Efter årsskiftet blev det möjligt att ansöka om stöd för vård av torvmarksskog. Men i Österbotten planeras inte några projekt ännu. Skogsvårdsinstruktör Jami Pirttimäki funderar på hur han ska motivera skogsägarna att vidta de olika åtgärderna som ingår i arbetsslaget.
– Det finns många olika delmoment som ingår i vård av torvmarksskog som kan intressera skogsägarna. Men att få flera skogsägare samlade och gemensamt gå in för att planera ett större område kan bli en utmaning. Hittills har ingen tagit kontakt med mig, säger Jami Pirttimäki, skogsvårdsinstruktör för Skogsvårdsföreningen Österbottens södra distrikt.
Pirttimäki har ansvar för att planera stora projekt som vägförbättringar och iståndsättningsdikningar. Det senare arbetsslaget får inte längre statligt stöd, men trots det upptar just de projekten en stor del av hans arbetstid.
– I och med att alla visste att stödet för iståndsättningsdikning försvann vid senaste årsskifte blev det rusning under förra året. Vi åtog oss många dikningsprojekt som vi nu verkställer fram till nästa vår, berättar han.
Stödet för dikesrensningar försvann vid årsskiftet när Kemera-stödsystemet ersattes av nya Metka. Nu finns det i stället ett nytt arbetsslag som heter vård av torvmarksskog, som i hög grad fokuserar på att planera för olika vattenvårdsåtgärder som omfattar större avrinningsområden.
– Eftersom varje dikesrensning nu måste vara mycket välmotiverad i en plan för vård av torvmarksskog, kan det bli en utmaning att motivera skogsägarna. Själv funderar jag på hur jag ska sälja idén och en annan utmaning i Österbotten blir att få ihop ett större enhetligt område eftersom här finns många långsmala skiften, säger Pirttimäki.
Staten vill minska näringsutsläppen
Orsaken till kursändringen från statens sida är att dikesrensningar har negativa miljömässiga konsekvenser. När dikena rensas ökar näringsutsläpp och urlakning och åtgärderna som nu ska planeras är att förhindra att torvlagren bryts ner när vattennivån sänks.
Tanken är inte att alla torvmarksskogar ska blötläggas, men en del områden med svag virkesproduktion kommer säkerligen att planeras så att de återgår till naturtillstånd.
Något som också blir vanligare är att gå in för att bevara ett konstant skogsbestånd genom kontinuerligt skogsbruk, vilket skulle öka avdunstningen och minska behovet av dränering.
– Det här sporrar inte direkt skogsägarna, speciellt att förklara varför vi inte längre ska rensa diken och samtidigt föreslå att de inte får avverka skogen som förr. De förstår inte vad det är vi försöker sälja och även för mig är det i nuläget svårt att riktigt förstå vad som är utgångspunkten.
Men han betonar samtidigt att Finlands skogscentral har ordnat kurser för att öka kompetensen på fältet.
– Skogscentralen har producerat bra utbildningsmaterial som vi har nytta av i planeringen. Det finns också många webbaserade verktyg med kartor som kan laddas ner. Så det är tacksamt att man satsat på planeringsverktygen, konstaterar Pirttimäki.
Trots det kommer det att bli en utmaning för honom och andra som ska åta sig dylika projekt. Kraven för varje åtgärd som föreslås i planeringsskedet kommer att vara höga.
– Utlåtanden krävs redan i dag på dikesrensning och NTM-centralen har skärpt sina krav på bland annat vattenvården. En risk med att dikesrensningar inte längre stöds är att fler börjar dika privat utan att göra anmälan. Här finns risk för att staten mister kontrollen.
I höstas deltog Pirttimäki i ett möte med andra skogsvårdsföreningar där det nya arbetsslaget diskuterades. Förutsättningarna för att planera för stora projekt varierar i olika delar av landet.
– Jag tror det blir lättare att planera större helheter i exempelvis de östra och södra delarna av landet där skogsfastigheterna är större. På mitt område kommer det att bli svårare eftersom ett område som planeras behöver vara minst fem hektar. Vi måste få ihop flera skogsägare.
