Tvångsfredning av skog och mark väcker allt fler frågor om markägarens rättsskydd och riktigheten i myndigheternas förfarande. Revirinstruktör Fredrik Granberg och jurist Pipsa Mörn lyfter fram de konkreta och rättsliga problemen i fredningsbesluten.
Fredrik Granberg, revirinstruktör på Södra skogsreviret, känner till många fall där myndigheterna kontaktat markägare och informerat dem om tvångsfredningsbeslut.
I ett fall hade skogsägarna fått brev där myndigheterna informerade om fredningsbeslut med ett ofördelaktigt ersättningsförslag. De berörda markägarna hade några veckor på sig att svara.
– Markägarna meddelade att de ansåg kompensationen vara för liten och så tystnade diskussionen. Efter en tid kom det en kungörelse att det blir tvångsfredning. I lagen står det att myndigheterna måste bevisa att de har förhandlat först, och här gick förhandlandet ut på att de skickat ett förslag som förkastats.
Naturvärden utan naturvärde?
I ett annat fall fick en skogsägare tjugo år efter en gjord gallring veta att objektet i fråga kunde uppfattas som gammal skog. Skogsägaren i fråga äger även ett gammalt skifte och enligt Granberg är det möjligt att myndigheterna tagit fel på skiftet.
– Vi lät göra en inventering ifall om att man skulle kunna söka frivillig miljöstödsfredning för att det är gammal skog, men kriterierna för gammal skog uppfylldes inte. Ändå kunde området tvångsfredas.
Granberg lyfte även fram ett fall med en skog nära bebyggelse som kommer att fredas. Där hade grannen fält några ruttna granar som hotade en lekpark i en skog på Natura-område där markägaren tidigare gallrat med NTM-centralens lov. Enligt myndigheterna hade han dock huggit kalyta på ett skyddat område, vilket gjorde att de polisanmälde honom.
– Jag var dit och tittade och man skulle ha kunnat kalla det en skärmställning eller fröträdsställning. Jag mätte grundytan och den fyller laggränsen för gallring – inga naturvärden hade heller förstörts.
Myndigheterna är ofta otjänstvilliga
Granberg påpekar att processerna bakom tvångsfredningsbesluten är mystiska och godtyckliga, medan tjänstemännen blivit otjänstvilliga.
– Samtidigt saknas det resurser för dem som frivilligt vill freda sina skogar. I många fall verkar inte heller myndigheterna vilja besöka de platser de vill freda.
Enligt Granberg har myndigheterna blivit kompromisslösa och ointresserade att bistå skogsfackmännen på det sätt som tidigare var vanligt.
– Vid tvångsfredning vägrar de till och med att märka ut området så att skogsägaren vet var gränserna går. Tar man fel blir man bötfälld.
Återkommande rättsliga problem
Pipsa Mörn är chefsjurist på juristbyrån Arvolex. Hon sitter med liknande ärenden på sitt bord, och pekar på att vissa problemställningar tenderar att vara återkommande.
Mörn påtalar att markägaren ofta hamnar i underläge när dennes rättsskydd ställs mot naturskydd och markanvändningsfrågor.
Ofta är förekomsten av skyddade arter på ett område sekretessbelagd, vilket ytterligare försvårar situationen. Då kan det hända att myndigheten efter en avverkning gör gällande att markägaren förstört naturvärden på ett område trots att förekomsten av skyddsvärda objekt eller arter inte funnits tillgängliga på kartor eller i terrängen.
– Om myndigheten anser att förekomsten av skyddade arter är av sådan betydelse att avverkning inte borde ha genomförts, uppkommer frågan varför området inte skyddats genom ett formellt beslut och varför markägaren inte erhållit den ersättning som en sådan begränsning av nyttjanderätten normalt förutsätter.
Handlingssättet börjar likna expropriation
Mörn påpekar att begränsningar av skogsbruk långtgående börjar likna faktisk expropriation. Enligt den år 2025 uppdaterade inlösningslagen skall dock inlösningar av mark ersättas enligt marknadsvärdet med ett tillägg om 25 procent. Enligt naturvårdslagen är ersättningar kopplade till formella beslut, men om inga bindande beslut görs uppstår ett rättsligt limbo.
– Om inget formellt skyddsbeslut fattas uppstår inte någon automatisk rätt till ersättning eller rätt att få besvära sig över beslutet, då inget beslut de facto gjorts, säger Mörn.
Hon påpekar att detta gör att den enskilde får det svårt att alls följa lagen då varken rättigheter eller skyldigheter uppfylls, vilket i slutändan är något som inte borde ske i en rättsstat.
– Ett effektivt naturskydd och ett starkt rättsskydd för den enskilde bör inte betraktas som motstridiga intressen utan som två grundläggande element i en rättsstat som måste upprätthållas parallellt.
Mörn lyfter även fram exempel då staten krävt att få lösa in områden för fredning eller anlägga fridlysta områden på privat mark med väldigt låga ersättningar som strider mot inlösningslagen. I ett fall var markägaren tvungen att sätta i gång ett inlösningsförfarande via Lantmäteriverket för att alls få någon ersättning.
– Staten borde i första hand skaffa markområden för naturskyddsändamål genom frivilliga avtalsarrangemang – inte genom tvångsinlösning.