet, som ligger i Catatumbo, en otillgänglig och majestätiskt bergig region i norra Colombia. Istället lever han på flykt.
– Det handlar om konflikter. Jag har allvarliga problem med ELN-gerillan.
ELN är en av de väpnade grupper som har stor makt i de delar av landet där den illegala kokabusken odlas.
Grupperna kontrollerar kokainets värdekedja och driver in skatter från befolkningen. Inget sker utan deras medgivande. Statens inflytande är mycket begränsat.
Striderna har pågått i åratal
I Catatumbo har strider mellan olika väpnade grupper pågått i åratal. Men sedan januari förra året har ELN stärkt sitt grepp och inlett ett krig mot en annan väpnad grupp bestående av dissidenter från den gamla Farc-gerillan.
Eldstrider kan blossa upp i kampen om byar. Drönarattacker och kidnappningar tillhör vardagen. I potten ligger lukrativa kokaodlingar och smuggelrutter.
Bland bönderna på landsbygden är det värsta som kan hända att bli anklagad för att stödja den ena eller andra sidan.
Det var precis det som hände Aleider Contreras. Vi ska återkomma till det.
Skörd upp till fem gånger i året
Kokabusken odlas nästan bara i Bolivia, Peru och Colombia, oftast av småjordbrukare med ett par hektar odling.
Moderna, högavkastande sorter av den perenna busken kan ge skörd så ofta som fem gånger om året och under skördesäsongerna anställs plockare – så kallade raspachines – som drar av bladen från buskarnas grenar och samlar i säckar.
I nära anslutning till gårdar brukar det finnas enkla kokalabb där bladen förvandlas till gulvita stenar, så kallad kokainpasta, med hjälp av kemikalier och bensin.
Därefter kommer uppköpare som för pastan till andra laboratorier där den raffineras till vitt kokainpulver innan drogen smugglas ut ur Colombia.
Aleider Contreras betalar för insatsvaror och plockarnas löner, sedan betalar uppköparna motsvarande runt 650 euro för ett kilo kokainpasta. Varje skörd ger fem-sex kilo pasta och förtjänsten är hyfsad.
– Koka är en supersnabb gröda, inom ett år efter att man har satt buskarna tjänar man pengar, säger han.
Det finns även andra fördelar. Som transporten.
Jämfört med att köra en lastbil med kassava eller matbananer i många timmar på dåliga bergsvägar är det betydligt enklare att transportera ett kilo kokainpasta – värt mångdubbelt mer.
Kokan upprätthåller konflikterna
Men trots det har Aleider Contreras länge velat sluta odla kokablad.
– Den huvudsakliga anledningen till konflikterna i Catatumbo är kokan. Så länge det finns koka här, så kommer det finnas konflikt.
2016 gick han och många andra kokabönder med i ett statligt program som skulle hjälpa dem att gå över till lagliga grödor. Programmet kom till i samband med att den colombianska staten ingick ett fredsavtal med Farc-gerillan det året.
Avtalet skulle sätta punkt för decennier av inbördeskrig, trodde många. Men varken freden eller programmet blev långvariga.
Aleider Contreras fick visserligen till en början ersättning från staten för att dra upp buskarna, även om det var långt ifrån så mycket som han hade tjänat på att sälja kokainpasta.
Han satte ihop en affärsplan och började investera för att sätta igång med nötboskap. Men snart sinade de statliga pengarna. Aleider tröttnade och sålde gården.
2019 tog han istället över föräldragården i en annan del av Catatumbo – och planterade nya kokabuskar. Utifrån förutsättningarna då så var det den enda rimliga grödan att börja med, menar han.
– Detta var en period med ekonomisk kris här, men jag mådde bra ekonomiskt.
Brodern mördad, själv i skottgluggen
För Aleider Contreras har våldet länge funnits närvarande i vardagen. Bland annat mördades hans bror 2008 i den så kallade ”falsos positivos”-skandalen, där medlemmar i armén sköt civila och påstod att de var gerillamedlemmar för att på så sätt få bonusar utbetalda.
På senare år har han själv kommit allt närmare skottgluggen. Allt har sin rot i en splittring inom en bondeorganisation där han länge varit en ledande person.
Han och andra bönder bildade en utbrytarorganisation. Splittringen råkade sammanfalla med att Farc-dissidenterna växte sig starkare i regionen, menar Aleider Contreras. ELN trodde därför att han och de andra utbrytarna var kopplade dit, fortsätter han.
I januari förra året inledde ELN-gerillan sin offensiv mot FARC-dissidenterna och de som påstås stödja dem. Gerillasoldaterna gick från gård till gård och letade efter personer de hävdade hade Farc-samröre.
En av dem var Aleider Contreras. Dagen då ELN kom till hans gård var han dock bortrest på ett möte.
– Om jag hade varit hemma, så hade de dödat mig.
Sedan dess har Aleider Contreras, som kandiderat som representant för Catatumbo i Colombias parlamentsval, knappt vågat sätta sin fot på gården.
Att hotbilden finns kvar blir tydligt ett par veckor efter vår intervju. Kort innan jul får han, enligt lokala medier, åter motta dödshot från beväpnade män som dyker upp under ett politiskt möte. De informerar honom om att han har till dagens slut på sig att lämna området.
Nya försök med lagliga grödor
Aleider Contreras är långt ifrån ensam om att leva med en ständig fara för sitt liv. I Catatumbo har tusentals människor bara det senaste året flytt sina hem efter att väpnade grupper uttalat hot mot dem.
Många vittnar om att gerillasoldater söker igenom människors telefoner i jakt på tecken på att de har haft kontakter med ”fel” grupperingar.
– Folk litar inte på någon längre, de föredrar att vara tysta, säger han.
För Aleider Contreras är det uppenbart att våldet har samma rötter som busken han själv odlar. Därför har han de senaste åren, med hjälp av sonen som sköter lantbruket i hans bortavaro, gjort nya försök att gå över till lagliga grödor som kaffe och kakao på delar av sin mark.
Målet är att kunna klara sig helt utan koka. Men denna gången ska det ske utan statliga bidrag.
– Vi har mycket produktiv mark här i Catatumbo och vi skulle kunna bli en kraft inom jordbruksproduktion. Det finns de som är beredda att byta till legala grödor. Men en del har fortfarande uppfattningen att det inte går att ta sig ur fattigdomen utan kokabusken.
– Så länge den uppfattningen lever kvar så kommer det bli mycket svårt.