Det var de unga och EU-regleringen som stod i centrum då SLC:s skogsombudsman Anders Portin redogjorde för det skogligt aktuella under förra veckans fullmäktigemöte.
SLC:s skogliga ungdomsutbildning drogs i gång förra våren. De två första delarna gick av stapeln i mars och november. De unga fick bekanta sig bland annat med skogsvårdsföreningarna, ministerierna, industrin och miljöorganisationerna.
En del av evenemanget finansieras av Finlands Skogsstiftelse enligt en modell som Portin ser att varje skogsägare gärna får stöda.
– Den handlar om att man vid virkesköp kan kryssa för att man donerar en liten summa, och då förbinder sig även köparna till att donera samma belopp. Ungdomsutbildningen är ett exempel på hur vi får tillbaka av de pengarna.
Den tredje utbildningsdelen kommer att äga rum i januari i Joensuu. De unga kommer bland annat att besöka UPM:s plywoodfabrik, John Deeres skogsmaskinfabrik, European Forest Institute, men även andra skogliga organisationer.
– Den sista etappen ordnas i Bryssel i mars. Då kommer vi att besöka bland annat Europaparlamentet, Copa-Cogeca och Forestry House.
Omvärdering av Metso och lagstiftningen om områdesanvändning
Portin rapporterade även från den arbetsgrupp för förnyandet av Metso-programmet som han sitter med i. Det nuvarande programmet gäller fram till nästa års slut och enligt Portin har det varit en succé eftersom både skogsägare, skogsindustrin och miljöorganisationerna varit nöjda.
– Inom arbetsgruppen är vi ense om att vi vill ha en fortsättning. Det har varit tal om att förlänga med 5 eller 10 år, men det bästa skulle vara att göra det permanent. Det knepiga är dock att lyckas övertala finansministeriet.
Samtidigt pågår en reform av lagstiftningen om områdesanvändning. I framtiden skall landskapsplanerna inte vara lika starkt bindande som idag, utan främst omfatta riksomfattande ärendet eller sådant som angår flera kommuner.
– Kommunerna skall kunna göra generalplaner som avviker från landskapsplanen, medan generalplaner och detaljplaner i framtiden kan beslutas om parallellt. Markägarens initiativrätt och samarbete i planeringen förbättras också.
Portin poängterade dock att det finns tveksamma aspekter i förnyelsen, inte minst gällande informationsgången till markägarna då man frångår kungörelser och förväntar sig att kommuninvånarna själva skall hitta informationen på webben.
– Tjänstemännen är inte intresserade av att leta fram markägare för att informera dem om ändringar som kan påverka dem, och vidare ser de att det kan bli en grund för överklagande om alla markägare inte kan hittas eller kontaktas.
SLC yrkar även på att skydd genom planering borde göras enligt tidsbundna planebeteckningar.
– Om något märks som skyddat men ingenting händer inom en viss tidsram skulle det återgå till att vara jord- och skogsbruksmark. Det här är dock svårt att få igenom.
EU-förordningarna väcker fortfarande frågor
Portin tog slutligen upp de två stora EU-förordningar som skapat mest osäkerhet inom skogssektorn, nämligen avskogningsförordningen och restaureringsförordningen.
Gällande den förra har EU-kommissionen nu gått med på att skjuta upp genomförandet från slutet av detta år till slutet av 2025.
I och med detta kom dock EPP-gruppen i Europaparlamentet att föreslå 15 olika ändringar varav 8 till slut godkändes, vilket kan äventyra den senarelagda tidtabellen.
– Parlamentet godkände kommissionens förslag om att skjuta upp tillämpningen, men samtidigt gjordes ändringar och nu är det högst oklart vad det betyder. Nu borde man ingå trilogförhandlingar om ändringarna och tiden rinner ut. Om tiden rinner ut före årets slut träder förordningen i kraft, och för tillfället verkar ingen riktigt veta hur det kommer att utfalla.
Portin menade ändå att den oro som gnagt inom producenterna mest, nämligen risken för att byggande av ladugårdar och restaurering av hagmarker skulle tolkas som avskogning, nu torde vara neutraliserad av de nya riktlinjer som kommit från kommissionen.
– Trots detta har dessa riktlinjer ingen egentlig juridisk status, vilket bör tas i beaktande. Men det borde inte vara problematiskt längre.
Restaureringsförordningen godkändes för sin del i juni. Nu har medlemsländerna två år tid att göra upp nationella restaureringsplaner, vilket enligt Portin innebär att intressebevakningsarbetet åter flyttat till nationell nivå.
– Efter att det utarbetats en nationell plan skickas den tillbaka till Bryssel där kommissionen har sex månader på sig att kommentera den, varefter den skickas tillbaka till länderna som har sex månader på sig att beakta eller inte beakta kommissionens kommentarer.
Var resurserna för själva restaureringsarbetet skall hittas är enligt Portin ännu oklart.