Efter protester skrinlades planer på en megadamm i Papar på Borneo, men med en ny lokalregering har planerna åter aktiverats. Ursprungsbefolkningen tar nu på nytt upp kampen för att få behålla sin flod intakt – det som är livsnerven i deras tillvaro.
Myndigheterna i den malaysiska staten Sabah på Borneo gjorde 2008 upp planer på en megadamm i floden Papar. Dammen skulle bli 200 meter hög och ett område på 20 kvadratkilometer skulle översvämmas när dammen var klar. Ett ingrepp som skulle inverka negativt på både ursprungsbefolkning och den biologiska mångfalden.
Sakkunniga menade att en damm inte var nödvändig för att tillgodose Sabahs vattenförsörjning, utan att det skulle kunna lösas på annat sätt, bland annat med reservoarer. Floden Papar skulle då få fortsätta rinna i sitt naturliga flöde och det skulle dessutom bli billigare ekonomiskt.
Efter omfattande protester lades planerna på hyllan 2015 och ursprungsbefolkning och miljöorganisationer kunde andas ut. Men när det valdes en ny lokalregering i Sabah 2018 återupptogs planerna, och nu tänker dagens regering, i samarbete med ett kinesiskt företag, ändå genomföra dammbygget. Man väntar bara på att en miljökonsekvensbeskrivning (EIA) ska utföras.
Ekosystemet förändras
Miljön kring floden Papar har en så stor biologisk mångfald att området har nominerats till biosfärområde under UNESCO. Felix Tongkul, professor i geologi vid University Malaysia Sabah (UMS), tycker att det vore mycket illa med en megadamm i det här området.
Enligt honom är Paparfloden en av de friskaste floderna i hela Sabah och dess förmåga att tillhandahålla ekosystemtjänster är något som är svårt att mäta i pengar.
– Om dammen byggs kommer många samhällen att försvinna, med kyrkogårdar, odlingsmarker och gemensamma skogsområden. Omedelbart nedströms kommer floden att lida brist på vatten och sediment, och på så vis förändras flodens ekosystem. Flera samhällen där dammen planeras, kommer att förlora sina inkomster från ekoturism. Havsvatten kommer att tränga in i floden nere vid dess mynning på grund av reducerat friskvatten uppifrån, och dessutom kommer området kring mynningen att erodera i brist på sediment. Och detta är bara en del av de effekter som kommer att uppstå, säger Felix Tongkul.
Människors livsnerv
Diana Sipail, ordförande och talesperson för TAKAD-kommittén (Taskforce Against Kaiduan Dam), berättar för mig att människorna som bor i Ulu Papar, där dammen är tänkt att byggas, är helt beroende av naturen, och hon uppskattar att omkring 3.000 människor kommer att påverkas, om planerna genomförs.
– Vi tillhör den etniska gruppen Dusun Tagahas, och i generationer har vi levt här på våra förfäders marker. Vi är knutna till jorden, skogen och floden för vårt levebröd, för vår mat, men också för vår andliga och kulturella identitet. Allt omkring oss bär på vår historia och vår själ. Utan jorden och floden kommer vi att försvinna.
För att bättre förstå hur förändringar påverkar människor som lever nära naturen har jag läst en fallstudie om hur dammbyggen påverkar ursprungsbefolkningar, och essensen i studien stämmer precis med det som Diana Sipail säger till mig. Det sociala skyddet brister när det som människor upplever som sin livsnerv skärs av.
Ursprungsbefolkningars sårbarhet vid förändringar i livsmiljön markerades 2007 med en FN-deklaration till skydd för ursprungsfolkens rättigheter. Deklarationer är inte bindande men återspeglar föresatser i en viss riktning och är ett redskap för att förhindra brott mot ursprungsfolks mänskliga rättigheter. Malaysia har gett sitt stöd till deklarationen.
Förslag på lösningar
Geologiprofessorn Felix Tongkul menar att det inte alls är nödvändigt med en damm för att tillgodose Sabahs vattenbehov utan tycker att man kunde bygga reservoarer istället.
– Med reservoarer stör man inte den naturliga balansen på samma vis, eftersom man kan ha dem på platser där de gör minst skada för miljön. En damm byggs ju direkt i floden och ändrar totalt flodens flöde. Reservoarer har också effekter på ekosystemet men inte alls så omfattande som en stor damm.
En del diskussioner har också förts om att ha vattentankar på hustaken för att ta vara på regnvatten. Det regnar väldigt mycket på Borneo, men lagring av regnvattnet har inte ännu genomförts.
– Om varje hushåll samlade sitt eget vatten skulle det varken finnas behov av en stor damm eller några reservoarer, säger Felix Tongkul.
Ursprungsbefolkningen återupptar sin kamp
Befolkningen i Papar kämpade i många år under den förra regeringen och vann slutligen sin kamp, men nu har människorna fått börja om igen. Diana Sipail är frustrerad över att myndigheterna inte ens vill överväga alternativen till en damm, och att de inte heller står bakom sitt stöd av FN:s deklaration om ursprungsfolkens rättigheter.
– Dessutom är de inte transparenta med vad de gör. Vi har inte blivit informerade eller konsulterade, om den nya planen följer den tidigare, eller om något har förändrats, allt hålls mycket hemligt. Vi får också höra väldigt olika saker, som att dammen ska tillgodose vattenförsörjningen för Kota Kinabalu, Sabahs huvudstad, eller som att den ska tillgodose hela Sabahs vattenbehov, säger Diana Sipail.
– Jag tror att det här hemlighetsmakeriet är till för att förvirra oss och förhindra att vi tar till några rättsliga åtgärder, säger Diana Sipail.
Professor Felix Tongkul är också bekymrad över bristen på öppenhet. Han menar att en demokratisk regering måste vara mer transparent. Men i nuläget vet ingen när miljökonsekvensbeskrivningen (EIA) ska göras och ifall den kommer att bli offentlig.
För att komma tillrätta med hemlighetsmakeriet vill TAKAD-kommittén att det sätts upp en oberoende kommission som ska se över de nya planerna med Papardammen (tidigare kallad Kaiduan).