Filippinerna har blivit världens farligaste land för småbönder och markförsvarare. Sedan sommaren 2016, har närmare 160 personer dödats.
Middagssolen står högt på himlen och sprider sina heta strålar över haven av gröna sockerrörsfält på ön Negros i Filippinerna. I utkanterna av byn Prosantolan går sex män på rad i ett fält och fäller bunt efter bunt av 3-4 meter höga sockerrör med sina machetes. 37-årige Dominador Delocano lägger ned sin machete. Torkar svetten ur pannan.
– Jag har jobbat för samma jordägare i över 20 år. Vi har inga fasta arbetstider, men måste hugga tio ton sockerrör per dag och lasta dem på lastbilar, berättar han.
På Negros odlas närmare 60 procent av sockerrören på Filippinerna. Det sysselsätter cirka 335.000 personer på ön. Mycket mark är dock bevattnad med blod. Sedan sommaren 2016 har en våg av mord på bönder och markförsvarare sköljt över landet. De flesta morden har skett på Negros.
Dominador vill inte spekulera om vad som pågår, men han berättar gärna om sina arbets- och levnadsförhållanden. Han får 35 euro i veckolön för sex dagars arbete.
– Jag har fyra barn och min hustru är hemmafru. Det går givetvis inte att leva ett bra liv på min lön, men vi överlever genom att nästan enbart äta ris, säger han.
Skördesäsongen är på åtta månader. Under årets andra fyra månader får familjen dra åt svångremmen ännu hårdare. Då anställs Dominador för att röja, ploga och så jorden för 2,70 euro per dag.
Han kan få låna upp till 4.000 pesos (7 euro) av jordägaren.
– Jag är redan skyldig honom 4.000 pesos som jag behövde i samband skolstarten för mina barn. Först när jag har betalat tillbaka skulden kan jag få ett nytt lån, säger han.
Skräck bland bönder
Mellan skördesäsongerna sysslar en del sockerrörsarbetare med så kallad bungakalan. Det innebär att de odlar grönsaker på en bit obrukad mark som tillhör stora jordägare.
Det uppskattas inte av alla. Filippinernas president. Rodrigo Duterte, har uppmanat säkerhetsstyrkor att döda markockupanter om de gör våldsamt motstånd vid avhysning. Den 20 oktober 2018 sköts nio sockerrörsarbetare ihjäl av okända gärningsmän i Sagay på Negros. Sockerrörsarbetarna var involverade i bungakalan och medlemmar i Nationella Federationen för Sockerarbetare (NFSW).
– Det har satt skräck i lantarbetare och bönder, säger Butch Lozande som är generalsekreterare i NFSW.
Han lever själv under dödshot.
– Att vara aktivist i Filippinerna är mycket farligt. Pratar man om arbetares eller bönders rättigheter kommer man att stämplas som kommunist av myndigheter, armén och jordägare, oavsett om man är det eller inte, säger Butch.
Misslyckad jordreform
Att bli stämplad som kommunist, eller att bli rödmärkt, är förenat med livsfara. Det är samma sak som att bli utpekad som anhängare till New People's Army (NPA), den väpnade grenen av filippinska kommunistpartiet CPP.
NPA har fört en väpnad kamp mot regeringen sedan 1969. I december 2017 trappade president Dutarte upp kriget mot NPA. Sedan dess har armén fått fria händer att slå till mot misstänkta kommunister.
Efter det har flera mord och massakrer skett på bönder, framförallt på Negros. Enligt människorättsorganisationer har 157 mark- och miljöförvarare dödats sedan Rodrigo Duterte blev president sommaren 2016.
Markkonflikterna har dock pågått längre än så. När Filippinerna var en spansk koloni, från 1565 till 1898, fick spanska kolonisatörer och den inhemska eliten enorma områden mark. Småbönder stod lottlösa och fick börja jobba hos de stora jordägarna.
Systemet, som kallas Hacienda, levde kvar under den amerikanska kolonialtiden och efter att Filippinerna blev självständigt 1946. 1988 antogs ett jordreformprogram som skulle omfördela över 10 miljoner hektar offentlig och privat mark till jordlösa bönder. Cirka 550.000 hektar mark återstår att fördela - på pappret.
– Jordreformen är ett totalt misslyckande. På Negros har minst 80 procent av marken som gavs till jordlösa bönder åter hamnat i händerna på stora jordägare, säger Butch.
Pris på sitt huvud
Butch säger att majoriteten av bönderna som fick mark inte har kunnat odla den.
– De får inget stöd av myndigheterna. De står ensamma med sin mark utan kapital eller redskap att bruka den, säger han.
Därmed tvingas många sälja eller arrendera ut marken.
– En del ger tillbaka marken till jordägarna i utbyte mot att de köper gödning, fröer, plantor med mera. Sedan blir den ”nyblivne markägaren” åter lantarbetare, säger Butch.
NFSW:s ger bland annat juridiska råd till bönder och lantarbetare. Man informerar även om hur man bildar kooperativ och ökar produktionskapaciteten.
