Drygt hälften av torvmarkerna i Finland nyttjas inom skogsbruket och en fjärdedel både av skogsproduktionen och skogstillväxten sker i torvmarksskogar. Myrarna reglerar halterna av växthusgaser i atmosfären, och cirka 80 procent av kolet i marken finns på torvmarker. Torvmarksskogarna är därmed viktiga för kolsänkan, men samtidigt är också utsläppen på torvmarkerna stora.
– De utsläpp som kommer från marken är svårare att påverka än tillväxten i trädbestånden. Om man skulle avverka alla träd på torvmarker och restaurera dem skulle den totala tillväxten i trädbeståndet vara mindre medan utsläpp från marken fortfarande skulle vara stora, säger specialforskare Sakari Sarkkola från Naturresursinstitutet Luke.
Sarkkola påpekar att det finns skillnader mellan torvmarksgrupper. Ny myrmark har en uppvärmande effekt med stora metanutsläpp. När myren blir äldre minskar metanutsläppet medan koldioxidbindningen blir större.
Torvmarkernas kol bildar det överlägset största kolförrådet i finska skogar också på de områden som bara har ett tunt torvlager. De största utsläppen kommer från de näringsrika dikade torvmarkerna.
– Ju näringsrikare ståndort och ju djupare vattennivå i marken desto snabbare är nedbrytningen av torven och desto större är kolutsläppet. Slutavverkningar höjer vattennivån vilket minskar nedbrytningen, men metanutsläppen ökar vilket ger en negativ kolbalans.
Utsläppen från torvmarksskogar är betydande – markutsläppen är många gånger större än på mineralmarker.
– Trädbeståndet är ett kortlivat kolförråd i jämförelse med torven i marken och därför skulle det vara bra att hålla kolet bunden i torven.
För tillfället finns dock inga helhetsberäkningar gällande återställningen av våtmarker. Sarkkola hänvisar till professor Annamari Laurén som har konstaterat att även en restaurering av samtliga torvmarker i Finland knappast skulle leda till förändringar i utsläppen.
– I nuläget kan vi således inte ta ställning till förändringarna i vattennivån i beräkningarna, så här finns en osäkerhet i modelleringen.
Restaureringsbehovet
EU:s förordning om restaurering av natur trädde i kraft 2024 och målet är att förbättra naturens tillstånd i stor utsträckning i olika miljöer, både inom och utanför skyddsområden. Detta gäller även torvmarker.
– Åtgärder för att förbättra naturens tillstånd kan exempelvis vara att blockera myrdiken, återställa bäckfåror till naturtillstånd eller möjliggöra skogsproduktion som tillåter höga vattennivåer. Man utarbetar som bäst en nationell restaureringsplan som fastställer metoderna för att uppnå målen. Planen skall vara klar i augusti 2026, berättar Sarkkola.
Enligt Lukes undersökningar är den totala arealen myrar och torvmarker fem miljoner hektar, varav behovet av restaurering uppskattas till 1-3 miljoner hektar. Det största behovet finns på skogbevuxna torvmarker, aapamyrar, i kärr och högmossar.
Men här finns även osäkerhetsmoment. Beträffande aapamyrar och kärr har all mark utanför skyddsområden bedömts som okänd. Naturtyperna överlappar dessutom delvis, exempelvis är 69 procent av arealen för skogbevuxna torvmarker inom skyddsområden överlappande med kärr och aapamyrar.
Traditionell restaurering behövs inte heller över hela området på tre miljoner hektar.
– Det är ännu oklart hur stor andel av dränerade torvmarker som skall ingå i Natura-direktivområdet och hur stort restaureringsbehovet är för dessa. En stor del av restaureringsarbetet skulle kunna genomföras på skyddsområden och statens markområden, men privatskogarna kommer inte att helt kunna undgå detta även om detaljerna fortfarande är oklara.
Gasernas påverkningstid påverkar målsättningarna
Enligt Sarkkola har torvmarksskogsbruket vissa utmaningar, exempelvis investeringsbehov som inte finns på momarker samt dikesrensningar och vitaliseringsgödslingar. Kostnaderna för plantskogsröjning och bekämpning av konkurrerande växtlighet är dessutom högre.
– Skogsbruket på torvmarker förorsakar en betydligt större belastning på vattendrag och luft än på momarker. Efter slutavverkning utsköljs stora mängder kol och näringsämnen i vattendrag också från karga ståndorter.
Skogsskötselmetoden i torvmarksskogar påverkar därmed utsläppen. Skillnaden mellan kalavverkning och plockhuggning beträffande utsläpp är stor. Vid plockhuggning eller luckhuggning är koldioxidutsläppen från torvytan mindre och också metanutsläppen kan vara mindre om vattennivån inte stiger lika högt.
Sarkkola påpekar dock att man även bör beakta de olika utsläppsgasernas påverkningstid i beräkningarna.
– Om man tittar på kortsiktiga mål, exempelvis att uppnå koldioxidneutralitet till 2035, så borde man undvika restaureringar. Men om vi tittar på längre sikt är restaurering en bättre metod. Vad den långvariga utvecklingen av restaurerade ekosystem på torvmarker är vet vi inte ännu.
FOTNOT: Sakari Sarkkola talade om LULUCF och skog på torvmark på SLC:s webbinarium för förbundsfullmäktige i april. Webbinariet kan här ses på Youtube: