Förekomsten av pollinerare i Finland och deras betydelse för den finländska livsmedelsförsörjningen diskuterades på MTK:s, SLC:s och Finlands Biodlares Förbunds gemensamma pollinerarseminarium förra veckan i Helsingfors.
Nyheterna om allt färre pollinerande insekter i världen väcker befogad oro. I Finland är situationen inte lika akut som på många andra ställen, men det har inte heller forskats mycket i ämnet. De största hoten mot pollinerarna är bland annat att deras naturliga livsmiljöer förstörs och splittras, intensiv jordbruksproduktion, användning av växtskyddsmedel, olika sjukdomar samt klimatförändringen.
– Utvecklingen är oroande. Utan pollinerare klarar vi oss inte. Det som nu behövs är mer information och uppföljning för att kunna upptäcka förändringar i förekomsten av pollinerare, säger MTK:s ordförande Juha Marttila. Med hjälp av forskning kan vi också hitta kostnadseffektiva verksamhetsmodeller för att värna om pollinerarnas välmående som en del av ett hållbart och ansvarsfullt jordbruk.
Över 70 procent av växterna behöver pollinerare och 35 procent klarar sig inte utan dem. Vi talar om en komplex helhet där klimatförändring, biodiversitet och matsäkerhet är några av ingredienserna. Pollinerarna kan delas upp i två grupper: vilda bin och humlor samt tambin.
– Antalet biodlare har sjunkit på grund av strukturomvandlingen inom primärproduktionen, men i vårt förbunds 32 lokalavdelningar har vi idag cirka 2.800 biodlare, berättar Hannu Luukinen, ordförande för Finlands Bioodlares Förbund.
Glädjande är att de senaste årens oro för pollinerarnas utsatta situation samt närmatens ökande popularitet har lockat många nya biodlare till branschen.
– Den traditionella bilden av en biodlare är en pensionerad man, men nu har antalet kvinnor och unga börjat öka, säger Luukinen.
Många övervintrande bisamhällen
För närvarande övervintrar cirka 70.000 bisamhällen i Finland, vilket enligt Luukinen är det största antalet någonsin.
– I medeltal har en biodlare under 20 samhällen, men de största odlarna har hundratals, och till och med över tusen samhällen. Riktningen att biodlingarna växer i storlek är delvis densamma som inom den övriga primärproduktionen, konstaterar Luukinen.
Ett finländskt bisamhälle producerar i medeltal 49 kilo honung i året, men de årsvisa och geografiska skillnaderna är stora.
– Under de senaste åren har honungskonsumtionen ökat märkbart och är nu nästan 750 gram per person och år. Konsumtionen följer den inhemska honungens produktionsvolymer och de årsvisa variationerna är därmed stora. Produktionen i fjol blev sammanlagt 2,6 miljoner kilo, men den inhemska produktionen täcker inte hela konsumtionen och speciellt livsmedelsindustrin använder importhonung.
Värdefullt pollineringsarbete
Det pollineringsarbete som tambina utför är enligt uppskattningar värt minst 10 gånger mer än honungsskörden, eftersom pollineringen ökar skördemängden och – kvaliteten. Växter som drar nytta av pollineringen som utförs av bin och andra insekter är bland annat vinbär och krusbär, bondböna, skogsbär, jordgubbe, äppel, hallon, rybs och bovete. I utsädesproduktionen drar bland annat kålväxter, morot och lök nytta av bipollineringen.
Efterfrågan på pollinerarservice ökar. Jordgubbs-, äppel- och hallonodlare uppskattar också binas arbete med att sprida växtskyddsmedel mot gråmögel.
– Binas andel av pollineringen är alltid beroende av närvaron av andra pollinerare. Tambin och vilda pollinerare kompletterar varandras arbete. Humlorna är till exempel värdefulla vilda pollinerare, säger Luukinen.
