Den nya standarden inom PEFC-certifieringen, som omfattar skogsägarnas gruppcertifiering har nu hunnit vara i kraft i ett drygt års tid. Den finska översättningen av den allra senaste uppdateringen från i höstas finns tillgänglig på internet, men den svenska motsvarigheten är inte ännu där i skrivande stund. Uppdateringarna från i höstas handlar närmast om detaljerade preciseringar kring nedskräpning och arealer för julgransproduktion.
Man kan kolla på PEFC Finlands hemsida https://www.pefc.fi/svenska eller så på hemsidan för Föreningen för hållbart skogsbruk, som innehar de regionala PEFC-gruppcertifikaten i Finland https://kestavametsa.fi/sv/. På svenska heter det aktuella dokumentet ”Krav på en hållbar skötsel och användning av skog”.
Strukturen eller ordningsföljden – det gäller närmast numreringen – i den nya standarden har också ändrats, så att den nu motsvarar PEFC:s internationella standard. Den del som berör den gruppcertifierade skogsägaren framgår i huvudsak av kapitel 8.16 om verksamheten.
Antalet krav och hur de presenteras är i stort sett som förr. Varje krav är liksom tidigare uppdelat i fyra delar: rubrik, krav, indikatorer, definitioner. Det är närmast i indikatorerna och definitionerna som man hittar de konkreta reglerna för vad man bör göra eller låta bli att göra.
LF återger här de ändringar i kraven som väntas ha störst betydelse för den enskilda skogsägaren inom det västra gruppcertifieringsområdet, dit Nyland, Åboland, Åland och Österbotten hör.
Ändringarna gäller i synnerhet skogsägare som har mycket kärrmark och vattendrag på sina ägor.
Den gruppcertifierade skogsägaren kan i alla fall alltid kolla läget med sin skogsvårdsförening. Det lönar sig i synnerhet inför stämplingar.
Krav nummer 8.14
Fler och större träd lämnas efter avverkning
I krav nummer 8.14 om naturvårdsträd och död ved som lämnas kvar efter avverkningar har den sammanlagda mängden ökat. Det totala antalet naturvårdsträd och ruttnande träd som lämnas är numera minst tio per hektar i genomsnitt liksom också antalet döda träd.
Det blir alltså sammanlagt tjugo träd per hektar. Sådana träd som har en färsk skada får räknas med, så att det totala antalet skadade, levande och döda träd är minst tjugo per hektar. Tidigare räckte det med sammanlagt tio levande och döda träd.
Naturvårdsträden får koncentreras till bestånd som kan bestå av flera separata skogsfigurer.
Om det inte finns tillräckligt med döda träd gör man minst 2-5 konstgjorda högstubbar per hektar, helst av lövträd, om det är möjligt.
I det sammanhanget är det säkert på sin plats att påminna om riskerna med att göra högstubbar med motorsåg för de självverksamma skogsägarna: det kan vara farligt att försöka göra högstubbar högre än två meter.
I kravet finns också en definition på vad som avses med naturvårdsträd:
• boträd för rovfåglar
• grova enar
• gamla träd med brandlyror
• grova träd från en tidigare trädgeneration
• träd med ovanliga former
• ädla lövträd
• resliga aspar
• sälgar, häggar och rönnar med tydlig stam
• klibbalar
• hålträd
• noterade födoträd för tjäder
Minst tio per hektar av de här nämnda träden ska alltså alltid sparas i första hand när sådana finns på avverkningsområdet. Nämnas kan att asp och sälg överlag har en hög prioritet. Bland orsakerna finns att båda är viktiga för naturens mångfald.
Om det inte finns träd av de slag som nämns här ovan – och det är alltså bara om de inte finns – lämnar man istället andra lövträd. Om inte sådana heller finns kan man som sista alternativ lämna gran eller tall.
Det går alltså inte att fälla resliga aspar på figuren och istället lämna exempelvis tvintallar på en bergklack. Sådant räknas som avvikelse vid en granskning, fastän det totala antalet träd som lämnats kvar skulle räcka. Det är först om det inte finns tillräckligt med träd från listan ovan som man får lämna tallar och granar som naturvårdsträd.
Också i fall det finns bara ”vanliga” träd på figuren som ska ersätta naturvårdsträden måste de träd man väljer ut ha en diameter i brösthöjd på minst femton centimeter. De ska vara viktiga för den biologiska mångfalden och ha goda möjligheter att växa sig till gamla träd. Tidigare har det räckt med en diameter på tio centimeter i brösthöjd.
Glöm inte heller att naturvårdsträd, död ved och högstubbar gäller i alla avverkningar, också till exempel förstagallringar. Naturvårdsträden får vara i grupper.
I fall man har skyddszoner kring myrar eller vattendrag inom avverkningsområdet kan man också välja ut naturvårdsträden där.