Tagit fram en modell
Därför har han tagit fram en egen modell som kunde lämpa sig bättre för de österbottniska förhållandena med många små skiften. Pirttimäki berättar att en metod kunde vara att utgå från utfallsdiken och större dragdiken som finns på området som ska planeras.
– I planen skulle man rensa nödvändiga partier av utfallsdiken samt bygga lämpliga vattenvårdsåtgärder i utloppen. Rensning av utfallsdiken skulle vara en del av vattenvården så länge vattnen leds ner i till exempel ett översilningsområde, förklarar han.
I samband med projektet skulle det också göras en virkesdrivningsplan och eventuell samförsäljning där man tar hänsyn till alla gallringsbehov i området. Delägarna i projektet ges också förslag på vitaliseringsgödsling, möjlighet till kontinuerligt skogsbruk, miljöstöd och dikesrensning. Stödet för byggande av vägar på dikesrenar skulle också utnyttjas.
– Åtgärderna skulle verkställas enligt markägarnas önskemål. Passiva skogsägare tar enbart del i utfallsrensningen medan aktiva skogsägare gallrar, röjer, gödslar och överväger frivilligt skydd eller kontinuerligt skogsbruk om lämpliga objekt hittas, säger Pirttimäki.
I det här skedet upptar de sista dikesrensningarna och vägförbättringar den största delen av hans arbetstid. Men på sikt hoppas han få samlat flera skogsägare och få igång ett pilotprojekt.
– Det finns lämpliga områden och det vore intressant att kunna inleda ett projekt för vård av torvmarksskog. Från vår sida vill vi ge våra medlemmar den bästa servicen och därför måste vi också satsa på information om det här i framtiden. För det är viktigt att torvmarksskogarna fortsätter skötas, säger han.
Det viktiga är att se till helheten
Ragnar Höckerstedt, chef för finansiering och granskning vid Finlands skogscentral, konstaterar att han inte direkt kan ta ställning till ett enskilt fall. Men han tycker Pirttimäkis vision som helhet låter bra.
– Det viktigaste som jag ser det är att kunna skapa en allmän plan som fungerar för så många skogsägare som möjligt. Stödprocenten för planeringen blir högre ju större arealen blir. I det stora hela tycker jag skogsvårdsinstruktörens tankar är bra när utgångspunkten är att få många konkreta rekommendationer enligt skogsägarnas egna preferenser. Det viktiga är att se till helheten, säger Höckerstedt.
Enligt honom har Finlands skogscentral emottagit en handfull ansökningar för vård av torvmarksskog i år.
– Skogscentralen har egentligen först nu inlett behandlingen av ansökningarna. Vi har inte haft någon extra insats för att få igång processerna, även om det varit möjligt att söka stöd sedan årets början. Det har inte heller varit bråttom för många arbetar fortfarande med att verkställa andra projekt som gjorts inom ramen för Kemera, berättar han.
Den som utarbetar verkställighetsplaner för vård av torvmarksskog ska ha tillräcklig sakkunskap. Något specifikt kompetenskrav finns ändå inte, men för de som vill öka kunskaperna rekommenderar Höckerstedt en nätkurs som Tapio ordnar.
– Kursen är inte obligatorisk, men här finns mycket bra material för de som vill öka sin förståelse för skötsel av torvmarksskogar. Jag uppmuntrar alla som har ett intresse att bekanta sig med materialet och göra det virtuella provet, säger han.
Höckerstedt framhåller att det fortsättningsvis är tillåtet att rensa diken, men att det inte längre är möjligt att få stöd för det. Från statens sida är målet att det även i framtiden ska vara möjligt att odla skog på torvmarker, men samtidigt minska effekterna av dikningarna.
– Som morot har jord- och skogsbruksministeriet stödet för vård av torvmarksskog. Stödet finns för att planera vattenvården så att både utsläppen och belastningen på vattendragen minskar. Det innebär att vi så långt som möjligt ska undvika dikesrensningar. Men när ett dike är i behov av rensning, för att säkerställa fortsätt tillväxt i beståndet, kan ingreppet ändå så klart ingå i planen. För själva rensningen av diken betalas inget stöd.