Anders Örnmark är självaktiv skogsägare i Tenala där han äger sammanlagt 1.000 hektar skog. Örnmark uppskattar att ungefär 10 procent av hans totala skogsareal av olika orsaker inte ingår i aktivt skogsbruk.
– Därför är jag inte heller vidare oroad över våra skogars mångfald. Problemet är just att det privata ”tysta” skyddandet inte räknas, utan endast det som så att säga fått stämpeln på.
Enligt Örnmark ryggar många skogsägare tillbaka från att skydda sina skogar officiellt, eftersom detta är en oåterkallelig åtgärd.
– Skogscentralens tillfälliga tioåriga stöd är mera flexibelt, men villkoren så stränga att ganska få ”tysta” områden skulle accepteras inom det programmet.
”Tyst” skyddande passar skogsägaren bättre
Oåterkalleligheten i skyddandet enligt naturskyddslagen betyder enligt Örnmark att det kan bli attraktivt för skogsägaren att lämna skog utanför skogsbruket utan officiell stämpel.
– När man bara gör det privat och ”tyst” så lämnar man ju en möjlighet att själv i framtiden ta skogen i bruk eller ge den möjligheten åt följande ägare. Jag har själv en del sådana områden.
Skogsägaren kan också vara intresserad av landskapsskydd eller av att skapa rekreationsskogar. Örnmark konstaterar att få människor vill bo mitt på en kalyta, vilket gör att skogsägaren föredrar att hålla skogen för närrekreation och som skydd mot insyn.
Han poängterar att många små skogslägenheter egentligen bara är stora tomter fastän de officiellt klassas som skogslägenheter.
– Riksomfattande kan det vara fråga om ganska betydande arealer, då antalet små lägenheter är så stort. Jag sköter exempelvis själv skogen runt huset och mina hyresvillor som parkskog.
Nollområden kan ge naturvärden och framtida problem
Nollområden, där drivningskostnaderna överstiger virkesintäkterna, utgör i praktiken även ett slags tyst skyddande av skog. Hit hör holmar i insjöar, avlägsna små dikade myrar med dålig bärighet, och andra områden där naturvärdena ofta tenderar vara stora.
Enligt Örnmark leder klimatförändringen till kortare vintrar, tunnare isar och tunnare tjäldjup, vilket ökar arealen på dessa områden.
– Jag äger flera holmar i insjöar som till sin storlek är sådan att skogsbruk bra kunde bedrivas där och jag har själv i min ungdom avverkat på en del av dessa. Drivning över isen kan man numera glömma eftersom isarna inte är tillräckligt tjocka. Samma logik gäller delvis dikade myrar med tjockt torvlager där dräneringen inte fungerar bra mera.
Enligt Örnmark kan dock de drivningstekniska realiteterna på nollområdena få även andra konsekvenser för skogen.
Områden med dålig bärighet är inte begärliga för virkesköparna eftersom dessa är intresserade av året runt avverkningar. Detta leder på sikt till att de bäriga markerna överavverkas och avverkningsbesparingarna koncentreras till icke-bäriga marker.
– Speciellt skogsägare som anlitar konsulter eller har gjort skötselavtal med virkesköpare eller förmedlare måste vara observanta på detta, annars kan det resultera i att de efter ett årtionde tackar för sig medan skogsägaren bli kvar med bara myrar och andra svåravverkade områden som ingen köpare är intresserad av.
Den nyländska specialiteten
Örnmark pekar slutligen på en nyländsk specialitet: bergbunden skogsmark.
Enligt honom finns det ganska omfattande bergbundna områden som i fråga om produktion med nöd och näppe överskrider gränsen för skogsmark, men där markberedning och plantering är omöjlig.
– Den här typen av skog utnyttjas sällan aktivt. Jag har en hel del sådan, och de kan med fördel skötas som landskapsskog för att bryta mönstret i ekonomiskogen.