Lagren av nötkött är slut och priserna har ökat i Europa. Det påverkar också prisbilden i Finland och riktningen är den rätta. Men det går för långsamt, säger dikoproducenten Ola Sandberg – en grupp i kedjan som kämpat hårt de senaste åren.
De senaste åren har speciellt en grupp inom nötköttsektorn – dikoproducenterna – lyfts som exempel på en som lidit hårt av lönsamhetskrisen. Trots att kostnadsstegringen varit hög har producentpriserna inte varit i närheten av vad som hade behövts.
– De senaste fem åren har vi levt ur hand i mun. Vi har inte blivit kompenserade för kostnaderna som stigit mycket, konstaterar Ola Sandberg, dikoproducent i Bäckby i Pedersöre.
Han betonar att alla jordbrukare drabbats hårt av kostnaderna som sköt i höjden för tre år sedan. Brännoljan har stigit, maskinkostnaderna likaså samt i stort sett alla förnödenheter, som exempelvis plast, som är en stor utgiftspost för djurproducenter.
– Vi fick för några år sedan en prishöjning på kalvpriset, men den kompenserade bara cirka 30 procent av kostnadsökningarna. På den nivån ligger vi fortfarande och enligt mina egna beräkningar borde priset på förmedlingskalvarna vara minst 30 procent högre för att få nå samma lönsamhetsnivå som innan coronakrisen och Ukrainakriget.
Är en sådan höjning realistisk?
– Inte med det avräkningspris som vi har i Finland. Med tanke på att vi här har de högsta produktionskostnaderna borde vi ligga på prisnivån som man har i Europa, men det gör vi tyvärr inte.
Långa omloppstider försvårar
Något som försvårar vardagen inom husdjursproduktionen är de långa omloppstiderna. Från att en diko får en kalv tar det cirka 200 dagar innan den förmedlas vidare till slutuppfödningen.
– Det tar således länge innan vi får betalt. Vanligen föds kalvarna i mars-april och först i slutet av året kommer inkomsterna på kontot. Omloppstiderna är också långa för de som har slutuppfödning, konstaterar Sandberg.
Enligt Sandberg har hela nötköttssektorn upplevt svåra tider. Men slutuppfödarna har i högre grad blivit kompenserade för kostnadsökningarna i jämförelse med dikoproducenterna.
– Sedan ska man komma ihåg att variationerna mellan slutuppfödarna också är stora. De med spaltstall och stor andel eget foder har haft en bättre situation än de som behöver köpa strö och foder. Det är stora gårdsvisa variationer och en del går det bra för medan andra är på konkursens brant.
Sandberg är aktiv som förtroendevald i flera olika organ. Han är ordförande för Österbottens Kötts förvaltningsråd, medlem i olika utskott och representerar SLC i MTK:s nätverk för nötköttsproduktionen. Han är också medlem i Atrias förvaltningsråd.
– Som förtroendevald får jag inte uttala mig om priser annat än utgående från officiell statistik, lagstiftningen är tydlig på den punkten. Men internt trycker vi alla som är förtroendevalda på hårt och aktiverar oss för att ge en verklighetstrogen bild av situationen på gårdarna. Vi för ständigt fram branschens utmaningar till tjänstemännen som fattar beslut om priserna, säger han.
Som förtroendevald har han upprepade gånger blivit kontaktad av oroliga kolleger på fältet.
– Kraven från producenterna är höga på oss förtroendevalda – och så ska det också vara. Men vi kan tyvärr inte direkt påverka priserna. Det jag kan säga är att nuvarande situation inte är hållbar och vi är alla i stort behov av prishöjningar.
Lagren i Europa är tömda
Sandberg konstaterar samtidigt att prishöjningar är något som kommer att ske på sikt. Pristrycket är högt om man beaktar det faktum att köttlagren i Europa är tömda. Samtidigt har en del länder slaktat ut mindre mängder än beräknat.
– Vi börjar med största sannolikhet se ljuset i tunneln, men det går för långsamt. Ser man på den finska priskurvan påminner den om en död mans hjärtfrekvens jämfört med den europeiska.
Orsaker till det är att den finska förädlingen satsat merparten av produktionen på den inhemska marknaden i kombination med långa avtal med handeln.
– Handeln utövar helt klart sin makt mot producenterna och förädlingsindustrin som är i en sämre position. En lösning vore att industrin skulle satsa mera på att hitta långsiktiga exportmarknader som ger ett mervärde. En annan sak som försämrar våra priser är att en för stor del av slaktkroppen görs till malet kött. Vår kedja är för dyr för att sälja biffkött till malet kött, menar han.
De långa avtalen gör att primärproduktionen är sårbara mot fluktuationer. När priset är avtalat för en lång tid framåt finns inga mekanismer som gör att kostnadsökningar kan kompenseras.
– Det har tidigare förts fram någon form av indexjusteringar inom köttmarknaden, men diskussionerna har inte lett någonvart. Det här är en sak som definitivt borde lyftas igen.
Konsekvenserna av att producenterna inte har blivit kompenserade för kostnadsökningarna är att investeringstakten har avtagit. Inom nötköttsektorn är det många som inte haft utrymme för sparande eller investeringar.
– Det har varit mycket litet investeringar i vår bransch och vi börjar redan nu se att produktionen av nötkött minskar och den kommer att minska ytterligare i framtiden. En annan sak som påverkar är också att mjölkproducenterna minskar, vilket gör att andelen kalvar också gör det. Dikoproduktionen kan inte kompensera för den minskningen, säger Sandberg.
Och fortsätter:
– Även dikoproduktionen kommer att minska och prognosen är att vi om tio år har kommit ner från 60.000 dikor till 40.000.
Måste anpassa sig till realiteterna
Lönsamhetskrisen har också försvårat kommunikationen med finansiärerna. Kraven på att få finansiering är betydligt hårdare i dagens läge.
– I dag ska bankerna ha krav på hållbarhet, koldioxidutsläpp, investeringskalkyler och allt möjligt. Det hjälper inte längre att man har försökt sköta sina affärerna efter bästa förmåga och har en bra kontakt till bankdirektören, vilket underlättade förr.
Det stora problemet för lantbrukarna ser han som investeringarna i mark med korta lånetider.
– En för stor del av inkomsterna går till amorteringar. Det försvårar vår situation och vi borde få längre lånetider och ha en flexiblare amorteringsplan. Men samtidigt som jag är kritisk till bankernas agerande så hamnar vi ändå att anpassa oss till realiteterna. Vi kan inte leva i en bubbla, säger han.
Samtliga kötthus i Finland har höjt producentpriserna de senaste månaderna. Men han konstaterar återigen att höjningarna inte varit tillräckliga.
– På vissa köttslag ligger vi 40 procent under EU:s medelpris trots att vi har högre kostnader. Det är positivt att det nu rör på sig prismässigt, men takten måste öka. Vi är alla i stort behov av högre priser, säger Sandberg.