Markanvändningssektorn
har blivit en utsläppskälla
– men hur görs egentligen
beräkningarna?

Markanvändningssektorn har övergått från att ha varit en kolsänka till en kolkälla, vilket har väckt debatt om hur beräkningarna egentligen görs. Specialforskare Sakari Sarkkola, Naturresursinstitutet Luke, öppnar upp beräkningsmetoderna bakom resultaten, samt vilka motåtgärder som kunde vidtas.

– Enligt de senaste inventeringsresultaten har markanvändningssektorn varit en utsläppskälla sedan 2018, men samtidigt finns det vissa åtgärder vi kan ta till inom skogsbruket för att förbättra situationen.

Det säger Sakari Sarkkola, specialforskare på Naturresursinstitutet Luke, och inriktad på torvmarker, hydrologi och skogsbrukets miljöeffekter.

Inventeringen för markanvändningssektorn (LULUCF) beräknas i första hand eftersom EU-lagstiftningen förutsätter rapportering. Denna delas in i tre faser: snabbestimat av föregående års utsläpp och sänkor, preliminära resultat som består av material som preciserats under året samt slutgiltiga resultat.

Det slutliga resultatet för år 2023 rapporterades således i början av år 2025.

– På nationellt plan gäller dessutom klimatlagen från 2022 som stipulerar att Finland skall uppnå kolneutralitet 2035 och att kolsänkorna skall förstärkas. Det är vi på Luke som ansvar för inventering av växthusgaser från jordbruket och markanvändningssektorn.

Vad bygger kalkylerna på?

Hur beräknas då kolbalansen? Skogens kolförråd syftar på mängden kol som är bunden i marken och trädbeståndet. I Finland finns två tredjedelar av skogarnas kolförråd i marken.

Mängden kol bunden i torvmarker är ungefär fyra gånger större än på mineraljordar (1.300 respektive 5.500 miljoner ton), medan kolförrådet i trädbiomassan uppgår till cirka 700 miljoner ton.

– Tillväxt och nedbrytning påverkar kolbalansen. Kolbalansen utgörs således av bortfallet subtraherat från tillväxten medan en kolsänka innebär ett växande kolförråd, förklarar Sarkkola.

På beståndsnivå bestäms kolbalansen av det kol som flödar in i ekosystemet (nettoprimärproduktion) och det kol som flödar ut ur ekosystemet (heterotrof andning) samt skillnaden mellan dessa och avverkningarna.

I LULUCF-beräkningen ingår dikväveoxid, metan och koldioxid. Till kategorier som måste rapporteras hör bebyggt land, våtmarker, träprodukter, skogsmark, gräsmark och åkermark.

Dessutom finns det en egen kategori för jordbruk som är indelad i jord, gödsel och produktionsdjur.

– Beräkningen börjar med att producera arealer för var och en av de sex markanvändningsklasserna, förändringsklasserna och andra beräkningsdelar.

Som utgångspunkt används nationella markklassdata från riksskogstaxeringen (RST) samt den internationella klimatpanelen IPCC:s markanvändningsklasser.

Informationen kompletteras med material från multikäll-RST, terrängdatabaser, byggnads- och lägenhetsregister, åkerskiftesregister samt satellit- och flygbilder.

Beräkningarna görs med hjälp av modeller

I inventeringen syftar begreppet skogsmark på ett trädbestånd som når tio procent krontäckning, fem meters höjd samt har en minimiareal på 0,25 hektar där den minsta bredden är tjugo meter.

Resultaten för beräkningarna omfattar förändringarna i kolförrådet beträffande levande biomassa ovan och under jord, död ved, organiskt material i marken, samt mineraljordar och organogena jordar (torvmarker).

– Dessutom beaktas övriga utsläpp från dikning, skogsbränder, hyggesbränning, kvävegödsling samt dikväveoxidutsläpp från förändringar i markens kolförråd, säger Sarkkola.

Skogsmarkens biomassa beräknas så att skogsbeståndets kolbalans utgörs av biomassaförlusten subtraherad från biomassatillväxten.

