I utkanten av Vanda ligger Bisa gård inlindad i ett stilla kulturlandskap. Endast ett stenkast ifrån breder huvudstadsregionens förstäder ut sig, vilket gett jordbrukarna Eva-Linn och Rasmus Sahl en fördel då de under de senaste åren sålt en del av det kött de producerat direkt till närtraktens konsumenter. Nu sadlar de om.
Under sommaren inleddes nämligen en renovering som skall rusta den gamla ladugården för mjölkproduktion.
– Vi började fundera på om vi kunde renovera ladugården för dikorna eller återuppta den tidigare mjölkproduktionen. Så började vi räkna och kom fram till att mjölken är mera lönsam för oss, berättar Rasmus Sahl.
Den nya mjölkproduktionen skall köra igång i slutet av månaden. En handfull dikor finns fortfarande kvar på gården, men de kommer att köpas bort.
Eva-Linn är ivrig.
– Mjölkkorna kommer den 27 november, så då börjar det hända!
Kinkig lönsamhet krävde omtänk
Den ursprungliga mjölkproduktionen lades ner vintern 2018 och efter att Eva-Linn tagit över efter sina föräldrar började hon och Rasmus bygga upp en dikoproduktion. Just då kändes det rätt.
– Vi började med dikoproduktion, men det var mina föräldrar som hade satt bort mjölkkorna före vi tog över. Skulle vi ha velat fortsätta då hade vi nog gjort det, berättar Eva-Linn.
Rasmus instämmer.
– Ladugården var ganska tungarbetad. Då kändes det lämpligt att växla och ha köttproduktion med mycket direktförsäljning.
Så småningom kom dock paret Sahl på andra tankar. Slakten kostade, och så var ju ladugården byggd för mjölkkor. Spaltgolvet var besvärligt med stora djur, och kossorna tenderade att sova för lite och äta för mycket.
Lönsamhetskalkylen blev dock den avgörande faktorn.
– Det är mera pengar som rullar på mjölkkosidan. Om vi hade fortsatt med våra 40 dikor hade det hela blivit en sorts konstgjord andning för gården. Det skulle ha inneburit ett slut på investerandet eftersom det fanns för lite kassa, förklarar Eva-Linn.
Ladugården totalförnyas
Förra våren fattade Eva-Linn och Rasmus det slutliga beslutet och veckan efter midsommaren satte renoveringen av ladugården igång. De är medvetna om att deras beslut går emot den allmänna trenden inom djurhållningen.
– Vissa frågar nog att, jaha ni byter åt andra hållet. Men vi har alltid gått lite mot strömmen. Att bygga helt nytt skulle nog ha varit omöjligt, men med den nuvarande byggnaden går det genom renovering och modernisering att hitta en bättre lönsamhet, berättar Eva-Linn.
Tekniken i ladugården totalförnyas. Hit hör mjölkningssystem, vattentillförsel, belysning samt nya bås, fullfodersystem och högre liggytor. Det gamla maskinella ventilationssystemet har även bytts ut mot en naturlig ventilation.
– Ladugården är byggd 2001, vilket är tur för oss eftersom en äldre byggnad hade skapat en hel del problem. Vi inleder nu verksamheten med 40 kor, men vid årsskiftet kommer de redan att vara 60 stycken.
Trots att mjölkkorna varit borta i knappa sju år händer det fortfarande varje vecka att någon frågar om gården fortfarande säljer mjölk direkt.
Nu har den gamla gårdsboden blivit mjölkrum, men direktförsäljningen kommer enligt Eva-Linn att återupptas i något skede.
– Mjölken levererar vi givetvis i första hand till mejeriet, som tog emot oss med öppna armar eftersom vi är gamla kunder så att säga. Men vi kommer nog att sälja både mjölk och kött till närområdets kunder eftersom vi fortfarande har får, och så blir det ju kött från mjölkkorna.
Sikte på etisk mjölk
Bisa har varit en ekologisk gård sedan 1990-talet, men förra våren föll djursidan bort eftersom mejeriet inte betalar för ekologisk mjölk.
– Det var nog en viss lättnad att gå ur djurekon, men också på åkersidan finns vissa svårigheter. Kravet på avsalugrödor gör att det kan bli svårt att producera tillräckligt med foder, berättar Eva-Linn.
Utöver detta är kunderna i första hand intresserade av närproducerat, inte av ekologiskt. Eva-Linn och Rasmus kommer trots detta fortsättningsvis att satsa på djurens välfärd.
– Kossorna skall nog fortsätta att gå på bete och så lämnar vi amkor för kalvarna. Jag är också intresserad av att i framtiden låta kalvarna gå med sina egna mammor. Det här är säkert också något som våra kunder skulle uppskatta. Mjölken blir ju då mera etisk, säger Eva-Linn.
– Vi har satsat mycket på hälsa, bland annat genom att skaffa vattenmadrasser och flexibla båsavskiljare som skall sänka stressnivåerna hos djuren. De högre liggytorna syftar till att hålla korna renare, berättar Rasmus.
I sista hand är det dock valet av djur som inverkar på produktionens hållbarhet och mjölkens kvalitet. De kortare liggbåsen i ladugården måste också tas i beaktande, vilket innebär att ayrshire och mindre holstein utgör förstahandsval.
Men Eva-Linn berättar att det även finns andra alternativ.
– Vi är också intresserade av Golden Cross som är en treraskorsning mellan ayrshire, holstein och jersey där de olika raserna respektive ger hållbarhet, mjölkvolymer och goda halter i mjölken trots att djuren är på mindre sidan.
Alla gårdar kan hitta sitt kall
För Sahls handlar omsadlingen till mjölkproduktion i det långa loppet om att hitta en intressantare och mera lönsam produktionsform. Enligt Rasmus producerar mjölkkon mera kalorier än dikon, vilket gör effektiviteten högre på insatsen.
– Inom mjölkproduktionen kan man dessutom påverka sina egna kostnader mera effektivt, exempelvis genom att odla eget proteinfoder och värma upp dricksvattnet.
– Väldigt små saker syns genast i mjölklikviden. Om man under dagens gång puttar fodret närmare är det möjligt för djuren producera några kilo mera mjölk, tillägger Eva-Linn.
Enligt Rasmus är det uttryckligen djurproduktionen som är intressant i Finland. Han säger sig överlag inte vara någon stor vän av spannmålsproduktion eftersom spannmålet är en i Norden svårodlad bulkvara med ett världsmarknadspris som ständigt fluktuerar.
– Protein och gräs är det vi är bra på i Finland och det är det vi skall hålla på med. Visst finns det andra lönsamma inriktningar, men det här är den som skall rusta vår gård för framtiden.
Framtidsvisioner är det som enligt Rasmus krävs inom sektorn. Han poängterar att det överlag finns en för stor pessimism främst inom den äldre jordbrukargenerationen.
– De flesta gårdar kan utvecklas och nå en bättre lönsamhet. Man måste bara kunna analysera gårdens förutsättningar noga och rättvist, och anlita hjälp där sådan behövs.
Eva-Linn ser också att en viss flexibilitet i sinne och attityd är viktig. Hon hoppas att de båda tillsammans kan fortsätta med sitt jordbrukarförvärv tills de gå i pension, och att någon i bästa fall sedan tar över.
– Det viktigaste är ändå vad vi gör nu. Min farmor har slutat med kor, mina föräldrar har slutat med kor och kanske vi också slutar med kor. Men nu börjar vi!