Återvätning av torvmarker
sänker utsläppen – men stöter på
stora praktiska problem

Enligt forskningsresultat publicerade av Naturresursinstitutet Luke skulle en återvätning av torvåkrar minska utsläppen. Vattenbrist, luckor i forskningen och okända ekonomiska faktorer skapar dock praktiska utmaningar.

I början av maj publicerade Naturresursinstitutet Luke nya forskningsresultat beträffande återvätning av torvmarker och hur detta kunde förverkligas i Finland. EU:s restaureringsförordning förutsätter nämligen satsningar på återvätning av dikade torvmarker fram till 2050.

Då skall hälften av torvmarkerna vara restaurerade och en tredjedel av dessa återvätta. De nationella planerna håller som bäst på att utarbetas.

– Restaurering av torvmarker innebär här främst förbättring av jordbruksmetoder, medan återvätning syftar på att höja grundvattennivån, förklarade Päivi Merilä, ledande forskare på Luke.

Merilä påpekar att torvåkrarnas andel av odlingsarealen är 10 procent, medan koldioxid- och dikväveoxidutsläppen från dessa utgör över 50 procent av jordbrukets växthusgasutsläpp. Till vidare är dock restaurering av torvåkrar något som är relativt obekant i Finland – detsamma gäller även övergång till våtmarksodling, det vill säga produktion på återvätt torvmark. Därmed återstår många frågor gällande hur återvätningen skall gå till i praktiken.

Mera forskning behövs

Restaureringen skall basera sig på mätbarhet, men detta påverkas av att beräkningskraven för utsläpp kommer att bli striktare över tid. År 2030 övergår man till modeller som skall kunna verifieras med noggranna nationella data. För denna så kallade Tier 3-nivå behövs bättre information om torvmarkernas utsläpp.

– Den viktigaste variabeln är grundvattennivån eftersom den inverkar på utsläppen. Utöver detta behöver vi känna till temperaturen eftersom den inverkar på speciellt koldioxidutsläppen, samt behöver vi årliga växthusgasmätningar, berättade forskningsprofessor Kristiina Lång.

Lång lyfte även fram det faktum att spannmål och vall inte nödvändigtvis skiljer sig nämnvärt i fråga om utsläpp, och att en förskjutning i produktionsinriktning därmed inte i sig kan förbättra utsläppsbalansen. Enligt en metaanalys bestående av 24 olika forskningsrön varierar nämligen utsläppen inte nämnbart, förutom gällande dikväveoxidutsläpp som är lägre hos vallen.

– Vi kan inte därför anta att en övergång från spannmålsodling till vallodling skulle minska utsläppen, konstaterade Lång.

Forskningen är dock fortfarande bristfällig eftersom växthusgasmätningar främst gjorts på genomsnittliga åkrar, vilket betyder att våtare åkrar och mullmarker är underrepresenterade i statistiken.

– Åkrarnas nuvarande dikningssituation borde utredas, och så borde vi få fler mätningar från marker som inte består av mineraljordar eller torvmarker, samt grundvattenmätningar. Detta för att kunna utveckla Tier 3-metoden.

Vattnet räcker inte alltid till

Även konkreta resultat från olika återvätningsförsök lytes fram under presentationen. Forskare Maarit Liimatainen berättade om försök som gjorts på Lukes försöksfält i Ruukki i Uleåborg. Försöksfältet består av 26 hektar torvåker där torvlagret varierar mellan 15-75 centimeter, och är därtill försett med reglerad dränering samt underbevattning.

För att höja vattennivån leddes tilläggsvatten från ett avrinningsområde till en 9.000 kubikmeter stor bassäng varifrån vattnet leddes med gravitation till försöksfältet.

– Här nådde vi helt enkelt inte våra mål eftersom vattnet tog slut i mitten av växtperioden. Återvätningen skulle behöva göras på en mindre areal och med hjälp av pumpning, vilket åter skulle belasta vattendragen, konstaterade Liimatainen.

Ett annat försök har genomförts på 18 olika gårdar i samarbete med odlarna. Här beräknade forskarna hur mycket vatten som skulle behövas för att höja grundvattennivån på åkrarna.

– Resultaten varierade beroende på åkrarnas läge och om det finns någon närbelägen vattenkälla. På vissa åkrar fungerar det bra medan avrinningen skapar problem på andra håll, speciellt under torra somrar.

Därav står det klart att det är lättare att höja grundvattennivån på våta än torra områden, samt att vatten som avdunstar måste kunna kompenseras under hela växtperioden. Samtidigt är omfattande pumpning ingen lätt lösning.

– Alla dessa faktorer pekar på risker, vilket betyder att odlare antagligen inte kommer att uppfatta återvätning som vidare lockade, summerade Liimatainen.

Våtmarksodlingen teoretiskt sett lovande

Specialforskare Sanna Saarnio lyfte fram våtmarksodling som en potentiell lösning. På försöksodlingar där man odlat rörflen och vall har samma vattenbrist under växtperioden skapat problem. På utsläppssidan har dock resultaten varit goda.

– Markandningen minskade när vattennivån var högre, det vill säga koldioxidutsläppen minskade märkbart. Dikväveoxidutsläppen förblev låga oberoende vattennivån, medan metanutsläppen ökade en aning.

På ett av försöken uppstod metanutsläpp i försökets inledande skede när åkern bearbetades, varefter de avtog.

– Metanutsläpp uppstår främst när det är väldigt vått och vattennivån ligger 15-10 centimeter under marknivån. När alla utsläpp räknas ihop så minskar de ändå klart trots att vattennivån höjs, summerade Saarnio.

Enligt Saarnio utgör de ökade metanutsläppen därmed inte något större problem eftersom minskningen i koldioxidutsläpp är så omfattande att den med god marginal kompenserar de ökade metanutsläppen. Beträffande verkställandet av våtmarksodling återstår dock utmaningar.

– Endast ett uppsamlande av regnvatten räcker inte för att höja vattennivån till en nivå som krävs för våtmarksodling, men även en mindre höjning av nivån i juni-augusti skulle leda till en minskning av årliga utsläpp då torvnedbrytningen saktas ner.

Lönsamheten tills vidare okänd

Avslutningsvis kommenterade forskningsprofessor Heikki Lehtonen den ekonomiska lönsamheten i återvätning av torvåkrar.

Enligt Lehtonen beror lönsamheten i stora drag på hur vattenhanteringen förverkligas och hurdana grödor som odlas.

Dämning av tegdiken eller införande av reglerad dränering i syfte att höja grundvattennivån är sällan lönsamt, speciellt utan tilläggsincitament.

– Det finns dåligt med forskning beträffande lönsamheten i att odla våtmarksväxter i kombination med en höjning av grundvattennivån. Skördens värde är okänd och endast en del av växterna är stödberättigade. Även här behövs det mera forskning.