Skogsägare kan tjäna pengar på att sälja kolkrediter och på Åland har ni alla möjligheter att lyckas! Det var i korthet skogsprofessorn Tomas Lundmarks budskap när han besökte öriket. Frågorna kring processerna är många och svaren inte glasklara, men Johan Mörn, ordförande för Ålands skogsvårdsförening, ser möjligheterna:
– Vi har hållit på i samma spår i evigheter – sågat plankor och sålt flis. Nu måste vi tänka i nya banor, säger han.
Ålands skogsvårdsförening bjöd in Tomas Lundmark till sitt vårmöte den 28 april. Han var tidigare professor vid institutionen för skogens ekologi och skötsel SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Han är en ofta anlitad föreläsare och har beskrivits som en person som ”under många år oförtröttligt arbetat för att synliggöra den brukade skogens roll för ett framtida fossiloberoende samhälle”.
Hur kan skogen bidra till både lönsamhet och klimatnytta? Vilka nya affärsmodeller kan ge skogsägare bättre ersättning? Hur kombinerar vi produktion, biologisk mångfald och kolsänkor? Det var huvudfrågorna för anförandet på Åland som lockade ett fullsatt auditorium.
– Många skogsägare uppfattar i dag alla krav, som ställs på skogen, som problem och kritik. Men jag vill hävda att man kan vända på steken och se utmaningarna som möjligheter i stället. Ni som jordägare sitter med trumf på hand. Det är ni som äger och förvaltar skogen, sa Tomas Lundmark.
En värdehandling
Skogsägare har av tradition haft några huvudprodukter att välja på när de velat tjäna pengar på sin skog; det vill säga sågtimmer, massaved och bränsle. Numera finns fler affärsmöjligheter som kolkrediter och biokrediter.
Kolkrediten beskriver han som en värdehandling som kan kompensera ett ton koldioxidutsläpp.
– Klimatpolitiken i Europa bygger på att utsläppen av koldioxid ska minska och naturbaserade kolsänkor ska hjälpa till på resan.
Av de naturbaserade källorna är skogen den klart största.
– Men för att skogen ska bli en kolsänka måste kollagret öka jämfört med dagens nivåer. Men andelen skog per person minskar i världen. Inte i första hand för att den huggs ner utan för att vi blir fler människor. År 1990 räknade man med 0,8 hektar skog per person, år 2020 med 0,5 hektar. Det betyder att ni skogsägare måste bli ännu duktigare på att förvalta era markresurser och på att öka tillväxten. Det finns plats för fler träd i våra skogar, framhöll Lundmark och tillade:
– Någon måste betala för att minska koldioxidbelastningen men varför ska skogsägarna göra det utan ersättning? Om de ekonomiska förutsättningarna är de rätta kan man komma fram till bra lösningar.
Oberoende part
Men för att få igång en handel med kolkrediter, som är intressant för skogsägarna, måste det förstås finnas köpare, till exempel företag som i sin marknadsföring vill framhålla att de klimatkompenserar för egna utsläpp genom att köpa kolkrediter av skogsägare.
Det måste också finnas tydliga beskrivningar för hur kedjan bakom ett köp av kolkrediter ska se ut från ansökan till avtal, kontroll av mängder och årlig redovisning och det ska dessutom finnas en oberoende part som certifierar hela processen.
Är det här verkligen realistiskt? Finns det någon som kan tror på att det här blir en framgångssaga? Tomas Lundmark ställde själv frågorna och gav några svar:
– Vi har redan en stor mängd data om våra skogar via till exempel riksskogstaxering och laserscanning och med alla dessa data som underlag kan vi beräkna vad man ska göra utöver det man gör i dag för att få en ökad kolinlagring. Det finns också olika sätt att verifiera den mängd kol som lagras. Jag är själv VD för ett bolag i Sverige, Carbon Forestry Standard Sweden, som utvecklar system för detta.
Det finns också företag i Sverige och grannländerna som hjälper skogsägare att klimatcertifiera sin skog som exempelvis Nordiskt Naturkapital.
Oklar prissättning
Hur mycket ska en köpare betala för ett ton koldioxid? Det är den centrala frågan för en skogsägare, men den är dessvärre inte lätt att svara på i nuläget. Många faktorer spelar in när priset avtalas.
På Skogsforum.se, en svensk skogsportal, finns i alla fall ett exempel; en skogsägare i Småland berättar i ett inslag att han ”sålt” tre hektar som kolinlagring till ett lokalt företag och för det får han cirka 800 euro per hektar och år.
I ett färskt inslag i TV4-nyheterna i Sverige om samma ämne nämns helt andra belopp – mellan cirka 260 euro och 420 euro per hektar och år.
– Kolkrediter i Norden borde vara de bästa, men i dag finns det företag som handlar krediter i exempelvis Sydamerika och Afrika eftersom utbudet är så otroligt litet i Europa.
Fick inspiration
Johan Mörn, ordförande för Ålands skogsvårdsförening som bjöd in Tomas Lundmark, blev inspirerad av besöket och föreningen ska diskutera kommande åtgärder vid sitt nästa styrelsemöte.
Lundmark har redan bidragit med en lista över åtgärder som skulle passa på Åland. Som en första åtgärd behövs en projektbeskrivning och en arbetsgrupp där man försöker undvika ”problemsökarna”.
– Vi torde ha goda möjligheter på Åland att komma igång och blir en föregångare inom den skogliga ”kolinlagringsbranschen”. Det geografiska området är avgränsat och avstånden är korta till beslutsfattarna. Vi kan räkna med snabbare beslut. Det gäller också att skapa en efterfrågan på kolkrediter i näringslivet. Samhället måste komma med på tåget.
– Näringsministern i Ålands landskapsregering Jesper Josefsson är intresserad och positiv och redan i dag finns Nätverket bärkraft som arbetar för en utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland. Ökad kolinlagring i skogen kan bli vårt bidrag till det arbetet. I dag räknar vi med att det i snitt finns 147 kubikmeter virke per hektar i den åländska skogen. Men vi kan sköta våra skogar ännu bättre för att öka tillväxten och därmed kolinlagringen. Enligt Lundmarks beräkningar är det rimligt för oss att komma upp i 170 kubikmeter, säger Johan Mörn och tillägger:
– Med lite fart i arbetet borde vi kunna ha ett beslutsunderlag i slutet av detta år. Det här kan vara den största möjligheten för oss skogsägare på länge. Vi har kört på i samma spår så länge – vi har sågat plankor och tillverkat flis – men nu är det dags att öppna ett nytt fönster!
Torbjörn Björkman, verksamhetsledare för Ålands skogsvårdsförening, säger att kolkrediter är på kommande och att föreningen måste hänga med i svängarna.
– Men det är rätt komplicerade frågor och svårt att veta var man ska börja agera, medger han.
En fråga, som berördes under föredraget, är vem som egentligen äger kolsänkorna i skogen. Mats Nylund, ordförande för SLC, som besökte Åland och lyssnade på Tomas Lundmarks föredrag, påpekade att i Finland anser sig staten äga dem.
Det är en inställning som verkligen tål att diskutera enligt Lundmark.
– Det är ju absolut inte oklart vem som äger träden!
Oklart kring biokrediter
Tomas Lundmark ser ytterligare en ny inkomstkälla för skogsägare som är på kommande – biokrediter. Skogsägarna kan alltså få ekonomisk ersättning för att bevara biologisk mångfald på sina marker.
– Biokrediter är dock en knepigare process än kolkrediter. Det är inte så lätt att veta vad man köper och vad man säljer och prissättningen är krånglig, sa Tomas Lundmark.