SLC:s fullmäktigeordförande Thomas Blomqvist anser i sin lantbrukspolitiska översikt på SLC Nylands vårmöte förra veckan att det var bra att en utomstående utredningsman som Reijo Karhinen visar på utmaningarna inom jordbruket.
– Det är viktigt att det var en utanför kedjan som kunde säga att vi har stora och akuta problem med lönsamheten inom jordbruket. Utredningsmannens slutsatser stöder det, som SLC och MTK har sagt redan länge, fortsätter Thomas Blomqvist.
– Vissa av Reijo Karhinens förslag kan visserligen tyckas mindre konkreta så som det gemensamma matbordet, säger han vidare. Tanken bakom förslaget är i alla fall att vi genom diskussioner ska försöka hitta lösningar. Alla inom livsmedelskedjan måste inse att jordbrukets situation är ohållbar och det får konsekvenser också för de övriga leden i kedjan. Vi måste gemensamt komma till insikt om att alla led i livsmedelskedjan måste vara lönsamma.
Thomas Blomqvist betonar att den svagaste länken i livsmedelskedjan fortfarande är den första, alltså jordbruket.
– Primärproduktionen är olönsam, och det måste vi få en ändring på. Om det inte skulle finnas ett så stort inslag av talkoanda och om jordbrukarna inte haft möjligheten att skjuta in pengar utifrån, till exempel från skogsbruk och andra inkomster utanför gården, så skulle vi inte ha klarat oss så här långt.
Enligt rådgivningens modellkalkyler krävs det goda skördar och bra priser på produkterna för att jordbruket ska nå en lönsam verksamhet, fortsätter fullmäktigeordföranden.
– I dag producerar dock många på förlust och det kan inte fortsätta, och det viktiga är att alla andra aktörer i livsmedelskedjan inser detta innan det är för sent. Inte kommer handeln att betala mer åt oss för att vi är trevliga typer, men om utbudet börjar sina, så hamnar också de följande leden i kedjan i svårigheter. För handeln vill nog ha våra produkter, eftersom konsumenterna vill ha inhemskt producerade livsmedel.
Ökad konkurrens genom lagstiftning?
Thomas Blomqvist är också inne på att det är viktigt att satsa på forskning och utbildning, så som Reijo Karhinen framhåller i sin utredning.
Vidare bekänner han att han tror på möjligheten att förbättra konkurrensen med hjälp av lagstiftning.
– Till exempel bör de som levererar förnödenheter till jordbruket verkligen konkurrera om våra beställningar, men också dagligvaruhandeln behöver verklig konkurrens, säger han.
Thomas Blomqvist kommer också in på marknadsekonomin.
– Jag är en förespråkare av marknadsekonomi, men jag anser att det behövs reglering för att trygga vissa livsviktiga samhällsfunktioner. Det gäller bland annat livsmedelsproduktionen, som måste tryggas i alla lägen oberoende av konjunkturerna.
Marknadens lag borde enligt fullmäktigeordföranden rimligtvis också beröra markarrendena.
– Man skulle ju tro att när lönsamheten är dålig, så inverkar det sänkande på arrendena. Så ser dock inte ut att vara fallet. De som har möjlighet vill tydligen betala och har förstås rätt att göra det, men höga arrenden är inte bra för näringen.
Vad är en aktiv odlare?
Under mötet uppstår en diskussion kring begreppet aktiv odlare, och vad som avses med det. Det hänger ihop med målsättningen att stödet ska riktas till aktiva odlare.
Är man till exempel inte längre aktiv odlare när man får pension eller inte längre betalar LFÖPL-premie? Vad har det för betydelse att man får inkomster från andra håll så länge man producerar?
– Jag tror det viktiga är att man har en livsmedelsproduktion, och det är nödvändigt att man får stöd för den, rundar Thomas Blomqvist av.
Brist i förslaget om CAP27
Fullmäktigeordförande Blomqvist är också inne på beredningen av den kommande gemensamma jordbrukspolitiken CAP27. EU-kommissionen har satt upp nio mål.
– De är alla bra, till exempel målen att säkra en rättvis inkomst och att omfördela makten i livsmedelskedjan, så att jordbrukarna ska få bättre betalt. Det som emellertid fattas är målet att trygga livsmedelsproduktionen i hela EU. Det ingår säkert, men det är inte utstakat i de nio målen, vilket det bör vara, säger han.
Thomas Blomqvist berör också det omdiskuterade obligatoriska stödtaket på 60.000 och 100.000 euro som kommissionen föreslagit, samt en omfördelning av stödet till små gårdar.
– Det har väckt bekymmer på flera gårdar som har planer på att investera. SLC och Finland stöder inte förslagen. Vi måste emellertid vara beredda att möta diskussionerna.
Som det ser ut just nu träder den kommande gemensamma jordbrukspolitiken i kraft först 2022. Det beror i mångt och mycket på att det finns för många öppna frågor, som inte kommer framåt i beredningen förrän ett nytt EU-parlament har valts i maj och senare en ny kommission utsetts.
Infrastruktur och ägande bör tryggas
När det gäller den nationella politiken i framtiden, framhåller Thomas Blomqvist betydelsen av att trygga skogsägandet, satsa på biobränslen och att underhålla landsbygdens infrastruktur.
– Också jordbrukarnas sociala förmåner bör bibehållas på minst nuvarande nivå.
I framtiden kommer i vilket fall som helst klimatpolitiken att spela en stor roll.
– Det blir en politisk fråga, vilka åtgärder vi vill vidta och med vilka argument, säger han.
Själv håller han på att skogen fungerar som klimatsänka, så länge tillväxten är större än virkesuttaget. Vilket den är:
– Vi hade en virkesreserv på 1,9 miljarder kubikmeter i våra skogar 1990, säger han. Sedan dess har vi avverkat samma mängd, men nu har vi 2,5 miljarder.
Enligt Thomas Blomqvist är den bästa tiden att avverka när tillväxten börjar avta.
– Det tror jag de flesta av oss är överens om, problemet är att det är svårt att få allmänheten att förstå det. Dessutom skulle alternativ som kontinuerlig avverkning försämra koldioxidbindningen, enligt sakkunskapen med upp till 30 procent.
Under debatten skarvar Erik Perklén i med konstaterandet att förnyelseytorna i Nyland i allmänhet är ganska små.
– Det kan vi gärna framhålla i offentligheten, anser han.