Det är inte bara föreningar och organisationer som i år fyller hundra år. Det gör också personer som uppnår denna ”magiska” ålder. En av dem är ostmästaren Richard ”Ricku” Bergström, som 24.7 fyller 100 år i Lovisa. Då jag följt med Richards karriär ända från 1956 som praktikant vid Lovisa Omnejds Andelsmejeri, LOA, och sedermera som konsulent och på ledande poster inom Enigheten-organisationen, är det ett nöje att berätta om Richard Bergströms lysande bana.
Richard Bergström började sin utbildning under en tid av stark uppgång i ostmästarutbildningen. Vid Svenska Mejeriskolan i Vasa startade den första kursen i ostberedning 1940, med 12 elever och med professor emeritus G.A. Bredenberg, 75, som lärare.
AFK Armas Saanila, som 1939 utnämnts till lärare i ostberedning, stupade i vinterkriget, men hade före det skrivit manuskriptet till boken ”Handledning i ostberedning”, som utkom på hösten 1940 och blev en utmärkt lärobok vid de följande ostkurserna.
Den första kursen kallades legendarisk. Richard Bergström, som utdimitterades år 1947 blev också legendarisk, tack vare sin utbildning och sin eminenta tillverkningsteknik.
Då jag strax efter Richards 81-årsdag träffade honom på mitt sommarställe berättade han hur äventyrligt det gick till när han kom in på ostkursen vid Svenska Mejeriskolan.
Så här gick det till
– Jag började min ostpraktik på Kimito Andelsmejeri 1939, men insjuknade i lunginflammation och blev så sjuk att jag inte kunde fortsätta med emmentalostpraktik. Därefter hamnade jag som smörpraktikant till Gamlakarleby, men mitt under praktiken blev det en eldsvåda på mitt hemortsmejeri i Pörtom, som även tillverkade emmentalost. Där dög jag dock inte som praktikant utan blev skickad tillbaka till Kimito, sade Bergström nästan förgrymmad.
– Då jag återvände från Kimito och sattes att måla det ”nedbrunna” mejeriet i Pörtom skrev jag till disponent Björklund i Lovisa om jag kunde få komma dit för att få litet bättre ostpraktik. Från Björklund kom det ett snabbt svar, han ville ha två mejerister och mig till Lovisa på en enda natt. Jag kom i mars 1942 till Lovisa och Eljas Tiido litet senare. Vi bodde tillsammans och hade eget kosthåll i 4-5 år. Vi måste klara oss med den mat vi fick från mejeriet, tex 700 g smör/10 dgr. När vi ett par gånger gick ut för att äta kom vi lika hungriga tillbaka. Då jag på hösten 1942 hade mejeripraktiken klar fortsatte jag ett par år på LOA, innan jag blev inkallad till krigstjänst. Efter kriget kom jag sedan till ostkursen 1946-47 vid mejeriskolan i Vasa.
Richard Bergström blev efter avlagd ostmästarexamen genast ostmästare vid Malax Andelsmejeri, men flyttade redan samma år till Övermark Andelsmejeri. 1949-50 verkade han vid Syd-Österbottens Andelsmejeri och därefter anställdes han som ostmästare vid LOA.
De korta sejourerna tydde på att han var efterfrågad, speciellt som emmentalosttillverkare. ”Rickus” återkomst till Lovisa blev dock ingen kort sejour, där fick han visa vad han gick för och det gjorde han med besked.
Bakteriofagbekämpning
– Då jag 1950 kom till LOA hade man just satt i gång tillverkningen, som legat nere under vintern. Jag koncentrerade mig mest på de bakteriologiska frågorna. Förhållandena var bättre än i Österbotten och det gick bra tills bakteriofagerna, som förstörde renkulturerna, kom in i bilden.
Hur kom det sig att du klarade bakteriofagbekämpningen bättre än mången annan ostmästare?
– Vi hade bekymmer med fagerna långa tider, men jag löste frågan så att jag gick och omplanterade mina syror – då hade vi ännu inte installerat UV-lampor – direkt hemifrån innan jag klädde om mig för arbetet. När vi började använda blandkulturer från Valios laboratorium, började vi bättre behärska fagerna.
Då LOA 1966 upphörde med emmentalosttillverkningen flyttade Richard Bergström över som ostmästare till Hindersby-Bäckby Andelsmejeri. Då började väl en ny period?
– Det kan man nog säga. Där började jag koka ost i en s.k. SP-kittel, 14 ostar i samma kittel, när vi i Lovisa hade 16 kopparkittlar och som mest gjorde 18 ostar, då vi kokade två gånger i två kittlar, som vi pressade under hissen, skrattade Ricku.
I Hindersby blev kvaliteten också bättre, vad berodde det på?