– De enda sockerrörsarbetarna som lyckas är de som bildar kooperativ eller föreningar, säger Butch.
För kooperativ och föreningar är det lättare att få lån, men även de stöter på problem. Byn Sitio Overflow består av några enkla boningar som är byggda av betongblock eller av bambu, plywood och plankor.
Här fick en grupp bönder 85 hektar mark 1995, men jordägarna har vägrat att överlämna den. Bönderna har tagit saken i egna händer. De har stegvis ”ockuperat” 35 hektar av sin egen mark.
– Ärligt talat så fattar jag inte vad som pågår. Det är myndigheternas uppgift att implementera lagarna, men de står bara och tittar på medan vi gör deras jobb. Min gissning är att det beror på att många regerings- och myndighetsrepresentanter själva är jordägare, säger 55-årige Noel Estorma.
Han är ordförande i Tumpok Small Farmers and Farm Workers Association (TSFFWA).
– Det är dödshoten och jordägarnas beväpnade gäng som skrämmer oss mest. Nu ryktas det om en belöning på 30.000 pesos (cirka 534 euro) till den som mördar mig, säger Noel.
Krossade drömmar
Hösten 2016 gick samma rykte om Marlyn Ambolo, en annan ledare i TSFFWA. I slutet av november, samma år, blev hon beskjuten av en maskerad man på motorcykel, men kulorna missade sitt mål.
Böndernas grödor har plöjts upp eller förgiftats flera gånger. Säkrade handgranater har kastats mot dem på fälten. Beväpnade män har försökt hindra dem från att arbeta. Polisanmälningar leder ingen vart.
– Ett annat problem är att jordägarna går till domstol och gör anspråk på marken som vi har tilldelats, säger Noel.
Innan domstolen har avgjort fallen kan bönderna inte lagligen bruka jorden. Det kan ta årtal innan beslut fattas. Även om det är till böndernas fördel är risken stor att beslutet överklagas. Andra jordägarknep är att arrendera ut marken till tredje part eller försöka registrera den som bostadsområde.
Noel började jobba på fälten när han var 15 år, gifte sig och fick fem barn. Lönen som sockerrörsarbetare gick ur hand i mun. När TSFFWA fick jordägarintyg 1995 såg han en ljusare framtid. Framförallt för sina barn.
– Alla mina barn pluggade fram till gymnasiet. Min dröm var att de skulle studera vidare på universitetet, men jag hade inte råd. Hade vi fått bruka all vår mark är jag säker på att vi skulle haft högre inkomst, säger Noel.
Ett mönster
En bit bort ligger ett annat bondekooperativ. Även här har bönderna problem att få all sin mark från jordägaren. Felipe Gelle, från organisationen Paghida-et sa Kauswagan Development Group Inc. (PDG), är på besök.
PDG ger bland annat juridisk hjälp till bönder och lantarbetare vilket har lett till att organisationen har blivit rödmärkt av armén. Det har resulterat i att kooperativet får besök av militären då och då.
Felipe Gelle säger att samma mönster återupprepar sig.
– Vi har mängder av lantarbetare och jordlösa bönder som lider av fattigdom och hunger eftersom de nekas mark och resurser. När de sedan demonstrerar och kräver sina rättigheter blir de rödmärkta av myndigheterna. Och då säger militären att någon måste ha uppviglat dem. Då blir vi utpekade och anklagas för att organisera dem. Har inte bönderna rätt att kräva det som regeringen har lovat dem, frågar han sig.
Bad om nåd
Enligt Felipe brukar nästa steg vara att militären försöker övertala bondeledarna att ge upp. Gör de inte det så anklagas de för att stödja NPA. Detta hände 29-årige småbonden och motorcykeltaxichauffören Steve Aropac.
Vi träffar hans 62-årige mor Welly och hans 25-åriga syster, som kallar sig Jennifer, på hemlig ort på Negros. Kvinnorna lever under dödshot. Steve var aktiv i en lokal grupp som försökte organisera jordlösa bönder att kollektivt kämpa för egen mark.
En dag i mars 2019 uppsökte några militärer Steve på fältet. Enligt Welly anklagade de honom för att stödja NPA. Några dagar senare, i gryningen den 30 mars, 2019, stormades familjens hus av polis och militär. Kvinnor och barn fördes till köket. Därifrån kunde Jennifer se hur Steve låg handfängslad på golvet och misshandlades av polisen.
– Han bad dem om nåd, men hans sista ord riktades till mig. Han sa ”var försiktig”. Det var det sista jag hörde min bror Steve säga. Sedan sköt de honom, berättar Jennifer.
Totalt dödades 14 personer samma dag i samordnade polis- och militäroperationer på tre olika platser på Negros. Polisen hävdar att det var legitima husrannsakningar efter NPA-vapen.
Människorätts- och bondeorganisationer kallar det för massaker på bönder.
– Steve kämpade för att bönder skulle få det bättre. Inget annat, avslutar Jennifer.