Näringsrekommendationernas
globala grepp gör det inhemska
köttet till synes ohållbart

I jultider äter de flesta finländare mycket kött, om det så handlar om skinka, kalkon eller får. Med de nyligen publicerade nationella näringsrekommendationerna har dock en minskning av köttkonsumtionen för första gången efterlysts på klimat- och miljömässiga grunder. Forskningen bakom rekommendationerna utgår dock från en underliggande global syn där den inhemska produktionens egenskaper inte mera utgör ledmotiv.

De nya nationella näringsrekommendationerna har väckt uppmärksamhet inom branschen eftersom de inte bara beaktar matens näringsmässiga aspekter, utan också för fram miljö- och klimatsynpunkter. Ur detta perspektiv är det främst köttproduktionen, men även mjölkprodukter som uppfattas som de största stötestenarna.

De nationella näringsrekommendationerna bygger på vetenskapliga utredningar som gjorts för de nordiska näringsrekommendationerna som publicerades 2023. Miljö- och klimataspekterna baserar sig på fyra vetenskapliga artiklar som publicerats i Food and Nutrition Journal år 2023: Benton et al. Harwatt et al. Trolle et al och Meltzer et al.

Dessutom ingår även en femte artikel publicerad av Jackson et al. som behandlar social och ekonomisk hållbarhet, men denna verkar inte ha blivit tongivande i de slutliga rekommendationerna.

I både de nordiska och nationella näringsrekommendationerna efterlyses en övergång till mera växtbaserade dieter. Innehållet i ovan nämnda artiklar klargör att denna rekommendation bottnar i en övergripande global syn på livsmedelssystemet där den finländska köttproduktionens relativa hållbarhet blir närmast irrelevant.

Det inhemska köttet i rekommendationerna

Enligt de nationella näringsrekommendationerna medför nötköttsproduktionen stora växthusgasutsläpp. Kosten får dock ur miljösynvinkel fortsättningsvis innehålla en ”måttlig” mängd kött.

I de nordiska näringsrekommendationerna påtalas att det inte finns tillräcklig komparativa data som skulle tangera det röda köttets icke-klimatmässiga miljöpåverkningar, exempelvis inverkan på biodiversitet.

I de nationella rekommendationerna framförs dock att den finska biff- och fårköttsproduktionen baserar sig på betesgång, vilket uppfattas som positivt för den biologiska mångfalden. Eftersom nötköttsproduktionen i Finland främst är kopplad till mjölkproduktion lyfts även detta i rapporten fram som en positiv aspekt.

Grisköttet uppfattas som mindre skadligt för klimatet, men samtidigt framför man att de positiva betesrelaterade effekterna uteblir. I rekommendationerna betonas också det faktum att utfodringen av svin sker främst med livsmedelsindustrins sidoströmmar och spannmål.

Fjäderfäköttets klimatpåverkan beskrivs som lägre än nötköttets, men den stora konsumtionen och sojafodret ses som problem, trots att man nämner att sojan som används i huvudsak är certifierad.

Sammanfattningsvis konstaterar man att en köttkonsumtion på 350 gram per vecka per person minskar inverkan på klimat och biodiversitet med minst 10 procent. Detta utgör också den officiella rekommendationen.

En omfördelning av globala resurser

Trots att näringsrekommendationerna omfattar en beskrivning av den finska köttproduktionen baserar sig bedömningarna om produktionens hållbarhet inte i första hand på finska förhållanden, utan på en planetär syn.

I ovan nämnda forskningsartikel publicerad av Benton et al. framkommer att en tredjedel av de globala växthusutsläppen härstammar från matsystemet. Livsmedelsproduktionens utsläpp i Finland och EU är ändå liten i global skala: 6,7 och 0,2 procent respektive.

I samma artikel refereras dock en rapport där Finlands ställning i världens illustreras på ett annorlunda sätt. I rapporten Growing Better publicerad 2019 av det globala nätverket The Food and Land Use Coalition ingår ett kapitel on Norden där produktionen av den nordiska dieten beskrivs, om än på oklara grunder, ha en stor miljöpåverkan i ett globalt perspektiv.

Livsmedelsproduktionen i Norden har enligt rapporten 2,5-3 gånger större utsläpp och använder dubbelt mera odlingsareal i jämförelse med den hållbara nivå som ett matsystem uppdelat i en jämnt fördelad per capita skala skulle tillåta.

I Harwatt et al. tas likaså ett övervägande globalt perspektiv. Enligt de globala måttstockar som används i artikeln lever finländaren över sina tillåtna globala resurser i fråga om en ”rättvis fördelning av ekologiska resurser”. I studien framförs exempelvis att en situation där alla i världen åt enligt de danska näringsrekommendationerna från 2013 ändå skulle innebära att de globala målen för växthusgasutsläppen för matens del överskreds fyrfaldigt.