– Det var knepet att tappa ned massan från kitteln i den lilla ”grytan”. När massan tappades ner ur ett enda munstycke drogs det luft med ned i bottnen på grytan. Jag löste problemet så att jag av LOA:s mjölkpåsar gjorde en lång påse, som jag trädde på tappningsröret och ledde ned massan under ytan i tappningsgrytan. Jag fick belägg på att det hjälpte, för snart utvecklade MKT-tehtaat ostkar med sex munstycken, genom vilka massan tappades ned, så att luften kom bort.
Sedan kom du tillbaka 1972 som övermejerist till LOA, där nya uppgifter väntade?
– Det var nog deprimerande först, men sedan hjälpte det faktiskt när jag började ”la den där bondosten”. Jag fick ny motivation och när jag gick i pension 1983 kunde jag konstatera: ”Nog har man varit med och sett mejeriutveckling”.
Vart har alla mejerier tagit vägen?
Då jag för en tid sedan besökte Richard Bergström, som bor på det splitternya servicehemet ”Det goda livets hus” i Gråberg i Lovisa ställde han följdriktigt frågan: Vart har alla mejerier tagit vägen, vilka finns kvar?
Jag berättade hur utvecklingen gått. I svenskbygden har vi endast ett konventionellt ostmejeri kvar, ÅCA på Åland, i Östra Nyland har vi ett emmentalysteri, Porlammin Osuusmeijeri.
Då jag sommaren 1956 praktiserade på LOA kommer jag ihåg en episod, när min äldre praktikantkollega Olof ”Olle” Karlsson och jag längs vindlande trappor bar ned ostar på bår från pressrummet till saltbadskällaren. Då fanns det ännu ingen hiss.
Så hände det sig att, då vi lyfte upp en av ostarna över saltbadskanten (ca 90 cm hög), stötte osten i saltbadskanten, så att den sprack upp i sidan. Vi överlade om vi skulle våga berätta om saken för ostmästaren. Snart kom vi till, att det var bäst att genast gå och berätta om sprickan för Richard Bergström.
Han bad oss föra osten tillbaka till pressbordet. Efter några timmar var sprickan försvunnen. Olle och jag, som senare båda jobbade på Enigheten, han som packerichef och jag som viceVD, kom ofta ihåg missödet, som vi klarade med äran i behåll.
Sträng men rättvis
Skötsel av renkulturerna, noggrann hygien och precision genom hela ostberedningsprocessen var de faktorer som främst låg bakom Richard Bergströms framgångar. Han var en bra arbetsledare och skicklig läromästare, innovativ, sträng, tom häftig, men rättvis.
Om allt gick väl var han glad och nöjd. Som praktikantledare var Bergström rentav idealisk. Vilka av dem som praktiserat i Lovisa, kunde inte skura golv, tvätta ostkittlar och koka ost?
Richard Bergström gjorde sig även känd som en skicklig kvalitetsbedömare. Han är den enda nu levande ostmästaren, som deltog som bedömare vid den finländska ostens 100-årsjubileumsutställning 1956 i Mässhallen i Helsingfors. Där blev han belönad med Finlands ostberedareförenings, FOF:s, hederstecken.
Rickus intresse för fackfrågor gjorde att han under många år var styrelsemedlem och viceordförande i Finlands Svenska Mejeristförening. Richard Bergström är tillsammans med Johannes Strand (ostmästare på Milka och ÅCA), de mest premierade ostmästarna inom Enighetenorganisationen, med nio pris i FOF:s ostlagertävlingar, tio pris i Södra Finlands Mejeriförbunds ostutställningar, flera vandringspris bl.a. miniatyrostkitteln, som LOA vann för alltid 1968, mycket tack vare Bergströms ordning och fina ostkvalitet.
Richard Bergströms ledarförmåga och stora intresse för idrott och motion gav honom många uppdrag. Han var medlem i Lovisa stads idrottsnämnd 1953-67, medlem i SFI:s idrottsråd 1964-66, medlem i NÅID:s styrelse 1965-71, medlem i Konditionsfrämjandet rf:s styrelse 1977-82, Lovisa Tors ordförande 1953-54, styrelsemedlem 1952-79 och sedan hedersmedlem, fina poster såväl lokalt som i centrala finlandssvenska organisationer. Då jag 1976 deltog i Röjsjöloppet på 15 km, erhöll jag ett historiskt diplom som var undertecknat av Tryggve Pihl från Lovisa Tors orienteringssektion och av Richard Bergström från konditionssektionen. Exemplet visar att ost och motionsidrott går bra ihop och tom kan leda till ett långt liv.
Tillsammans med en vid krets av vänner, idrotts- och mejerifackfolk önskar vi hundraåringen hälsa och livsglädje.
Bengt Wallén