Metan Valio Vapaanlehman190820 2315 Edit
Om mängden boskap förblir på samma nivå som tidigare kan metanutsläppen de facto sänkas genom olika effektiveringsmetoder och förbättringar inom exempelvis avel, gödsling och fodertyper. Exempelvis Valio jobbar aktivt med fodertillskott som ska minska metanutsläpp från mjölkproduktionen. FOTO: Valio
Jordbruk

Ny forskning:
Metanutsläppens uppvärmande
effekt har överskattats

Metanutsläppens roll som växthusgas står inför en revidering. Enligt nyare forskning har metanens värmande effekt i tidigare mätningar överskattats 3-4 falt. Metanen som uppstår vid husdjursproduktion kan dessutom inte likställas med koldioxid, utan utgör en naturlig del av kolets kretslopp. Detta betyder att metanutsläppskalkylerna även för Finlands del är missvisande.

Kossorna har länge utpekats som stora miljöbovar eftersom de i egenskap av idisslare släpper ur sig metan som sedan samlas i atmosfären och bidrar till växthuseffekten. Därmed har köttproduktionen och köttätandet i sig porträtterats som skadliga för klimatet, och därför som ett berättigat nedskärningsobjekt inom den gröna politiken.

Till skillnad från koldioxiden bryts dock metanen ner då den hamnar i atmosfären. Nyare forskningsrön påvisar att detta inte beaktats vid tidigare mätningar, vilket nu självaste FN:s klimatpanel IPCC uppmärksammar i sin senaste rapport.

IPCC rättar felräkningen

Metanproblematiken bottnar i att växthusgasernas uppvärmande effekt mäts i koldioxidekvivalenter, det vill säga koldioxiden används som en bas för beräkningen av olika gasers uppvärmningspotential. Detta sker med hjälp av GWP-modellen. GWP står för Global Warming Potential (global uppvärmningspotential) och fungerar som ett mått för hur olika växthusgaser binder värmestrålning från jordens yta i atmosfären.

Den vanligaste metoden är GWP100 som mäter uppvärmningspotentialen över en 100-årsperiod. GWP-värdet för metan är 34, vilket betyder att ett ton metan likställs med 34 ton koldioxid. Omräknat i koldioxidekvivalenter motsvarar 34 koldioxidmolekyler en metanmolekyl.

Räknat på detta sätt ter sig metanen endast som en betydligt starkare växthusgas än koldioxiden. Forskare vid Oxfords universitet presenterade dock 2018 nya forskningsresultat gällande felberäkningar av koldioxidekvivalenter. Problemet är att GWP100-modellen utgår från att alla växthusgaser förblir i atmosfären i århundraden, vilket inte stämmer för metanens del eftersom den bryts ner efter 10-12 år. Metanen reagerar med i atmosfären förekommande ämnen och omvandlas till koldioxid och vattenånga.

Trots att metanen enligt GWP100 är en betydligt starkare växthusgas än koldioxiden råder alltså i verkligheten ingen simpel ekvivalens mellan dem eftersom deras närvaro i atmosfären är så olika.

För att rätta till detta utvecklade forskarna en ny metod kallad GWP* för att på ett korrekt sätt kunna beräkna metanens inverkan. Två år senare visade en annan studie vid Oxford att användningen av GWP100-modellen för att beräkna koldioxidekvivalentutsläpp för metan överskattar metanens värmande effekt med en faktor på 3-4. Detta har nu IPCC tagit i beaktande i sin senaste klimatrapport AR6.

Metan Img 6512
Så länge antalet idisslare i världen inte ökar markant, ökar inte heller mängden koldioxid i atmosfären. Det visar ny forskning. ARKIVFOTO

Idisslarna utgör en del av kolcykeln

Omvärderingen av metanens roll som växthusgas betyder inte att den är oväsentlig, utan att dess uppvärmande inverkan är annorlunda än koldioxidens. Produktion av olja och gas skapar exempelvis också metanutsläpp som ökar mängden koldioxid i atmosfären då metanen bryts ner till koldioxid och vattenånga.

Denna fossila metan frigörs ur källor som byggts upp under tusentals år och tillför atmosfären ”ny” koldioxid. Fossila metanutsläpp blir därmed ett problem.

I kontrast till den fossila metanen består husdjursproduktionens utsläpp av biogen metan, det vill säga den utgör en naturlig del av kolcykeln. Metanen som idisslarna släpper ur sig har sitt ursprung i atmosfärens koldioxid som genom fotosyntes bundits i det gräs som idisslaren äter.

Genom fotosyntesen blir kolet till kolhydraten cellulosa som sedan bryts ner i idisslarens matsmältningssystem och bildar metan som djuret ger ifrån sig. I atmosfären bryts sedan metanen ner till koldioxid igen varpå den binds i markens växtlighet. Som en del av processen får människan näring i form av kött och mjölk.

Så länge antalet idisslare i världen inte ökar markant, ökar inte heller mängden koldioxid i atmosfären. Om mängden boskap förblir på samma nivå som tidigare kan metanutsläppen de facto sänkas genom olika effektiveringsmetoder och förbättringar inom exempelvis avel, gödsling och fodertyper.

Detta betyder att utsläppsnivåerna för jordbruket står inför en justering både på nationell och europeisk nivå. Än så länge verkar dock intresset för de nya forskningsrönen vara svalt, men eftersom metanen som växthusgas får en allt mera betydande roll för myndigheter och organisationer kommer dessa att tvingas tackla frågan.

I ljuset av forskningen står det klart att husdjursproduktionen inte är den miljöbov den ofta porträtteras som. Inte minst i Finland där köttproduktionen är miljövänligare än i de flesta andra länder, och antalet nötkreatur dessutom sedan år 1990 dessutom minskat från över 1,3 miljoner till 830.000. De potentiellt skadliga utsläppen härstammar från fossila källor.

Läs också: Helhetsbilden saknas ofta när klimatpåverkan diskuteras