Bondeupproret har återvänt till Europa. Redan under tidigare år har vi sett protester och traktorkolonner fylla vägarna och torgen i Europa, vilket median knappt intresserat sig för. Med den situation jordbruket och världsekonomin befinner sig i går problemen inte längre att förbise. Och det står allt klarare att det är i jordbruksjätten Nederländerna som upprorets epicenter ligger.
Nederländerna är världens största exportör av jordbruksprodukter efter USA, och landets jordbruk är på många sätt effektivt, innovativt och högteknologiskt. Under de senaste 40 åren har gödselkonsumtionen per hektar sjunkit från 850 kg till 260 kg.
Nu kräver dock landets regering att kväveutsläppen skall reduceras med 12-95 procent beroende på område. Kväveoxiderna skall minska med 50 procent fram till 2030. I praktiken innebär detta en decimering av jordbruket, vilket regeringen inte heller förnekar, utan tvärtom menar man att det ”uppriktiga budskapet” är att många bönder helt enkelt får sätta lapp på luckan.
I och med krigsförklaringen mot jordbruket oroar sig bönderna inte bara för sin inkomst och sina släktgårdar, utan befarar en ideologiskt driven omvandling av landet och markägarförhållandena som de inte kan ingripa i. Detta är ingen oskälig rädsla eftersom Haag nu verkar rätta sig enligt diverse direktiv och program som funnits på ritbordet en tid.
Redan 2018 beslöt EU-domstolen att Nederländerna inte gör tillräckligt för att minska kväveutsläppen och att landet bryter mot EU-lagstiftning. Programmet Farm to Fork, som är en del av EU:s Green New Deal har som uttryckligt mål att reducera gödselanvändningen och utöka andelen ekologiskt jordbruk fram till 2030.
Förra året lanserade dessutom den nederländska regeringen tillsammans med World Economic Forum (WEF) så kallade Food Innovation Hubs vars ”globala koordineringssekretariat” också är lokaliserat i Nederländerna. Hubbarna är en del av WEF:s Food Action Alliance som har i syfte att ”omvandla” matproduktionsmetoderna i världen. Enligt WEF måste ”vi fundamentalt förändra sättet på vilket mat produceras och konsumeras. Detta innefattar en förändring av 500 miljoner småbrukares arbetsmetoder och 7,7 miljarder individers konsumtionsmönster”.
Enligt egen utsago är en av de största stötestenarna för WEF just det globala livsmedelssystemets ”fragmenterade” natur – att det är i privatägo och drivs med varierande metoder. Detta blir ett problem speciellt om självaste mänskligheten och naturen påstås stå på spel. I denna anda kan WEF konstatera hur ”vi måste livnära 10 miljarder människor på planeten år 2050, vilket blir mera utmanande på grund av klimatförändringens inverkan på vår mark”.
Det är här skon klämmer. För som vi sett gällande Bryssels syn på de finska skogarna ser politikerna sällan problem som skilda eller olika, utan allmäneuropeiska och globala. Inför planetarisk planering står den enskildes omständigheter eller leverne därför sällan högt på prioriteringslistan. Det faktum att gårdar, skogar eller infrastruktur ligger i den enskildes ägo uppfattas närmast som ett hinder för revolutionerande administration.
Nederländerna dras givetvis med miljöproblem, men det är reaktionen på dessa som väcker farhågor. USA:s jordbruksdepartement uppskattar att EU:s Farm to Fork-strategi kommer att minska den europeiska jordbruksproduktionen med 7-12 procent. Eftersom efterfrågan inte försvinner innebär detta import från länder med smutsigare jordbruksmetoder.
I stället för att lyssna på jordbrukarna och deras ambitioner försöker man skrota en del av hela jordbrukssektorn för att driva igenom kontraproduktiva klimatmål. Det är bara att se på Sri Lankas ekojordbruksexperiment eller Tysklands energipolitik för att inse hur långtgående skada ideologisk omstrukturering kan åstadkomma.
Nu leker Haag, Bryssel och WEF med civilisationsmässigt livsviktiga industrier som livsmedelsproduktion och energi. I en tid av krig, energikris och matbrist.
Det är denna farliga lek i kombination med en ovilja att gå med på mera rättvisa och gradvisa förbättringar som väcker förbittring bland bönderna. Böndernas redan uppnådda minskningar i utsläpp och alternativa förslag till ytterligare åtgärder tycks inte längre respekteras av regeringen. Som vi sett ovan blir dock den oresonliga politiken genast mera lättförstådd om vi utgår från att det ultimata målet – vilket många bönder oroat sig för – inte är kväveutsläppen utan en mera omfattande omkoordinering.
Därmed är orsaken till att ideologin trumfar verkligheten och livsmedelssäkerheten äventyras i livsmedelssäkerhetens namn den att viljan att driva igenom nydaningen är stark nog att riskera både produktionsförmågan (som man ändå vill begränsa) och böndernas rättsliga ställning. Varför skulle administrationen annars äventyra en jordbrukarstormakts produktionsförmåga under en tumultartad krisperiod? Som det välkända ordspråket säger: låt aldrig en god kris gå till spillo.
I tidskriften Time publicerades nyligen en artikel där man just framhåller att klimatförändringen innebär att det behövs en ”snabb och genomgripande omvandling av det globala livsmedelssystemet”, samt att de pågående protesterna är en indikator för hur ”stökig” övergången kommer att bli. Bondeupproret är därmed en större tvist över hur jordbruket kommer att se ut imorgon, och när globaliseringen klappar ihop och världsekonomin förändras ser de olika institutionerna en möjlighet att göra strukturomvandlingar. Nederländerna skall nu gå i spetsen för denna förändring.
I och med bondeupproret har också en ny politisk organiserad motmakt vuxit fram: BoerBurgerBeweging. Partiet har nått stor framgång och är säkerligen ett steg i rätt riktning. För att försöka motstå omstruktureringen med endast uppror är lönlöst. I stället bör man sträva efter att aktivera den allmänna opinionen och föra fram vikten av bondens rätt, intresse och förmåga att själv odla marken på bästa sätt.