I onsdags publicerade naturresursinstitutet de senaste uppskattningarna av våra skogars avkastnings- och användningsmöjligheter, i praktiken hur mycket vi kan avverka inom hållbarhetens gränser. Det gäller nationellt och i våra regioner.
I motsats till en del tidigare utredningar om var gränserna går för att vi ska kunna idka hållbart skogsbruk, så brukar den här uppskattningen åtminstone i viss mån ha konkreta siffror så att man har något att hålla sig till – så känns det i alla fall.
Nu skulle det vara viktigt att åtminstone forskarna i vårt land kan upprätthålla någon form av samförstånd kring pålitligheten av Naturresursinstitutets bedömningar.
Enligt uppskattningen så kan vi hur som helst avverka upp till 80,5 miljoner kubikmeter gagn- och energivirke årligen i hela landet under den närmaste tio års perioden. Jämfört med motsvarande uppskattning i fjol är det här en minskning med 3,5 miljoner. Det skulle motsvara närmare 4,5 procent.
Att taket har sänkts beror närmast på resultaten av den riksomfattande skogsinventeringen, där beräkningsmodellerna uppdaterats. Det lär handla om en vanlig utveckling av metoderna för att komma fram till noggrannare beräkningar.
I och med uppdateringen har mängden spillvirke ökat vilket i praktiken minskar mängden tillgängligt gagnvirke.
Nu ser det också ut som om begreppen har ändrats: När man tidigare talade om den största virkesproduktionsmässigt hållbara avverkningsmängden, så heter det nu den största ”upprätthållande” eller ”försvarbara” (ylläpidettävissä) avverkningsmängden.
Den tidigare termen anses inte vara heltäckande för alla hållbarhetsbegreppets dimensioner. Det är i alla fall skäl att fråga sig om den nya termen återger vad det hela handlar om, åtminstone i svensk översättning.
Kontentan är emellertid att de begränsningar som varit en följd av övrig användning än egentligt skogsbruk har beaktats både nu och tidigare. Det är i alla fall fortfarande så att den störst möjliga försvarbara avverkningsmängden bara är ett sätt att räkna. Det finns andra sådana.
Enligt Lukes egna representanter ska materialet kunna användas till exempel som bakgrundsmaterial i de regionala skogsprogram som för närvarande görs upp och som också ligger till grund för vårt nationella skogsprogram. Men materialet ställer inte upp något direkt mål för vad vi kan eller bör avverka.
Intressant är i vilket fall som helst att kolsänkorna har beaktats i beräkningarna. De har räknats in i såväl trädbestånden som i marken. Visserligen vill man gardera sig med att osäkerheten kring beräkningarna fortfarande är stor, men det är i alla fall siffror, något som man torde kunna utgå ifrån.
Det framkommer också att om man vill ta hänsyn till kolsänkan, så räcker det inte att man ser på avverkningsmängden utan man bör också beakta objekten och förnyelsen efter avverkningen. Det heter således i Naturresursinstitutets pressmeddelande att skogen snabbt växer till sig och blir kolsänka, om den förnyas i rask takt till täta bestånd och man ser till att bestånden är livsdugliga.
Det framkommer vidare att själva skogarnas kolsänka inte berättar allt om skogen eller skogsbrukets roll, när det gäller att bromsa klimatuppvärmningen – vilket vi nog har känt till sedan tidigare. Således inverkar det också att man byter ut fossila råvaror och bränslen med förnybara sådana från skogen och att man lagrar kol i långvarigt hållbara produkter så som trä för husbygge eller träbaserade textilier.
Naturresursinstitutet påpekar även självt på ett tydligt sätt att regeringens planer på att stärka kolsänkorna i vårt land inte har beaktats. I bästa fall betyder detta med andra ord att vi har lite svängrum utöver de gränser som finns i de här senaste uppskattningarna, men det beror ju också på om regeringens planer förverkligas.
Nu har vi i alla fall en fingervisning om vilka mängder vi kan ta ut från skogen.
Till saken hör att vi på bara lite längre sikt ännu har kapacitet att främja tillväxten i skogen, till exempel med skogsgödsling, utan att det ska gå ut över virkets kvalitet.
Det är också viktigt att markanvändningssektorn i sin helhet är en betydande nettokolsänka, och skogarna kommer att vara det också i fortsättningen. Siffrorna kan inte heller beröra enskilda aktörer eller skogsägare, åtminstone inte ännu.
Det var kontentan i slutet av december då Naturresursinstitutet publicerade sina uppdaterade beräkningar av referensnivån för de finländska skogarnas kolsänka. Så bör det vara också nu, att det handlar om regionala och – helst – nationella tak. Då är skogen, när man bara räknar med avverkningar, fortfarande en nettokolsänka på närmare 10 miljoner ton koldioxidekvivalenter per år om vi avverkar maximalt. Om vi fortsätter avverka som hittills är motsvarande siffra uppe i närmare 19.
Enligt det här torde vi således inte ha orsak att oroa oss. Dessutom blir vi hela tiden bättre på att följa upp tillväxten i skogarna.
Av någon anledning utför vi emellertid ganska många slutavverkningar i yngre skogar. Man borde kolla orsakerna till det här. Dessutom borde vi ännu bli bättre på att minska skadorna i samband med avverkning och drivning.
Vi är bra på att plantera, när vi har avverkat, men bör bli bättre på vård av plantskog och av ungskog.
Det finns alltså ännu att göra, vi är duktiga, men vi kan bli ännu duktigare.