Magnus Aspelin skyddar värdefulla marker – men tvångsfredningar försvårar verksamheten

Magnus Aspelin på Attu gård i Pargas upplever att olika skyddsbeslut och planbestämmelser försvårar verksamheten på gården. Samtidigt arbetar han själv för att bevara värdefulla marker och har prövat kontinuitetsskogsbruk – dock med svaga resultat.

Attu gård i Pargas har anor som sträcker sig 500 år tillbaka i tiden. På gården har det tidigare bedrivits gruvdrift, och på 1870-talet etablerades en såg som var i drift långt in på 1900-talet. I dag klassificeras gården som en nationellt betydelsefull kulturmiljö, vilket enligt ägaren Magnus Aspelin även försvårar verksamheten.

– Inventeringen av kulturmiljön är från 1990-talet, men den uppdaterades 2009. Då var plötsligt hela gården, skogen och alla mina åkrar inritade. Det uppstår också problem när jag behöver riva byggnader. Allt detta på grund av att det en gång i tiden fanns sågverksamhet här, säger Aspelin.

Den gamla gruvan bröts för hand och fyndigheterna var små. Någon gruvdrift är därför inte aktuell. I början av 1980-talet reserverades ändå 150 hektar som industriområde, trots att planerna inte heller då gällde gruvdrift.

– Eftersom området är industriområde i planen godkänns det inte längre som skogsmark. Nu har 150 hektar skog bytt markanvändningsslag utan att markanvändningen har förändrats, och jag får inte längre Metka-stöd. Det känns verkligen som om man inte står på samma streck som alla andra.

Även havsörnen ger huvudbry

Det är inte bara kulturmiljön som bjuder på prövningar, utan även djurlivet. Rättare sagt havsörnen.

– Jag har verkligen fått dividera med myndigheterna om örnbon. Ofta får vi kännedom om bona först när vi gör hyggesanmälan. När man sedan besvärar sig tar det en och en halv månad att få svar om att havsörn torde finnas på platsen, trots att jag informerat dem om att så inte är fallet, berättar Aspelin.

Enligt Aspelin finns de tre havsörnbon på hans marker: ett som är obebott, ett som inte längre finns och ett tredje som örnarna flyttat från. Flytten beror ironiskt nog på att örnen dras till skogsbruk.

– När vi högg flyttade örnarna till kanten av hygget. Det nya boet är närmare än 300 meter från närmaste sommarstuga, och då skall vi beakta upp till 500 meter, trots att det tidigare var 300 meter. Vad ändringen beror på vet jag inte.

Fredrik Granberg, som är revirinstruktör vid Södra skogsreviret, har bistått Aspelin i skogsärenden. Han menar att restriktionerna blivit allt strängare i takt med att örnarna har ökat i antal.

– Skyddszonerna har utökats på oklara premisser. I Magnus fall förbjöds avverkningarna på grund av att örnen tidigare häckat på området trots att de sedan dess flyttat bort.

Trots allt intresserar tyst skyddande

Skyddsområdena på Aspelins marker är flera. Utöver industriområdet, kulturmiljön och örnbona finns även andra naturskydds- och bergsskyddsområden.

Trots problemen är Aspelin intresserad av att frivilligt skydda delar av sina marker – vilket han också gjort.

Aspelin äger 40 hektar strandbete som får EU-stöd samt även några äldre torrängsprojekt som han ämnar upprätthålla. Utöver detta finns miljöskogsområden där Aspelin med hjälp av Skogscentralen har bevarat många 150-åriga tallar.

– I fjol gjorde vi en gallring där vi också sparade stora, ståtliga tallar. I gott samarbete med skogsvårdsföreningen skyddar vi skogarna och funderar på hur vi kan göra det på bästa möjliga sätt.

Kontinuitetsskogsbruk fungerar dåligt

Miljöintresset ledde in Aspelin på tanken om kontinuitetsskogsbruk. Tillsammans med Granberg valdes några skogsfigurer ut för försöket, men enligt Aspelin har resultaten varit skrala.

– Det blev varken bu eller bä. Lite plantor kom det här och där, men det ser nog inte riktigt ut som skog.

Tanken med kontinuitetsskogsbruk är att skapa en mosaikartad skog, men enligt Aspelin blir mosaiken så småskalig att skogsskötseln blir svår att genomföra i praktiken.

– Man kan inte dra ner det hela på så liten nivå att man vid nästa avverkning inte ens får en stockbil fylld. Vi får inga maskiner att komma, eller så blir det fruktansvärt dyrt.

Granberg delar Aspelins bild.

– Planeringsarbetet tog tre gånger mera tid än vanligtvis och glest blev det. Vi drog ner grundytan till 12-13 kvadratmeter per hektar och var tvungna att markbereda för att få upp nya plantor, och endast där har det vuxit.

Enligt Granberg gjordes försök med kontinuitetsskogsbruk redan på 1980-talet, men utan större framgång, och än i denna dag har han inte sätt några konkreta positiva resultat.

Enligt Granberg är kontinuerligt skogsbruk i praktiken något helt annat än det som ofta påstås.

– Magnus idkar nog kontinuitetsskogsbruk, men han gör det på 350 figurer. Vi röjer och hugger varje år i skogar av olika åldrar. Unga skogar, öppningar, gamla skogar, sparade skogar skapar en verklig mosaik.

Aspelin håller med.

– Vi har fördubblat virkesmängden i Finlands skogar och nu skall vi plötsligt gå tillbaka till något slags torparskogsbruk att man plockar nu och då. Jag har redan stor variation i mina skogar och är nöjd med detta.