Nils Torvalds har jobbat tolv år i Europaparlamentet, men nu ställer han inte längre upp i vårens EU-val. Under den nu tilländalöpande mandatperioden har skogsförordningarna avlöst varandra alltefter att miljöpolitiken intensifierats. Torvalds berättar om skogspolitikens inre mekanik, hur unionen blev så grön samt vad som står på spel om EU-kommissionen vägrar åtgärda sin toppstyrda politik.
Vi sitter på Nils Torvalds arbetsrum i Europaparlamentet i Bryssel. Bakom arbetsbordet sitter parlamentariker Nils Torvalds inramad av ett stort fönster med utsikt över kvarteren invid Place du Luxembourg. Skyarna hänger gråa och regntunga över hustopparna. Men så befinner vi oss i Västeuropas kanske mulnaste stad.
Våra tankar söker sig dock till de gröna finska skogarna, som påverkas allt kraftigare av de beslut som fattas i Bryssel. Bland de finska lantbrukarna är det främst avskogningsförordningen som varit på allas läppar under senaste tid eftersom den potentiellt får en stor inverkan både för primärproduktionen, industrin och exporten. Samtidigt är det ännu oklart hur förordningen skall tolkas.
Hur gick det så här?
Torvalds suckar och lutar sig tillbaka i stolen.
– Som i så många andra fall där EU har fattat beslut om skog så har vi haft ett stort problem, nämligen att det inte finns någonting som heter europeisk skog. I verkligheten ser Europas skogar mycket olika ut både ur biologisk och ekonomisk synvinkel, men nu har vi fått en lagstiftning där en storlek på strumpbyxorna skall passa alla.
Avskogningsförordningens oklara konsekvenser
Enligt Torvalds är problemet kroniskt uttryckligen gällande skogsärenden.
– Olikheterna medlemsstater emellan beaktas inte tillräckligt i konsekvensbedömningen då lagstiftning körs igenom. Detta gör det svårt att försvara alla finska ståndpunkter.
Torvalds påpekar att EU-kommissionen i något skede kommer att se över hur medlemsländerna klarat av att implementera avskogningsförordningen. Om det visar sig att implementeringen skapar en oskälig administrativ eller ekonomisk börda torde kommissionen återgå till ritbordet och presentera ett förtydligande.
– Antingen hamnar vi i en situation där kommissionen blir tvungen att krypa till Canossa, det vill säga komma med ett nytt förslag för att reda ut det hela. Eller så får vi ett avgörande via domstolen gällande hur man kommer att tolka förordningen.
Förutom de krav som avskogningsförordningen ställer på olika aktörer förutsätter den också att varje medlemsland tilldelas en risknivå enligt en klassificering i tre nivåer. Torvalds utgår från att Finland kommer att betraktas som ett lågriskland och att kommissionen godtar detta.
Han poängterar ändå att ägarstrukturen i Finland kan bli en stötesten om EU försöker bedöma de finska skogarnas skick.
– Det splittrade skogsägandet i Finland kan förorsaka problem eftersom många skogsägare idag exempelvis är stadsbor med föga intresse för sina ägor. Här har vi kanske något att se över även på nationell nivå eftersom det ligger i vårt egna intresse att skogarna sköts väl och inte växer igen.
Kommissionens restaureringstrubbel
Vid sidan om avskogningsförordningens tolkningsstrul bemöttes Bryssels skogsambitioner nyligen av övriga motgångar då Finland tillsammans med en rad andra europeiska länder beslöt att dra in sitt stöd för EU:s förordning om restaurering av natur.
Torvalds skakar på huvudet.
– Restaureringsförordningen var otroligt besvärlig eftersom konsekvensanalysen i början var mycket bristfällig och visade på en grundläggande okunskap från kommissionens sida. Bland annat hade man plockat in 1952 som referensår, och jag var redan i början väldigt skeptisk till att ha en målsättning som tittar bakåt.
Torvalds påpekar att omständigheterna 1952 inte är jämförbara med dagens läge, inte minst då Europas befolkning vuxit med trettio procent sedan dess. Speciellt i Finland var de ekonomiska och demografiska förändringarna under efterkrigstiden omfattande.
Nu har referensåret strukits och ersatts med hänvisningar till naturtypernas historiska utbredning. Den ursprungliga årliga restaureringsprislappen på över 900 miljoner euro har också friserats ner.
– Vi lyckades få igenom en del förändringar i det förslag kommissionen lagt fram. Vi kom också ner i betydligt lägre kostnader, men den slutliga beräkningen finns det inga entydiga siffror på.
Trots vissa förbättringar återstår ändå många problem, inte minst i relationen mellan de två förordningarna. Åtgärder i naturen kan nämligen samtidigt uppfattas både som restaurering och avskogning.
– Återigen handlar det om att kommissionen i sin konsekvensbedömning låtit bli att granska de specifika finska problemen, säger Torvalds uppgivet.
Inkörsporten till Finlands skogar
Ovan nämnda förordningar producerar starka regelverk för skogen. EU-lagförslaget om så kallad skogsmonitorering skulle dock skapa konkreta övervakningsverktyg som enligt kommissionen skulle ge bättre förutsättningar att förstärka de europeiska skogarnas resiliens.
I Finland, där vi redan har en fungerande riksskogstaxering, har farhågor väckts om att lagen skulle ge EU kontroll över Finlands skogar och äventyra skogsägarnas rättsskydd. Torvalds framför att man redan reagerat i ärendet.