Kravet påminner vidare om säkerhetsriskerna. Således ska man inte lämna naturvårdsträd eller stående döda träd vid exempelvis vägar, ellinjer eller hus, inte heller fornlämningar. Sådana träd kan man bland annat göra högstubbar av i stället.
När det gäller fornlämningar, rekommenderas det att man lämnar högstubbar runt omkring dem. Motiveringen är att de ger en bra signal om var fornlämningen finns under många år framöver.
Däremot bör man avlägsna alla levande träd och buskar som växer på själva fornlämningen i samband med avverkningar, röjning eller plantskogsvård. Man ska inte heller lämna naturvårdsträd på fornminnen. Orsakerna till det här är att rötterna kan skada själva fornminnet.
I grupper med naturvårdsträd får markytan inte bearbetas, och man får inte heller röja. En orsak är att snår för viltet ska lämnas kvar eller ha en möjlighet att bildas.
Även i övrigt ska man lämna snår och blandningar av trädslag, när sådana förekommer naturligt på en figur och inte försvårar vården av huvudträdslagen.
Krav nummer 8.16
Skyddszoner kring öppna myrar breddas
Bland de största ändringarna för skogsägarnas del torde breddningen av skyddszoner kring myrmark i krav nummer 8.16 vara. Således ska skyddszoner på övergångsområden kring öppna myrar i naturtillstånd eller sådana som ska återställas till naturtillstånd, vara minst tio meter breda. Tidigare var kravet 5-10 meter.
Inom skyddszonen är bara plockhuggning tillåten. Som hittills lämnar man kvar snår och undviker markbearbetning. Dessutom får man dika bara för att leda vatten till en skyddad eller naturlig myr som torkat ut på grund av tidigare dränering.
Naturvårdsträd från eventuella stämplingar kan koncentreras till skyddszonen.
Torvmarker i naturtillstånd eller naturliknande tillstånd till den del det gäller vattenhushållningen får inte nydikas.
Man ska inte heller börja odla energived på sådana arealer. Tidigare räckte regeln att torvmarker i naturtillstånd inte nydikas.
Dessutom ska också torvmarker som tidigare utdikats men med låg virkestillväxt, lämnas för återställande.
Man får dock fortsätta iståndsättningsdika i figurer, där dikningen har ökat trädbeståndets tillväxt betydligt. Numera måste man emellertid i sådana fall uttryckligen ha en iståndsättningsdikningsplan. Den ska även omfatta en vattenskyddsplan, där åtgärder för vattenskyddet har förverkligats på ett ”ändamålsenligt” sätt. Större iståndsättningsdiknings- och högläggningsprojekt måste man anmäla till NTM-centralen.
Krav nummer 8.17
Bredare skyddszoner också kring vattendrag och källor
Bredden på skyddszoner intill vattendrag och småvatten, till exempel källor, utvidgas till minst tio meter i genomsnitt. De får inte vara smalare än fem meter någonstans.
Det här är enligt krav nummer 8.17, som handlar om skogsvårdsarbeten intill vattendrag och småvatten.
Här gällde tidigare en bredd på 5-10 meter. Liksom vid torvmarker får man bara utföra plockhuggning inom den här skyddszonen. Dessutom ska man bevara olika storlekar i skyddszonens bestånd på ett mångsidigt sätt och gynna lövträd.
Längs dikeslika, uträtade och rensade bäckar med en fåra smalare än två meter ska det finnas en minst fem meter bred skyddszon.
Stamved får avlägsnas från skyddszonerna, och man bör undvika att lämna kvar grot.
Det är ännu värt att påminna om att man inte kan röja i plantskog heller på skyddszoner, eftersom man bara får plockhugga. Det här gäller alla skyddszoner.
Det heter vidare att trädstammar som fallit omkull den naturliga vägen i en bäckfåra inte får tas bort. Det gäller dock inte om stammarna försvårar rekreation eller naturvård eller om risken för översvämningar ökar.
Krav nummer 8.18
Skärpta gränser för gödsling och stubbrytning på grundvattenområden
Enligt krav nummer 8.18 får man inte använda växtskyddsmedel eller gödselmedel på viktiga grundvattenområden eller sådana som lämpar sig för vattenförsörjning. Stubbrytning får inte heller utföras.
Tidigare gällde begränsningen närmast kemiska växtskyddsmedel på grundvattenområden.
På torvmarker är gödsling med aska i alla fall tillåten så som hittills, om den inte äventyrar kvaliteten på grundvattnet.
Även på grundvattenområden i klass E är gödsling tillåten om den inte äventyrar de ekosystem, till exempel våtmarker och källor, som orsakat klassificeringen och som är beroende av grundvattnet.
Dock är inte gödsling med aska tillåten om askan innehåller tillsatt bor.
Det är cirka 90 procent av de privata skogarna i Finland som ingår i PEFC-gruppcertifieringen.
PEFC är en förkortning av the Programme for the Endorsement of Forest Certification, vilket direkt översatt betyder Programmet för godkännande av skogscertifiering.