Pekkola gård har en i Finland sällsynt produktionsinriktning; fårmjölk. Av gårdens 140 tackor är största delen korsningar med ostfrisiskt mjölkfår, en ras utvecklad just för mjölkproduktion.
Vi besöker Siri Taalas och Jani Pekkola i Hauho en fin novemberdag. Gårdens historia sträcker sig med säkerhet till år 1733, sannolikt längre bakåt i tiden.
Av åkerarealen på 105 hektar är 65 hektar egen mark, och övrigt är arrende. Dessutom har man 23 hektar skogsbeten, och ett fåtal får hyrs varje år ut för miljövård.
Både Siri och Jani jobbar heltid på gården, som också omfattar skog, och dessutom utför man maskinarbeten åt andra.
Fåren är intagna för denna säsong: tackorna i det nya fårstallet från 2019, och baggarna i en ombyggd gammal ladugård. Innan vi tar en närmare titt på mjölkproduktionen vill värdfolket visa en av vallåkrarna.
– Vi har länge satsat på mångsidiga vallar, som inkluderar bland annat kvävebindande växter, klöverarter och lusern, berättar Siri.
På åkern vi granskar utgörs växtligheten av timotej, blålusern, vitklöver, alsikeklöver, cikoria, kummin, engelskt rajgräs och ängssvingel. Man strävar efter täta, odlingssäkra vallar, och gården har varit med i Carbon Action-projektet sedan det startade.
– Vi har minskat på timotejns andel så mycket vi vågat, men kan inte gå under 40 procent. Som timotejsorter har vi valt två högavkastande sorter av sydlig typ, Rubinia och Grindstad, som ger en tidig skörd så att entreprenören ofta kan börja med vallskörden hos oss.
Fåren utfodras med ensilage och egenodlad spannmål, ärter och bondböna. Förutom fårmjölk producerar gården också lammkött och spannmål.
Svårt få tag på mjölkfår
Foder av bra kvalitet behövs. De bästa fåren kan i början av laktationsperioden ge över två liter mjölk om dagen, men sedan jämnas produktionen till cirka 1 liter per dag.
– En tacka mjölkas i högst sju månader och lammen får ta sitt de första månaderna. Att låta lammen dia är både en fråga om det egna samvetet, arbetsmängden och ekonomin, säger Siri.
De första hobbyfåren som kom till gården i mitten av 2000-talet var av finsk lantras. Fårnäringen växte och blev yrkesmässig, man producerade kött och fällar.
I samband med att Siri avlade en yrkesexamen i mjölkförädling år 2015 utvecklades gårdens fårmjölkproduktion. Först testade hon med lantrasfåren, men de var besvärliga att mjölka och gav förhållandevis lite mjölk under en kort laktationsperiod.
– De flesta tackor oberoende ras klarar av att producera tillräckligt med mjölk åt sin avkomma, skillnaderna märks först ungefär två månader efter lamningen. En mjölkrastacka som lammat på våren kan producera rikligt med mjölk av god kvalitet långt in på hösten, berättar Siri.
– Mjölkfåren har också en lite koaktig, smal och hög kroppsbyggnad, så de är enklare att mjölka maskinellt.
Att få tag på ostfrisiska mjölkfår har varit en utmaning. De första köptes från Åland och så fick man tag på en bagge från en gård på fastlandet. En skock korsningsfår med 75 procent ostfrisiskt mjölkfår och resten svenskt finull importerades från Sverige.
De flesta av gårdens får är i dag mjölkraskorsningar. Förutom mjölkfår används raserna dorper, finsk lantras, texel och dorset.
Mjölk till ost och glass
Mjölkningen sker i en skild, isolerad byggnad med mjölkningsgrop bredvid fårstallet. De har anpassat begagnad utrustning för nöt och getter till fåren, som har små spenar.
Ungefär en minut per får tar mjölkningen, och fåren mjölkas en gång per dag. Den årliga produktionen är kring 5.000 liter mjölk.
– Eftersom vår produktion år så liten, lägger vi mjölken i tio liters hinkar och fryser ner dem, berättar Siri.
Fårmjölk har en neutral smak, och passar därför bra till exempel för smaksatta ostar och glassproduktion. Största delen av mjölkhinkarna går till Tilan juustola i Hindsby i Sibbo och Herkkujuustola i Sastmola.
I samarbete med gården Sarkasen tila tillverkas glass under produktnamnet Bäätelö.
– Det finns efterfrågan på fårmjölk, och vi säljer också direkt åt konsumenter, nämner Siri.
Fårmjölk innehåller rikligt med mineraler, järn, protein, kalium och natrium, samt vitaminerna A-, B1-, B2-, B6-, C- och E.
