Alla överåriga och fleråriga grödor ställs inför vinterhalvårets utmaningar. De fleråriga grödornas övervintring påverkas förutom av etableringen också av den skötsel de erfar under sin liggtid.
Fleråriga vallar måste redan under växtperioden skötas så att plantorna inför vintern ska kunna bygga upp ett tillräckligt förråd av energi och näringsämnen. Lusern ställer högre krav än andra fleråriga vallväxtarter, men också dessa belönar en omsorgsfull skötsel med bättre uthållighet och högre produktivitet.
Innehållet i den följande texten kan alltså också tillämpas på fleråriga klövergräs- och rena gräsvallar.
Etablering och skördefrekvens
Under vintern kan lusern skadas av dränkning (kvävning), sönderfrysning, isbränna och uppfrysning. God etablering och övervintring förutsätter en väldränerad och rotvänlig odlingsjord.
Fleråriga vallar ska sås grunt, i en återpackad såbädd och en jämn markyta. En eventuell grundgiva med organiska gödselmedel ska kompletteras med en väl avvägd försörjning med växtnäringsämnen under liggtiden (Riesinger 2024).
Lusernens återväxt och övervintring är beroende av tillgången på näringsreserver. Antalet skördetillfällen under en säsong och tidpunkterna för slåtter i förhållande till lusernens utveckling måste därför planeras så att grödan hinner bygga upp ett tillräckligt stort förråd av reservnäring.
En god återväxtförmåga under säsongen och en god vigör inför vinterhalvåret förutsätter alltså en tillräcklig lång återhämtning mellan slåttertillfällena.
Tre avslagningar per år resulterar i ett högre fodervärde än två avslagningar. Vid tillämpningen av ett tre-skörde-system borde andra och tredje skörden inte slås förrän i början av lusernens blomning eftersom inlagringen av reservnäring i rotsystemet är som störst i detta utvecklingsstadium (Gaile & Kopmanis 2005).
Om skotten slås av före blombildningen har grödan inte ännu hunnit lagra in tillräckligt med kolhydrater och kväverika föreningar.
Kompensationspunktens betydelse för återväxten…
Tillväxten på våren och återväxten i anslutning till slåttertillfällen inleds på bekostnad av plantornas reservnäringsförråd. De gröna växtdelarnas fotosyntes producerar till att börja med mindre kolhydrater än vad som plantan förbrukar i sin biomassatillväxt.
Kompensationspunkten benämner det växtstadium då fotosyntesens assimilation av koldioxid motsvarar plantans aktuella energiförbrukning. I anslutning till kompensationspunkten bygger plantan på nytt upp sina energi- och näringsreserver. Återväxthastigheten varierar mellan växtarter och sorter.
I Finland kan vi i allmänhet räkna med att återväxten i anslutning till slåtter under de första 3-4 veckorna sker på bekostnad av reservnäringsförråden; återuppbyggnaden av dessa förråd tar ytterligare 3-4 veckor.
Förutsatt att tillväxten inte störs av vattenbrist kan vi alltså räkna med att återväxten i anslutning till slåtter behöver pågå i 6-8 veckor för att plantan ska kunna återuppbygga sina energi- och näringsförråd. En relativt hög stubbhöjd, över 10 cm innebär att det bevaras gröna växtytor och knoppar genom vilka grödan snabbare kan återuppta fotosyntesen och återväxten.
Dessutom innebär en högre stubbhöjd att en större del av rotsystemet hålls intakt.
... och övervintringen
En tidig sista skörd åtföljs av en återväxt som till att börja med sker på bekostnad av det energi- och näringsförråd som kvarstår i stubb och rötter. Den sista skörden borde med andra ord tas 6-8 veckor innan frosten avdödar bladmassan.
Ifall den sista återväxten blir frodig kan den störa tillväxten på våren och förorena det foder som bärgas med den första skörden. En frodig höståterväxt krossas vid behov under vårvintern.
En sista skörd kan vid behov visserligen också tas så sent att det inte längre sker någon återväxt. I detta fall kvarstår de energi- och näringsreserver som har lagrats in ända fram till skördetillfället.
Vid en sen skörd bör man hålla en stubbhöjd på 15 cm, så att tillräckligt med snö kan fångas. Med tanke på fodervärdet, fodrets konservering och åkerns trafikerbarhet är ändå en tidig sista skörd i början av september att föredra.
Odlingsmiljöns effekter på övervintringen
Fleråriga vallväxter förbereder sig inför vinterns påfrestningar. Kortare dagar och lägre temperaturer har till följd att tillväxten avtar och att härdningsprocesser inleds. Härdningen intensifieras från att temperaturen faller under fem °C och ända fram till tjälbildningen.
Å andra sidan kan härdningen brytas ifall temperaturen åter igen stiger över nollpunkten eller ifall växtens energiförråd är otillräckligt.
Olika växtarter och sorter skiljer sig från varandra i sin förmåga att härdas inför vintern. Mindre vinterhärdiga arter och sorter behöver mera tid på sig att härdas och bryter vinterhärdigheten snabbare.
Vattenmättad mark minskar toleransen för köld. En hög kvävekoncentration i marken motverkar härdningsprocesserna; tillgång till fosfor och kalium ökar däremot lusernens motståndskraft mot frost och förbättrar dess uthållighet under vintern (Bélanger m.fl. 2006, Seppänen m.fl. 2016).