I samma artikel hänvisar man till Global Nutrition Report 2021 (GNR) som framför att det finska matsystemets inverkan på de ”planetära gränserna” är massivt. Jordbruksmarken upptar dubbelt mer än den borde, medan användningen av kväve och fosfor står på 200 och 180 procent respektive i relation till en globalt hållbar nivå. Växthusgaserna antecknas som 460 procent av det tillåtna. 

I klarspråk handlar detta enligt forskarna om att Norden som en välutvecklad och förmögen region har en befolkning som lever bättre än de flesta andra i världen, vilket avspeglas i produktionen och konsumtionen. I GNR delas de globala klimatmålen upp enligt ett scenario där alla konsumerade enligt en given kvot, vilket gör att den utvecklade världen per automatik överkonsumerar.

I praktiken handlar därmed ”rättvis fördelning” inom ”globala gränser” om en omfördelning där konsumtion, produktion och välstånd flyttas från rika länder till fattiga länder inom ett system som uppfattas vara begränsat.

Importen försämrar Finlands hållbarhet

I det miljö- och klimatmässiga fotavtryck som Finland enligt ovan nämnda artiklar lämnar efter sig ingår även så kallade spridningseffekter (spillover). I den hållbarhetsrapport (Sustainable Development Report 2023) som nämns i Harwatt et al. rangordnas Finland som världens mest hållbara samhälle, men enligt artikelförfattarna justeras denna ranking till plats 124 om spridningseffekterna tas i beaktande.

Spridningseffekten handlar om att de planetära gränser Finland bör hålla sig inom även innefattar allt det som importeras, vilket innebär att klimat- och miljökonsekvenser i de exporterade länderna statistikförs som Finlands globala avtryck.

I en studie som citeras av Harwatt et al. framkommer exempelvis att förlust av biodiversitet inte förestår i Finland. Ändå utpekas Västeuropa som en av de värsta aktörerna på grund av sin centrala roll i världshandeln som i sig skapar biodiversitetsförlust i andra länder. Enligt denna forskning står Europa och Nordamerika för 69 procent av all negativ inverkan på biodiversiteten som sker genom handel.

Enligt Meltzer et al. berör över 85-90 procent av den finska livsmedelskonsumtionens miljöpåverkan i fråga om hot mot artrikedom importerade produkter. Dessa är främst kött, ost och kaffe.

Konsumtionen utgör grundproblemet

Som en följd av det övergripande globala perspektivet får även beskrivningen av det finska jordbruket en annan betydelse. Näringsrekommendationerna utgår från en global syn där livsmedelskonsumtionen i Finland uppfattas överstiga de planetära gränserna. Exempelvis pekar man på att det nordiska köttutbudet är 2-3 gånger större än det globala genomsnittet.

Trots att studierna godtar det faktum att den finska och nordiska köttproduktionen i global bemärkelse är hållbar är det den ”finländska” nivån på landanvändning och utsläpp som gör att det finska jordbruket kan beskrivas som ohållbart. Därmed är det inte den faktiska nationella köttproduktionen och konsumtionen som här tangeras först och främst, utan den globala helheten.

Även om köttproduktionen inom Finland uppnådde kolneutralitet skulle konsumtionen förbli för hög. Oavsett vad producenterna vidtar för åtgärder måste köttkonsumtionen enligt denna syn minska.

Hur skall hållbarheten definieras?

I Benton et al. påtalas dock att begreppet hållbarhet varierar från tid och plats, och att balansen mellan biodiversitet, utsläpp och välfärd i sista hand handlar om normativa bedömningar.

I studien påpekas också många sätt på vilken hållbarheten kan mätas och definieras. Bland annat påminner man om att produktion ersatt av import endast innebär att miljön besparas på ett ställe och lider på ett annat.

Jackson et al. redogörelse för den sociala och ekonomiska hållbarheten tar fasta på att en övergång till en växtbaserad diet i Finland skulle äventyra självförsörjningsgraden samt skapa stora sociala och ekonomiska problem på lokal nivå. Samt att en övergång till odling av baljväxter inte skulle vara möjlig i stora delar av landet.

Därav hotar den förskjutning mot import som beskrivs ovan, och med denna en spridningseffekt som skulle öka landets globala avtryck.

I Meltzer et al. noteras för sin del att en ökad självförsörjning kan få goda miljömässiga effekter. Av alla nordiska länder är enligt studien Finland det mest självförsörjande då 80 procent av alla konsumerade kalorier utgörs av inhemsk mat.

En nationell köttproduktion baserad på mjölkproduktion där den inhemska konsumtionen minskas, de lokala resurserna används effektivare och överskottet exporteras kunde enligt forskningen ge Norden ”en hållbar global roll”.

Läs också: Kommentaren: Husdjursproduktionen i Finland ska tryggas, inte förkastas