– Vi har ställt en fråga till kommissionen beträffande hur förberedelserna för monitoreringen framskrider eftersom vi försöker pressa fram vad det är man riktigt försöker åstadkomma.
Farhågorna om ett intrång i den nationella politiken är inte ogrundade. Torvalds påpekar att kommissionen börjat fästa allt större vikt vid biodiversiteten eftersom detta förefallit som ett sätt att kunna ingripa i skogspolitiken.
Han påpekar att man bör förhålla sig kritisk både till de mätvärden som ställs upp gällande biodiversitet i sig, men framförallt beträffande vad EU säger sig vilja uppnå med biodiversitetspolitiken.
– Jag lyckades som tur se till att rapportörskapet för skogsmonitoreringen gick till min svenska kollega Emma Wiesner. Här är det viktigt att vi fick en representant för den boreala skogen att övervaka förslaget.
Ingenting kommer dock att ske före vårens EU-val, och Torvalds understryker att situationen efter valet kommer att se annorlunda ut.
– Vi är helt i början av en process som kommer att fortsätta under nästa mandatperiod. Då kommer den nya sammansättningen inom parlamentet antagligen att göra jobbet lite lättare.
Varför har EU blivit en så grön makt?
Bakom EU:s förordningar och lagförslag ligger dock frågan om vilket mandat kommissionen egentligen har att idka nuvarande politik. I motsats till situationen inom jordbrukssektorn existerar ingen gemensam skogspolitik.
Enligt EU:s subsidiaritetsprincip (närhetsprincipen) – som är inskriven i fördraget om Europeiska unionen – skall beslut ”fattas så öppet och så nära medborgarna som möjligt”.
– Vi har sett att kommissionen ganska långt under senaste år har struntat i subsidiariteten. I konsekvensbedömningarna av subsidiaritetsprincipen hänvisas vanligtvis endast till att bedömningen ger kommissionen rätt att handla. Här blir exempelvis biodiversitetsfrågan ett sätt att producera denna rätt att handla i skogsfrågor.
Men varifrån kommer EU:s iver att föra en så upptrappad grön politik? Torvalds påpekar att skillnaden i sammansättningen mellan det föregående och nu utgående parlamentet är enorm. Orsaken spårar han till EU-valet 2019 som sammanföll med Greta Thunberg-fenomenets vågtopp.
– Man kunde se den gröna vågen inom nästan alla grupper. Genast efter val meddelar de nyvalda parlamentarikerna till vilket utskott de vill. Det här ledde till att miljöutskottet blev otroligt grönt eftersom de mest gröna från alla grupper ville ta sig just dit, vilket i sin tur gjorde att miljöutskottet kantrade åt ett visst håll.
Enligt Torvalds kommer resultatet i det inkommande EU-valet dock att påvisa att en alltför grön politik är impopulär bland medborgarna i Europas länder.
– Nu kommer vi att se en rörelse åt det andra hållet. Det kommer att bli intressant att se om kommissionen kan lära sig av en politisk rekyl som uttryckligen handlar om att EU inte lyckats med att sälja sin idé åt medborgarna.
Torvalds påpekar att unionens skogsambitioner är ett praktexempel på att man inte kunnat leva upp till subsidiaritetsprincipen, vilket nu skapar missnöje.
– Detta är en princip som kommissionen blir tvungen att beakta allt mera i framtiden. Annars går systemet omkull.
Nya politiska vindar blåser i Europa
– När jag kom till parlamentet för tolv år sedan var federalismdebatten ganska aktiv och många var inställda på att vi skall bli mera federala. Nu är vi i en situation där systemets fortsatta legitimitet förutsätter att besluten i framtiden fattas närmare medborgaren och omfattar medborgarens omständigheter.
Torvalds påpekar att det blåser nya politiska vindar i Europa. Det handlar inte bara om traktormarscher eller motstånd mot en kommissionsledd skogspolitik.
– Den utveckling som sker i så gott som alla medlemsländer kommer att få en inverkan. Tendenserna i Tyskland pekar på att Alternative für Deutschland (AfD) redan har ett större stöd än socialdemokraterna och kommer att gå framåt. Även Marine Le Pens grupp kommer troligtvis att bli större.
Torvalds uppskattar att det bland parlamentets 705 ledamöter efter valet fortfarande kommer att finnas en hårfin majoritet som representerar pro-EU-partierna EPP, SND, Renew och de gröna.
– Avståndet från EPP:s högerflank till de grönas vänsterflank är dock omfattande. Den stora frågan handlar därmed om hur följande generations parlamentariker klarar av att skapa kompromisser som täcker det området.
Det här funderar man enligt Torvalds över även i kommissionen, eftersom kommissionen inte heller kan komma med förslag som det är omöjligt att skapa kompromisser om.
Torvalds kommer själv inte att ställa upp i vårens EU-val. Men han har i sitt politiska arbete under senare tid allt tydligare fört fram idén om att en större decentralisering skulle stabilisera unionen.
– För att få systemet att fungera borde vi återgå till en politik som skapar ramlagar där sättet hur besluten förverkligas avgörs på nationell nivå, kanske till och med på kommunal nivå.
Vad som än sker är reformtrycket stort. Och som Torvalds ser det kan förändringarna bli stora.
– Alla européer blir nog tvungna att fundera över hur vi vill ha det i vårt europeiska hus.