Förhoppningsvis kan den historik över SLC:s 75 år som nu håller på att färdigställas bli en dokumentation, ett minne, som den finlandssvenska bondekåren kan ha nytta av också i det fortsatta arbetet, skriver Micke Godtfredsen. Han håller just nu på att färdigställa den sista delen av historiken som ska utges senast nästa år i anslutning till jubileumsfesten. Den skulle ha hållits i år, men blev uppskjuten på grund av COVID-19. Kontentan i historiken borde vara att bonden behövs, men det gör också böndernas organisation.
Fastän villkoren och arbetet inom jord- och skogsbruket har ändrats enormt, så är grundtankarna i SLC de samma i dag som de har varit hela tiden. Man organiserar sig för att gemensamt bevaka sina intressen och för att förbättra sina villkor.
När SLC grundades 1945 var en av de väsentligaste orsakerna att bönderna i svenskbygden hade erkänt betydelsen av att hålla ihop i stället för att låta sig utkonkurreras med allt sämre priser för sina produkter.
Tanken var inte ny, den låg också bakom grundandet av böndernas andelslag några decennier tidigare.
Det väsentliga är att den finlandssvenska bonderörelsen har lyckats hålla ihop i både medgång och motgång under alla de år som gått. Det här har hjälpt SLC att skaffa sig ett betydande inflytande.
Grundutmaningen är ändå den samma: Man måste få ett pris för den vara man producerar, som täcker kostnaderna och ger möjlighet för att investera och försörja en familj. Det är ett ganska självklart krav, fastän realiteterna är andra, något vi som haft anknytning till näringen vet.
Från riktpriser till stöd
Från mitten av femtiotalet och fram till EU-medlemskapet var vår lantbruksinkomstlag med om att trygga jordbruket som näring och som matförsörjare i Finland. Den innebar förstås ett ingrepp i den så kallade fria marknadsekonomin, men den kom till genom parlamentarisk lagstiftning i ett demokratiskt land.
Huvuddraget i lagstiftningen var att vi hade ett system med avtalade riktpriser, vilket garanterade jordbrukarna ett visst pris för en vara. Jordbrukets organisationer SLC och MTK ingick också som part i de dåvarande inkomstuppgörelserna liksom fackförbunden, näringslivets organisationer och statsmakten.
De här uppgörelserna innebar bland annat – visserligen något förenklat – att man kunde kalkylera med vad landet hade råd med under de följande två åren, och resurserna fördelades enligt det. Om det var överutbud på en viss vara beslutade man sänka riktpriset och vice versa.
Därutöver hade vi garantipriser som innebar att ett visst pris var tryggat inom kedjan, också när våra produkter såldes på export till billigare priser än våra priser på hemmamarknaden.
Samtidigt var andra länders kontroll av våra skyddsmekanismer för att gynna den inhemska basproduktionen ringa. EU-medlemskapet kom att ändra på allt detta. Redan före medlemskapet var vi emellertid i Finland utsatta för påtryckningar bland annat från USA, som var missnöjt med vårt dåvarande licenssystem som gynnade inhemska säsongvaror. USA kunde till exempel inte exportera äpplen hit, så länge vi hade inhemska äpplen i lager.
I och med EU-medlemskapet föll emellertid priserna på jordbrukets produkter till en bråkdel av tidigare nivåer. EU godkände inte avtalade riktpriser, utan handeln med basprodukter skulle följa villkoren på EU:s inre marknad. För att upprätthålla lönsamheten någotsånär, får jordbrukarna i stället kompensation genom stöd.
I Finland lyckades vi så småningom pussla ihop en helhet av bland annat EU:s direkta stöd, CAP-stödet samt stödet till mindre gynnade områden (LFA-ersättningen), miljöersättningen, nationella stöd i norr och investeringsstöd. Det nationella stödet till södra Finland infördes också, men EU höll hela tiden fast vid att det inte fick bli ett permanent stöd.
Vid EU-inträdet vingklipptes också producentorganisationernas, SLC:s och MTK:s, inflytande över prisbildningen för jordbruksprodukterna. Vi fick ändå rätt att i fortsättningen förhandla om de nationella inkomststöden, något som i sig är ganska så unikt, inte bara i EU men i hela världen.
Dessutom har det varit kutym i Finland att statsmakten samarbetar med intresseorganisationerna i beredningen av lagstiftning och av Finlands förslag till ändrade eller nya stödformer i EU.
