Finland behöver inte nöja sig med den strängaste möjliga tolkningen av EU:s restaureringsförordning, konstateras det i en färsk rättslig bedömning. Enligt bedömningen finns det nationellt handlingsutrymme som kan utnyttjas i stor utsträckning utan att Finland äventyrar uppfyllandet av sina skyldigheter enligt EU-rätten.
Centralförbundet för lant- och skogsbruksproducenter MTK har begärt en oberoende juridisk bedömning av den rättsliga ställningen och betydelsen av tolkningshandboken för naturtyper i Europeiska unionens habitatdirektiv, den så kallade habitatmanualen, i samband med utarbetandet av Finlands nationella återställningsplan.
Den rättliga bedömningen har utarbetats av juris doktor Tuomas Pöysti, som är senior counsel vid advokatbyrån Geradin Partners Asianajotoimisto Oy och tidigare justitiekansler.
Bedömningen har finansierats av MTK, Stiftelsen Metsämiesten Säätiö, Stiftelsen Marjatta och Eino Kollin, Stiftelsen Finlandssvenska Jordfonden samt Svenska lantbruksproducenternas centralförbund SLC.
– Finansiärerna ansåg att en oberoende juridisk bedömning är nödvändig, eftersom kostnaderna för genomförandet av restaureringsförordningen beräknas bli mycket höga och dess effekter kommer att få omfattande konsekvenser för jord- och skogsbruket samt för markägarna under flera decennier, kommenterar Leena Kristeri, livskraftsdirektör vid MTK.
Habitatmanualen inte rättsligt bindande
Den centrala slutsatsen i rapporten är att habitatmanualen inte är en rättsligt bindande rättsakt, även om den har en betydande roll i EU:s naturskyddssystem.
Finland har möjlighet att göra vetenskapligt motiverade preciseringar av definitionerna av naturtyper utifrån nationella förhållanden.
Samtidigt visar rapporten att de största möjligheterna att utnyttja det nationella handlingsutrymmet är kopplade till den flexibilitet som finns i restaureringsförordningen, till hur åtgärderna riktas samt till kostnadseffektiva genomförandemetoder.
I rapporten granskas även praxis i andra EU-länder med boreala skogar. Sverige, Estland, Lettland och Litauen har alla kompletterat habitatmanualen med nationella kriterier och tolkningar.
Det visar att hänsyn till nationella förhållanden är en väsentlig del av genomförandet av restaureringsförordningen i olika delar av Europa.
Välbehövlig klarhet
Enligt Kristeri bidrar rapporten till att skapa välbehövlig klarhet i diskussionen om genomförandet av restaureringsförordningen.
– Definitionerna av naturtyper spelar en avgörande roll för genomförandet av hela restaureringsförordningen. Vi hoppas att rapporten bidrar till en bättre förståelse både av definitionernas betydelse och av de rättsliga möjligheter som det nationella handlingsutrymmet ger Finland, säger Kristeri.
– Rapporten bekräftar att Finland har möjlighet att fatta egna beslut inom ramen för EU-rätten. Det nationella handlingsutrymmet kan utnyttjas på ett sätt som beaktar målen för den biologiska mångfalden, markägarnas rättigheter samt jord- och skogsbrukets verksamhetsförutsättningar, fortsätter hon.
I rapporten betonas också att den nationella restaureringsplanen i sig inte medför några nya skyldigheter för enskilda markägare.
Däremot kommer de definitioner av naturtyper som används i planen och den nationella tolkningen av dessa, kunskapsunderlaget, målen och inriktningen av åtgärderna att ha en avgörande inverkan på hur genomförandet av restaureringsförordningen kommer att se ut i Finland under de kommande årtiondena.
Enligt restaureringsförordningen ska medlemsländerna lämna in sina nationella restaureringsplaner till Europeiska kommissionen i början av september 2026.
Beredningen i Finland är dock ännu på hälft, och ministerierna har meddelat att planen ännu inte är färdig att lämnas in till kommissionen enligt den ursprungliga tidsplanen. Därför är det just nu särskilt viktigt att noggrant granska det nationella handlingsutrymmet, definitionerna av naturtyper och konsekvensbedömningarna.