I Finland har bisamhällena tills vidare, till skillnad från många andra länder, besparats från massdöd men de vilda pollinerarna har inte samma skydd. Nästan var tionde europeiska vildbiart och upp till en fjärdedel av humlorna hotas enligt Internationella naturvårdsunionen (IUCN) av utrotning.
– Inom förbundet efterlyser vi en jordbrukspolitik som tar hänsyn till pollinerarna och det gäller också användningen av växtskyddsmedel. Vi har också efterlyst att statsmakten ska göra upp en pollinerarstrategi för Finland, och det arbetet har faktiskt påbörjats, säger Luukinen.
Regelbunden uppföljning behövs
Mikko Kuussaari på Finlands miljöcentral bekräftar att vi behöver både vilda pollinerare och tambin.
– Vi har för närvarande en alltför svag uppfattning om situationen för de vilda pollinerarna. Inte heller har vi tillräcklig kunskap om pollinerarnas påverkan på vår matproduktion.
Därför har Miljöcentralen i år startat projektet Pölyhyöty, där målet är att följa upp pollinerarnas situation samt undersöka pollineringens ekonomiska betydelse för samhället. Projektet finansieras av Jord- och skogsbruksministeriet och en slutrapport ska presenteras 2021.
Esko Hyvärinen, miljöråd på Miljöministeriet, berättar att också en inhemsk pollinerarstrategi är under arbete.
– Pollineringen som utförs av djur och insekter är helt nödvändig för att vi ska ha fungerande ekosystem. Nästan 90 procent av de blommande växterna behöver pollinerare. Över 75 procent av jordens viktigaste födogrödor är beroende av eller drar nytta av pollinering. På en global nivå är marknadsvärdet av pollineringen på årsbasis mellan 216 och 529 miljarder euro.
Det är speciellt produktionen av frukt och utsäde som är beroende av pollinerare.
– Det är i huvudsak vilda arter som sköter pollineringen; humlor, fjärilar, flugor, skalbaggar och andra insekter samt fåglar och fladdermöss. Av Finlands bin och humlor är 32 procent på röda listan och 17 procent är utrotningshotade. För fjärilar är siffrorna liknande. Vilda bin och humlor kan inte ersättas med tambin, även om dessa kan användas lokalt och i liten skala, upplyser Hyvärinen.
Generellt har dock tambinas antal ökat globalt. De uppskattningsvis 81 miljonerna tambisamhällena producerar årligen 65.000 ton bivax och 1,6 miljoner ton honung, av vilket 518.000 ton går till försäljning.
Finns många sätt att hjälpa pollinerarna
Sebastian Sohlberg, lantbruksföretagare på Malmgård Sjundeå, säger att det finns mycket man kan göra för att hjälpa pollinerarna på traven.
– Man kan hjälpa pollinerarna bland annat genom att lämna kantzoner runt fälten med blommande växter för att skapa områden där pollinerare trivs. Man kan också lämna kvar litet sälg då man rensar diken, eftersom humlor och bin drar nytta av den på våren. Se till att det finns kontinuitet i blomningen och på våren ger tidigt blommande växter pollinerarna en bra start.
Sohlberg understryker att det behövs mer resurser till forskningen, men han förespråkar den danska modellen där man rådfrågar jordbrukaren om hurdan forskning som behövs och vad man bör undersöka.
– I dagens projektsamhälle blir forskningen lätt för snäv och det blir för mycket fokus bara på en viss sak.
SLC:s ordförande Mats Nylund understryker för sin del att ett livskraftigt jordbruk gynnar vårdbiotoper där pollinerare trivs.
– Den finländska bonden behövs.
Han talar också för ett brett sortiment frivilliga miljöåtgärder i stödsystemen för jordbruket.
– Men varken producenten eller biodlaren ska ensam bära ansvaret för upprätthållandet av mångfalden i den finländska naturen. Konsumenten, politiken och lönsamheten inom primärproduktionen spelar de avgörande rollerna när det gäller möjligheterna att underhålla artmångfalden i de finländska landskapen