Vi är inte ensamma
Under EU-tiden har i alla fall också de finlandssvenska bönderna märkt att vi inte är ensamma i våra ansträngningar mot sviktande lönsamhet. Bönderna i det mesta av världen är i samma situation. Det finns alltid någon som kan och är villig att producera billigare.
Samtidigt har man i de flesta länderna vidtagit någon form av stöd- och skyddsåtgärder för att kunna upprätthålla ett eget jordbruk. Det här betyder att det är väldigt svårt för ett land ensamt att avveckla stöden eller vidta andra åtgärder, som fördyrar produktionen.
Parallellt med den här utvecklingen har förhandlingar inom världshandelsorganisationen WTO pågått för att bryta ner hindren för en fri världshandel med jordbruksprodukter. Den utvecklingen har emellertid varit något på sparlåga efter att den så kallade Doharundan i det närmaste rann ut i sanden på konferensen i Buenos Aires 2017.
Samtidigt har förhandlingar om bilaterala avtal pågått i flera omgångar, det har hittills inte direkt drabbat jordbruket, men det beror närmast på att parterna inte kommit överens.
I dag är det som bekant EU som förhandlar om bilaterala avtal med tredje part för Finlands och alla andra EU-länders del.
Åtgärder har vidtagits
Frågan om en rättvis inkomst för utfört arbete står i vilket fall som helst kvar i världen såväl som för den finlandssvenska jordbrukarkåren.
Under senare år har frågan äntligen fått uppmärksamhet. Bland annat i Finlands och EU:s konkurrenslagstiftning har man försökt komma åt jordbrukarnas svaga situation i prisbildningen. Detta efter att flera undersökningar har bekräftat att de övriga leden i livsmedelskedjan tar en växande andel av varans pris.
Man har till exempel utvidgat möjligheterna för jordbrukarna att bilda producent- och branschorganisationer, där man gemensamt kan fatta beslut om produktionsmängder och kvaliteter.
Också en livsmedelsombudsman har tillsatts, som ska övervaka att god handelsled följs på marknaden. Det här är någonting som SLC jobbat för länge. De konkreta resultaten i övrigt har dock varit ringa, åtminstone hittills.
Nya utmaningar
Samtidigt har jordbruket fått nya utmaningar. Det gäller bland annat infrastruktur och växande tätortssamhällen som har påverkat jordbrukarens möjligheter att disponera över sina ägor.
Det här har också inverkat på arbetet i SLC, där producenternas intressen och rättsskydd som markägare har fått en växande roll. Trycket från beslutsfattare och allmänhet på skog och mark har blivit allt hårdare och risken för kringskärning av markägarens rätt att disponera över sina områden har blivit allt mer överhängande.
Att jordbruket tvingas försvara sin existens i den offentliga debatten är inget nytt. Så har varit fallet i flera omgångar ända sedan uppbyggnadsskedet efter de senaste krigen.
På sextiotalet talade man således redan om överproduktion och om att ineffektiva småbruk borde läggas ned. Den arbetskraft som frigjordes kunde arbeta i industrin, som tidvis hade ett stigande behov av arbetskraft. Många småbruk lades de facto ner under den här perioden, men resultatet blev för många en utvandring till Sverige för att få jobb.
Under åttio- och nittiotalet handlade diskussionen mycket om konsumentpriser och om stödet till näringen. Det var närmast vissa tjänstemän och beslutsfattare som i korthet ansåg att det var för dyrt att upprätthålla ett familjejordbruk med statliga åtgärder. I stället borde jordbruket konkurrera på marknadens villkor.
Under de senaste åren har näringen och dess representanter utsatts för påtryckningar från miljö- och djuraktivister. Här har SLC och medlemsförbunden gått in i debatten och försvarat jordbrukarkåren. Vi är bland de renaste jordbruken i världen liksom vi också ligger i bräschen när det gäller djurvälfärd och djurhälsa.
Det visar sig även i de enkäter som utförts bland allmänheten, att det inhemska jordbruket har ett brett stöd hos befolkningen.
Avsikten med historiken är att försöka knyta ihop en helhet som skisserar utvecklingen inom SLC i detalj. Vi är i det här skedet inne på de sista fem åren fram till nu.
Att ha sin historia dokumenterad är att ha ett gemensamt minne, en del av organisationens identitet. Det underlättar också det dagliga arbetet att man kan bläddra tillbaka och kolla tidigare händelser när en utmaning dyker upp: Vad gjorde vi i motsvarande situation då?
Förhoppningsvis kan vi förstärka det vid det här laget redan klassiska budskapet ytterligare: Bonden behövs och bonden behöver också sin organisation.
