Säg ”jordbrukspolitik inom EU” och många tänker på just honom. Han är mannen som lyckades få igenom det nya direktivet som ger bönderna en starkare ställning mot grossister och handel. Och han kan bli ordförande för jordbruksutskottet nästa mandat, där den kommande jordbrukspolitiken ska diskuteras och utformas. Italienaren Paolo De Castro vet vad som rör sig inom EU på jordbruksfronten innan de flesta andra ens vet att något nytt är på gång.
I april meddelade Paolo De Castro att han skulle lämna politiken och gå tillbaka till sitt jobb som professor i jordbruksekonomi vid Bolognas universitet i Italien. Men det kom så många protester från den italienska jordbruksvärlden att han fick omvärdera sitt beslut.
Till och med landets jordbruksminister, som är De Castros motståndare rent politiskt, har lovordat honom och förklarat att det är viktigt att han blir inröstat i parlamentet igen.
– Det kändes som om det var dags att sluta, men reaktionerna fick mig att tänka om. Jag insåg att det kanske vore fel mot jordbruksvärlden att inte utnyttja mitt enorma kontaktnät och min erfarenhet, berättar han när vi träffas i Bologna i en paus i hans valkampanj.
Hellre i parlamentets jordbruksutskott än minister
Han är full av energi och entusiasm. Jordbruket är något han fått med sig sedan barnsben, eftersom hans familj var odlare, och senare utvecklade han sin kunskap genom att studera agronomi och så småningom specialisera sig på de ekonomiska aspekterna av att vara bonde.
Två gånger de senaste 20 åren har han varit jordbruksminister i Italien, vilket gett honom en extra förhandlingserfarenhet som han har stor nytta av inom EU, eftersom han hållit i många viktiga förhandlingar mellan parlament, kommission och råd.
Fast han skulle inte vilja byta sin nuvarande roll mot att bli minister igen.
– Nej, att vara en av de ledande politikerna inom jordbruksutskottet ger så mycket mer. Vi samarbetar en massa över partigränserna, och jobbar sida vid sida dag efter dag. Visserligen finns det olika åsikter om hur vi ska gå framåt, men vi drar ändå ungefär åt samma håll allihop, vilket gör arbetet så stimulerande, förklarar han.
– När jag var minister första gången 1998 var vi bara 12 länder inom EU, och då kunde vi diskutera mer ingående under våra möten. Tio år senare var vi så många fler, och vi hann bara prata tio minuter per deltagare, utan möjlighet till diskussion. I dag är det oftast så att ministrar har privata möten med varandra under själva rådsmötet, vilket innebär att mötena förlorar lite av sin mening.
Kritisk till kommissionens hantering av CAP
Paolo De Castro är starkt kritisk till hur EU-kommissionen hanterat förslaget om den nya gemensamma jordbrukspolitiken CAP 2021–2027. Det är inte själva förslagen han är negativ till, utan hur kommissionären Phil Hogan försökt tvinga fram snabba beslut.
– Det här är inga frågor man kan bestämma på några månader. Vi i jordbruksutskottet ville först göra en rejäl utvärdering av hur den nuvarande politiken fungerar och inte fungerar. Det borde vara startpunkten för diskussionen om den framtida politiken, säger han bestämt.
Kritiken är inte bara mot metoden, utan även mot hur kommissionen vill att de framtida jordbruksstöden ska fördelas.
– Kommissionen vill att pengarna ska fördelas mellan de olika medlemsländerna, som sedan själva får bestämma hur de ska användas, men det är helt fel anser jag, och många med mig. Det innebär att EU-parlamentet förlorar sin viktiga roll och EU blir bara en pengafördelare, hävdar Paolo De Castro.
– Min tanke är att länderna ska få en rad åtgärder att välja mellan, ungefär som en meny. Varje land måste nå EU:s olika mål, till exempel när det gäller minskningen av koldioxidutsläppen, men de kan nå dit på flera olika sätt. Finland har inte samma geografiska och ekonomiska förutsättningar som Italien till exempel. Jag kan även tänka mig en form av premie för dem som klarar sig bättre än det uppsatta målet.
Nej till sanktioner för misstag
Motståndet mot kommissionens förslag är stort bland parlamentsledamöterna. I den sista omröstningen röstade 40 procent mot Hogans förslag, något som är ovanligt i ett parlament där enigheten normalt sett är stor.
– I det nuvarande jordbruksutskottet är vi eniga i vår kritik, och om även nästa utskott blir det, kan vi få igenom förändringar. Det sägs också att Hogan lämnar sin post som kommissionär, och då kan möjligheten till förändringar bli ännu större, konstaterar De Castro.
Något som Paolo De Castro är definitivt emot är metoden med sanktioner för dem som inte når uppsatta mål. Han anser att det skapar omöjliga situationer för bönderna.
– Om man räknat med att man ska få en viss summa pengar, och de sedan tas ifrån en, kan det innebära ekonomisk katastrof. Bönderna måste få vägledning från början och under arbetets gång, så att de inte hamnar där, förklarar han.
Jyrki Katainen hjälpte till
Den här mandatperiodens lagförändringar för bönderna har varit utvecklingen av jordbrukspolitiken genom Omnibus, samt direktivet mot otillbörlig handelspraxis.
Det sistnämnda var det De Castro som följde från början till slutet. För att förbättra kommissionens ursprungliga förslag fick han värdefull hjälp av bland annat Jyrki Katainen.
Vad kommer jordbruksutskottet att jobba med nästa mandatperiod?
– Den nya jordbrukspolitiken är naturligtvis den viktigaste delen av arbetet de närmaste fem åren. Fast nya regler för etiketter är också oerhört viktigt, och det kommer jag att driva om jag blir vald. Vi måste få etiketter som berättar mer om var maten kommer ifrån och hur den är odlad och tillverkad, säger han.
Nytt mjölkkvotsystem utan kvoter?
Några tankar om hur problemet med mjölkpriserna kan lösas, något som drabbat länderna i norr extra hårt?
– Nej, det är ett oerhört och svårlöst dilemma. Det enda jag vet säkert är att vi måste få någon form av sanktions- och bidragssystem som bygger på hur mycket ett land producerar. Om till exempel Irland exporterar 20 procent mer på EU:s inre marknad, måste vi kunna minska stöden till landet. På samma sätt skulle vi kunna ge extra bidrag till de länder där bönderna tar sitt ansvar och inte överproducerar. Vi har sett här i Italien att det fungerar för bland annat parmesanosten, där en enorm kris för bara ett par år sedan löstes på ett liknande sätt, konstaterar han.
Ett slags kvotsystem utan kvoter alltså?
– Ja, det kanske man kan säga, svarar han och ler.
– Men meningen är inte att bötfälla dem som producerar mer. Om bönderna hittar möjligheter att exportera utanför EU så är det ju oerhört positivt. Det är också något som EU måste bli bättre på, att hjälpa bönder som vill sälja till andra marknader, för unionen blir stark när den hjälper den enskilde rent praktiskt.