Flera konkreta förslag om hur skogsbruket kan minska urlakningen av näringsämnen och andra partiklar presenterades i Mariehamn förra veckan när Ålands Vatten Ab ordnade en seminariedag om skog och vattenhänsyn i skogsbruket.
Senior advisor Henry Schneider från skogsforskningsinstitutet Tapio konstaterade att fosfor är det viktigast ämnet när fasta partiklar från torv och finare mineraljordar medverkar till övergödning i vattendragen.
Exempelvis bestånden av flodpärlmussla och öring har skadats betydligt av belastningen på vattendragen och dessutom förekommer sur belastning samt humus- och metallbelastning.
På satellit- och flygbilder kan man tydligt se hur fasta partiklar grumlar och smutsar ner både vattendrag, sjöar och även havskuster. I Finlands älvar och åar är det vanligtvis vårflöden som medför toppbelastningar med näringsurlakning, men exempelvis vid Svibybäckens trumma strax norr om Mariehamn noterades en väldig topp så sent som den 26 november i fjol.
Diken större miljöbovar
Skogsbrukets belastning på vattendragen beror i första hand på avrinningsområdet och viktigast enligt Schneider är belastningen av partiklar följd av näringsbelastningen.
– Och enligt nya forskningsresultat är belastningen från gamla dikningsområden större vad man tidigare trott, förklarade Schneider.
På Åland är skogsbrukets andel av belastningen på kustvatten ungefär på samma nivå som på fastlandet, men i motsats till den fastländska statistiken finns nedfallet från atmosfären inte med i de åländska siffrorna.
All skogsavverkning kan öka urlakningen av fasta partiklar och näringsämnen till vattendragen och den största påverkan sker vid kalavverkning. Vid avverkningen upphör också avdunstningen från trädbeståndet, vilket ökar avrinningen.
Skyddszoner och slamgropar
Skyddszoner vid sjöar, åar och småvatten minskar belastningen och för vattenskyddet är det viktigt att välja en så lätt markberedningsmetod som möjligt. Markberedningens spår ska inte vara i sluttningens riktning.
Exempel på praktiska åtgärder som minskar belastningen på vattendrag är att återställa våtmarker och reglera vattenflöden med rördammar, bottendammar och tvåstegsdiken samt slamgropar och bassänger för sedimentering.
Ifall ett område inte har för stark lutning är minskad strömningshastighet enligt Schneider det effektivaste sättet att minska belastningen eftersom växtligheten då bättre kan filtrera partiklar och binda näringsämnen.
Genom att undvika kalavverkning och med fortlöpande beståndsvård kan skogsägaren också minska belastningen på vattendrag. Dessutom rekommenderar Schneider att iståndsätta diken enbart utgående från det verkliga behovet.
– Beståndets tillväxt är det primära kriteriet och inte dikenas skick, betonade han och påpekade att om trädbeståndet inte ökat tillväxten efter föregående dikning kommer en dikesrensning inte heller att öka tillväxten i framtiden.
Hans slutkläm var att ”tänka på helheten” vilket i praktiken är likhetstecken med avrinningsområdet.
Skyddsvärd strandskog
I en skild presentation berättade Schneider också om de två certifieringssystemen PEFC:s och FSC:s hänsyn till vatten.
Alla medlemmar i Ålands skogsvårdsförening har exempelvis sina skogar certifierade enligt PEFC, som är betydligt vanligare i Finland. FSC innebär ofta en ”dubbelcertifiering” som anses medföra strängare miljökrav.
Men också PEFC-certifiering förutsätter skyddszoner och har dessutom många andra krav att beakta vid skogsarbetet.
Särskilt hårda är kraven inom grundvattenområden. Där är det inte tillåtet med kemiska bekämpningsmedel och för gödsling har det tillkommit en del nya begränsningar.
Inom FSC-certifieringen finns extra många krav på både skyddszoner och objekt som måste sparas. Ett exempel är strandskogar med varierande struktur och rikligt med död ved invid vattendrag och småvatten.
Också för dikning ställer FSC särskilda krav. Vid dikesresning får diket exempelvis aldrig grävas djupare än den existerande dikesbottnen.