Förra lördagen valdes Annika Saarikko till ny ordförande för Centern. Utan att överdriva kan man konstatera att Centern är ett parti som går mot den sista striden – igen.
Centern har under de senaste decennierna med jämna mellanrum stridit för sitt existensberättigande och kommer givetvis att göra det med emfas. Pressen på Centern och Saarikko är dessutom högre just nu på grund av året med Kulmuni och den stiltje som det verkar ha medfört.
Saarikko är i och för populärare på centerfältet än Kulmuni, men har sannolikt ändå mindre regionalpolitisk dragkraft än Kulmuni och verkar därtill profilerat sig som aningen mer vänster.
Med sin profil kan Saarikko ha svårigheter att hålla äldre, manliga och mer traditionella centerväljare i regionerna nöjda och inte minst att locka tillbaka sådana som redan läckt över till Sannfinländarna. Jussi Halla-aho har redan deklarerat att deras viktigaste höstjobb i riksdagen blir att stoppa EU:s återhämtningsfond.
Samma dag omvaldes Petteri Orpo till ordförande för Samlingspartiet. Med två energiska viceordföranden i Elina Lepomäki och Antti Häkkänen vid sin sida vill Orpo och Samlingspartiet utstråla just det; energi och framåtsträvan samt visa att man är ett reellt alternativ till regeringen.
Det är fortfarande lite oklart exakt vad det samlingspartistiska alternativet innebär, men i plenum eller vid riksdagens frågestunder har man i partiets klassiska anda velat vara de som främst tar ansvar för ekonomin.
I dessa tider, när coronakrisen effektivt kullkastat så gott som all budgetdisciplin, finns det förstås en hel del att hötta med fingret mot. Samtidigt är det högst tvivelaktigt om Orpo & Co själva kunde gjort ett bättre jobb i motsvarande situation.
Men just nu befinner de sig ändå i opposition med allt vad det innebär. Partiet har under den här regeringens första tid varit rätt så ringrostigt i sin oppositionspolitik, efter tolv år i regeringsställning, verkar den nu ge resultat. I varje fall om man får tro de senaste opinionsmätningarna.
Sedan Sanna Marin tog över som statsminister har socialdemokraterna haft medvind i opinionsmätningarna, men för tillfället verkar läget stabiliserat sig en del. Marin och Matti Vanhanen är säkert två ministrar som av orsak kommer att ha det tufft i höst, trots att Vanhanen med sin kamrermässiga inställning snarast kommer vidmakthålla en ”business-as-usual”-attityd.
Enligt Statistikcentralens preliminära uppgifter minskade volymen av bruttonationalprodukten under tiden från april till juni med 4,5 procent från föregående kvartal. Jämfört med andra kvartalet 2019 minskade BNP med 6,4 procent. Den finländska nationalekonomin har nu krympt under tre kvartal i följd. Under januari-mars minskade BNP med 1,9 procent från föregående kvartal och med 1,3 procent från året innan.
Enligt Eurostat minskade bruttonationalprodukten inom EU-området under andra kvartalet med hela 11,7 procent från föregående kvartal och med 14,1 procent från året innan. I Finland minskade den totala efterfrågan under april–juni med 7,5 procent från året innan. Också utrikeshandeln och den privata konsumtionen minskade rejält. Investeringarna och de offentliga konsumtionsutgifterna ökade inte heller.
Antalet sysselsatta personer minskade under april-juni med 3,2 procent och antalet arbetade timmar med 6,2 procent från året innan. Enligt Statistikcentralens arbetskraftsundersökning var det relativa arbetslöshetstalet under april-juni 8,9 procent, under motsvarande period året innan var det 7,7 procent. UPM:s nedläggning i Kaipola blir knappast den sista stora förlusten av finländska arbetsplatser i en nära framtid.
Budgetmanglingen blir den nya finansministerns men framför allt den nu efter Saarikkos tillträde nya partiledarkvintettens första egentliga eldprov. Partiledare i breda koalitionsregeringar som den här hänvisar oftast strikt till regeringsprogrammet, man vill inte gärna rubba den överenskommelse och balans som det innebär.
Just nu har vi ändå ett helt annat ekonomiskt läge än när regeringsprogrammet skrevs, trots att det bara är 15-16 månader sedan. Det är utan tvivel en turbulent inrikespolitisk höst på kommande.