Skogsägandet blir allt mera splittrat då fastigheterna går i arv. I viss mån kan detta stävjas med sammanslutningar och samfällda skogar, men i längden är det intresset för den egna skogen som är avgörande.
Anders Lillqvist, förrättningsingenjör på Lantmäteriverket, försöker motverka splittringen av skogsfastigheter. Då skogen går i arv till nästa generation splittras lätt skogsegendomen, vilket på sikt kan skapa problem inom skogsbruket.
– Jag jobbar inom avdelningen för förbättring av fastighetsstrukturen och därför har vi förrättningar med bildande av samfälld skog. Då förhindras splittringen, säger Lillqvist.
Enligt Lillqvist är det typiska att barnen ärver efter föräldrarna, eller att syskon vill dela upp sinsemellan.
Många gånger delas då skogsskiften på längden så att ett långt skifte bildar två nya.
– Speciellt i Österbotten är det inom familjer och släkter vanligt att man äger skogsskiften. I de förrättningar jag gör, då samfälld skog bildas, är det nästan uteslutande familjeskogar.
Samfällda skogar en lösning
Enligt Lillqvist skulle splittring av fastigheter på sikt leda till både större kostnader då alla skiften skall ha väganslutning, men även mindre effektivitet inom skogsbruket och lägre priser.
Med generationernas gång skulle det bli allt fler ägare och fler splittrade fastigheter.
– Här utgör samfällda skogar ett bra alternativ. Ägarna erhåller andelar i den samfällda skogen, så den behöver inte splittras eller delas upp mellan dem. Andelarna är sedan också lätta att ge vidare till barn eller barnbarn. Alla känner kanske inte heller till att staten står för förrättningskostnaderna vid bildandet, och att samfällda skogar betalar en något lägre inkomstskatt.
Lillqvist nämner även att Österbottens Skogsvårdsförening vid årsskiftet bildade en egen samfälld skog.
– Tanken är att skogsägare skall ansluta sig med jämna mellanrum, inte minst passiva skogsägare och personer som kanske ärver skog men inte är så intresserade av dess skötsel.
Sammanslutningar på gott och ont
Mikael Franzén, skogsvårdsinstruktör vid Skogsvårdsföreningen Österbotten poängterar för sin del att olika markägare har olika ambitioner.
– Mina områden består av smala och ganska små fastigheter, så de är inte så enkla att dela. Här blir det nog en hel del sammanslutningar.
Enligt honom är det ändå bra om det finns en ansvarsperson som sköter skogsägorna.
– En privatperson kan bestämma själv, men har man delägare måste man ju komma sams med dem. Privatägande är bäst i den meningen att då sköter man allt och leder det själv, i en sammanslutning kan det här bli att lida.
När föräldrar ger vidare skogsegendom kan det enligt Franzén ofta verka enklast att dela upp allting lika, men huruvida detta fungerar i längden är enligt honom en fråga för sig. Han ser dock en annan trend som möjligtvis kan bli ett större problem i framtiden.
– Skogsägarna kommer allt längre bort från sina skogar och fastigheter när de som ärver kanske bor någon helt annanstans. Avstånden har blivit längre mellan skogarna och ägarna, vilket inte alltid är optimalt från ett skogsbruksperspektiv.
Planering och intresse viktigast för skogsägaren
Ove Simosas, instruktör vid Skogsreviret, påpekar att skogsfastigheterna på de finlandssvenska områdena i söder redan är ganska små, och att en större splittring kan bli utmanande på sikt.
– Men det är ju förstås arvingarna som skall bestämma och göra beslut enligt vad de vill göra, och hur väl en viss ägandeform fungerar i en viss situation. En större lägenhet är ändå kostnadseffektivare – det ger ju bättre effektivitet om du har en trettio hektars lägenhet eller tre tio hektars lägenheter.
Simosas poängterar att det även är lättare att sköta större arealer, trots att detta inte utesluter mindre områden.
– Nog kan man ju göra huggningar redan i fem hektars skogar, man kan bara inte göra dem så ofta. Men nog får man alltid virket sålt.
Enligt Simosas utgör det ökande antalet dödsbon ett större problem.
– De utgör en större risk eftersom allas underskrift behövs för att fatta beslut.
Det viktiga enligt Simosas är ändå att man som skogsägare känner till skogen och engagerar sig, eller har en tillförlitlig samarbetspartner.
– Det viktiga är att ha klara målsättningar. Som med allt ägande gäller det att planera och hålla saker i skick.