– Biomassatillväxten beräknas från träd mätta i riksskogstaxeringarna. Biomassaförlusten baseras på den totala årliga avverkningen och naturliga avgångar. Beståndets volymer omvandlas till biomassa med omräkningsfaktorer beräknade från provträd i riksskogstaxeringen.

Beräkning av förändring i kolförråd i skogsmarkens jord beräknas med modeller (YASSO) både för torvmarker och mineralmarker. För beräkningen behövs information om årlig förnamängd, förna från levande träd, avverkningsrester samt deras sammansättning och mängd som används för energi, förna från dött trä, förna från underväxtlighet samt förna separat ovan och under jord.

Även träprodukter ingår i beräkningarna och dessa utgör en kolsänka på 1,8-4,8 miljoner ton per år. Beträffande våtmarker ingår endast de marker och ekosystem som människan påverkat.

– Det här är ett medvetet beslut. Luke har beräknat att en inkludering av naturliga myrar i beräkningen skulle försämra kolbalansen på grund av de stora metanutsläppen, förklarar Sarkkola.

LULUCF-sektorns utsläpp över tid

– Om man betraktar markanvändningssektorns utsläpp under de senaste dryga trettio åren ser vi att den största förändringen är i skogsmarken, där kolsänkan har minskat betydligt. Sedan 2018 har LULUCF-sektorn de facto varit en kolkälla. Man ser att det skett stora förändringar inom den levande biomassan och samtidigt har utsläppen från torvmarker ökat, säger Sarkkola.

Mängden koldioxid bunden i trädbestånd är fortfarande stor, 120 miljoner ton koldioxidekvivalenter, men samtidigt är frigörelsen av koldioxid omfattande.

– Den koldioxid som är bunden i trädbestånd har minskat en aning under senaste år, medan koldioxid som frigörs från trädbestånd har ökat. Också utsläppen från marken har ökat. Nettokolbalansen är positiv det vill säga kolsänkan har övergått till att bli en kolkälla.

Sarkkola betonade även att tidigare rapporterade uppgifter ofta senare justeras, vilket kan bero exempelvis på ny riksskogstaxeringsdata eller korrigeringar i statistiken.

– Det kan också handla om metodförändringar, uppdaterade IPCC-riktlinjer eller nya EU-förordningar.

De effektivaste motåtgärderna

Enligt de slutliga resultaten var LULUCF-sektorn 2023 en utsläppskälla på tolv miljoner ton koldioxidekvivalenter (Mt CO2-ekv.), det vill säga snäppet lägre än 2022. Variationen i kolbalansen mellan åren förklaras främst av skogsmarkens nettoutfall och träprodukternas årliga variationer.

Skogsmarken var 2023 en utsläppskälla på 1,22 Mt CO2-ekv., vilket är 1,55 Mt CO2-ekv. lägre än 2022. Årliga variationer förklaras till stor del av variationer i avverkning men även av trendmässiga förändringar: tillväxten i trädens biomassa har minskat med en procent mellan 2018 och 2023. Kolsänkan på mineraljord har övergått till en utsläppskälla. Koldioxidutsläppen från torvmark har ökat med 5,52 Mt och övriga utsläpp på skogsmark har ökat med 0,6 Mt.

– Utsläppen på torvmark beror delvis på uppdaterade modeller. Men också på ny information om torvnedbrytning. Torvens tillväxt har minskat vilket påverkat balansen.

Ökningen av koldioxidutsläpp från marken beror på minskad produktion av förna från träd och global uppvärmning. En orsak till att förnan minskat är att kronformen förändrats vilket gör att kronytan per träd är mindre än tidigare.

– Orsaken kan vara att gallringsintensiteten inte varit tillräckligt stor, eftersom för många träd kan förorsaka minskning av förna. Att främja blandbestånd och strukturvariering skulle också kunna vara en dellösning här.

Enligt Sarkkola handlar de effektivaste åtgärderna för att åtgärda situationen, utöver en minskning av avverkningsvolymerna, om att höja vattennivån på jordbrukstorvmarker, bromsa skogsförlusten, prioritera kontinuerlig beståndsvård på näringsrika torvmarker samt askgödsla torvmarker.