Varje år blir ensilagebalar förstörda av vilda djur. Mjölkproducenten Sture Ede beskriver det inte som ett stort problem trots att han fick över tio balar förstörda av älgar i vinter. Men en ökande viltstam bidrar till mer problem, säger han.
– Där syns spåren varifrån älgarna kommit ur skogen och gett sig på balarna. Jag visste inte ens om skadorna innan min son nyligen sa att vi har skadade ensilagebalar på den ena vallåkern, säger Sture Ede, ekologisk mjölkproducent i Överpurmo i Pedersöre.
Varje år får husdjursproducenter viltskador på ensilagebalar och -stukor. Men att över tio balar har rivits upp av vilt är ovanligt åtminstone i Sture Edes fall.
– Det är nog ovanligt med så här stora skador. Vanligen har jag 2-3 balar som förstörs årligen och då är det oftast fråga om kajor som orsakar de största problemen. Men efter att det blev tillåtet med jakt på kajor så har problemen minskat, menar han.
Men under vintern har han också en tub (korv) krossad spannmål som skadats av kajor. Fåglarna har hittat vid sidan i skydd av snön en väg till korven och hackat hål på den och ätit av fodret.
– Det var först när snön smälte som vi såg en massa hål på den nedre sidan. Det är inte frågan om några stora skador, men som husdjursproducent vill man minska kontakten med vilda djur i fodret, förklarar han.
Streck med färger
Ett knep som Ede och andra producenter tillämpar för att göra ensilagestukor och -balar mindre attraktiva för fåglar är att dra mönster med sprayfärg.
– Olika färger som exempelvis grönt och blått i olika mönster skrämmer fåglar. Det har jag också gjort på den här korven, men eftersom det var mycket snö i år syntes inte färgen samtidigt som kajorna också hittade en dold väg i skydd av snön. Annars hade den här stukan troligen fått vara i fred.
Ensilagestukor – eller limpor som de kallas i Sverige – har börjat användas flitigare i Finland på senare år. Det innebär att ensilage täcks under plast på åkern och används när lagret på gården börjar sina. Det samma gäller ensilagebalar och det är vanligt att producenter förvarar en del av skörden på åkrar.
– Jag producerar cirka 500 balar per år och lämnar cirka en tredjedel på åkern på grund av utrymmesbrist. Den största orsaken till det är tidsbrist och man hinner inte frakta hem alla balar under skördeperioden. I stället hämtar jag dem i omgångar när det finns mer tid, förklarar Ede.
Ensilagebalar och -stukor som lämnas blir därmed ett lätt byte i synnerhet om viltstammen ökar.
– Tidigare år har vi haft en björn här som brukar skada några balar varje höst. Men förutom kajor och älgar ser jag också rådjur som en potentiell risk. För några år sedan hade rådjur skadat en stuka och de trampar genom plasten med klövarna.
– Så det är synnerligen viktigt att viltstammen hålls på en låg nivå eftersom skadorna kommer att öka i takt med att användningen av stukor ökar, konstaterar Ede.
Utgör smittorisk
Olli Ruoho, veterinär och vice verksamhetsledare på föreningen Djurens hälsa, ETT, ser inte heller förstörda ensilagebalar och -stukor som ett stort problem i Finland. Några förstörda balar medför inte några stora kostnader, men han varnar i stället för smittorisken.
– Älgar och rådjur eller harar är inte en stor risk för spridning av salmonella. Men det är i vilket fall synd om foder som jordbrukaren har satsat på inte kan användas ur ett ekonomiskt perspektiv, säger han.
Däremot utgör fåglar och gnagare en ökad spridningsrisk för till exempel salmonella via fodret.
– Om det finns mycket avföring från fåglar på ensilagebalar och fodret används så kan salmonella spridas till ladugården. Vi har fall i Österbotten där balar som förvarats på gården bidragit till att salmonella spritt sig. Det samma gäller också gnagare som tagit sig in under ensilagebalar och spridit salmonella via fodret, berättar Ruoho.
För att minska risken för att fåglar ger sig på ensilagebalar och -stukor rekommenderar Ruoho andra färger än vitt. Ett annat knep är att lägga tjära på balarna eftersom fåglarna skräms av lukten och kan fastna i det.
– I plansilon är ett fungerande system också att använda trådar som dras i olika riktningar så att fåglarna inte kan lyfta lika lätt om de far dit. Trådarna gör att de undviker silon, förklarar han.
Men det viktigaste, enligt Ruoho, är fodret oavsett var det förvaras täcks ordentligt.
– Det bästa är att ha plansilon under tak, men det kan bli dyrt. I dag finns det lösningar med presenningar för att täcka plansilos för det minskar risken för att fåglar kan ta sig dit.
Ska minska användningen av balar
På sikt ska Ede minska användningen av balar. Orsaken till det är främst ekonomiska.
– För vår del skulle vi minska kostnaderna med tio euro per dag om vi helt lämnade bort ensilagebalar. Orsaken är den dyra plasten och hanteringskostnaderna och därför ska vi sluta använda ett system med balar, säger han.
På gården förvarar han ensilage och helsädesensilage i plansilo och har också en blandning av ärt och vete som krossensilage i stukor förutom ensilagebalar. Allt blandas i en fullfodervagn med vilken besättningen utfodras.
I år inför Ede dessutom ett nytt vallsystem för att dela upp skörden i fler kategorier. Systemet kallar han 10-20-30. Det innebär att den första skörden tas den 10:e juni, den andra tas den 20:e juli och den tredje och sista den 30:e augusti.
– Den första skörden läggs i den första plansilon, medan den andra delas upp i en A- och en B-skörd och förvaras dels i stuka på fält och i plansilo. Den sista skörden delas också upp i en A- och B-skörd och det gör vi för att ha fem olika partier att bolla med, säger han.
Ede kommer också att ha två olika helsädesensilage – ärt och vete och ett försök med bondböna och rågvete.
– Vi slåttar blandningen och tar det därmed som grovfoder. Målet är att ha en hög andel grovfoder för att minska andelen kraftfoder och därmed minska kostnaderna. Dessutom är ju grovfoder klimatsmart. I vårt fall bidrar det också till bättre hälsa och i år om allt går vägen har vi inte använt penicillin på femton år.
