Naturresursinstitutet Lukes växthusgasinventeringar för 2023 och 2024 har gett olika besked om den finländska skogens kolsänka. Samtidigt skiljer sig Finlands beräkningssätt från det svenska, vilket påverkar hur stor kolsänkan ser ut att vara. Enligt Luke beror skillnaderna främst på att Finland använder modeller, medan Sverige baserar sina beräkningar på långvariga mätserier.
I slutet av fjolåret publicerade Luke en ny växthusgasinventering för 2024. Den visade att skogen fortfarande är en kolsänka, vilket stod i kontrast till den tidigare inventeringen, där skogen klassades som en utsläppskälla.
På uppdrag av jord- och skogsbruksministeriet har Luke, under ledning av forskarprofessor Annika Kangas, analyserat osäkerheterna i inventeringen. Slutsatsen är att beräkningarna är korrekt utförda, även om metoderna innehåller osäkerheter.
Samtidigt besvarar analysen även en fråga som blivit aktuell i och med Lukes rapporter: på vilket sätt skiljer sig Finlands och Sveriges sätt att mäta skogens kolsänka, och varför verkar de svenska skogarna binda mera kol?
Finland använder modeller – Sverige använder mätningar
Den största skillnaden de bägge länderna emellan är att man i Sverige använder sig av långa mätningstidsserier, vilket inte är möjligt i Finland eftersom det inte finns tillgång till sådan data.
I Finland beräknas kolsänkan därför baserat på modeller, och orsaken till de nya resultaten beror på att modellerna förändrats.
Kolsänkorna på mineraljordar beräknas med den så kallade Yasso07-modellen.
– Kolsänkan baserar sig på förnan. Här ingår löv och barr men också döda träd, avverkningsrester och stubbar. Förnan från träden har minskat eftersom skogens tillväxt avtagit och trädkronorna har blivit mindre, säger Annika Kangas, forskarprofessor på Luke.
Olika Yasso-modeller har använts under en period som sträcker sig tillbaka till 1980-talet, och de ger något varierande resultat, men trenden är enligt Kangas tydlig. Om ett medeltal beräknas mellan modellerna har mineraljordarna i medeltal utgjort en sex miljoner tons kolsänka under perioden.
Olika modeller kan skapa spegelvända kurvor
I beräkningarna på torvmarkernas utsläpp togs en ny Tier 3-modell i bruk 2023, som är baserad på ett större datamaterial – 68 kärr i stället för 2.
Enligt Kangas har dock modellen kritiserats både inom och utanför Luke eftersom den inte beaktar vattenytans nivå på dikade torvmarker. Modellen tar också för givet att variationerna i temperatur mellan olika mätpunkter korrekt beskriver klimatets uppvärmning.
– Den nya modellen omfattar inte heller kolförråd, vilket mineraljord-modellen gör. Alla de här bristerna kommer vi att försöka åtgärda.
På en tidslinje som sträcker sig tillbaka till 1985 skapar den nuvarande Tier 3-modellen och Tier 2- och Tier 1-modellerna väldigt olika kurvor.
I Sverige används Tier 1, och om samma metod använts i Finland hade den uppvisat konstant stora utsläpp. Också Tier 2 hade under nästan hela perioden gett större utsläpp.
Den nuvarande Tier 3-modellen visar dock att utsläppen ökat markant under de senaste åren – närmast en spegelbild av Tier 1.
– Osäkerheten är stor och kurvan kan fås att både stiga och sjunka beroende på modell. Sanningen ligger kanske någonstans däremellan. Modellen behöver alltså utvecklas, säger Kangas.
Långa mätserier i Sverige
I Sverige beräknas förändringen av kol på mineraljordar som skillnaden i kollager mellan två inventeringar i tio års cykler på 4.500 provytor som mäts årligen.
I Sverige finns därmed betydligt mera data om mineralmarker än i Finland, och samma uppskattning av kolsänkan används tills man får in nya mätresultat.
– Förändringar syns därför långsamt eftersom endast tio procent av provytorna mäts årligen. Svenskarna rapporterar en trettio års trend, medan Finland rapporterar ett fem års glidande medeltal.
På torvmarker använder Sverige IPCC:s standardemissionsfaktorer medan Finland använder en egen modell. IPCC:s är betydligt strängare, men eftersom torvmarkerna utgör en liten andel av Sveriges skogsareal är effekten begränsad.
– Med de svenska metoderna är det också svårt att visa effekten av en enskild klimatåtgärd på markens utsläpp, vilket är möjligt med de finska modellerna, säger Kangas.
Även beräkningen av skogsbeståndet skiljer sig något. Båda länderna använder en liknande riksskogstaxering för att uppskatta tillväxt och naturlig avgång.
I Finland baseras avverkningsuttaget på statistik, medan det i Sverige grundar sig på taxeringens mätningar. Eftersom mätningarna görs med fem års mellanrum jämnas konjunktursvängningar ut.
– Kollagret i dödved baseras i Sverige också på mätningar, medan de i Finland utgör en del av Yasso-modellens data om förnan. Här kommer vi i framtiden ändå att försöka ta mera efter det svenska sättet.
Metoderna utvecklas – osäkerheten kvarstår
Enligt Luke är den finska växthusgasinventeringen korrekt, och resultaten jämförbara med de mätningar som görs i Sverige. Samtidigt finns utvecklingsbehov, men det betyder enligt Kangas inte att det gjorts fel i beräkningarna.
– Specifikt gällande markens processer har vi hel enkelt inte haft tillräckligt med kunskap eller material som lämpar sig för modelleringen. Förändringar är på kommande åtminstone gällande hur torvmarkernas kolutsläpp beräknas.
Metodförändringar påverkar också hur tidigare år bedöms, vilket gör den politiska styrningen svårare. EU:s klimatmål för medlemsländerna måste likaså anpassas när beräkningsmetoderna ändras.
– Det är väldigt svårt att säga när Finland uppnår kolneutralitet eftersom det är svårt att genom växthusgasinventeringen följa med att exakta numeriska målsättningar uppnås. Men beräkning av kolsänkor är det enda sättet att styra markanvändningen i en mera kolneutral riktning.