Budgetmanglingen blev det skådespel den ofta tenderar att bli. Den här gången var det i synnerhet De gröna som redan i ett tidigt skede, mitt i sommaren, började komma med utspel i offentligheten, frågor och visioner som tedde sig som en upptakt för förhandlingarna om statsbudgeten.
Sedan är det en annan sak att många av de frågeställningar med koppling till jordbrukets utsläpp av växthusgaser, jordbrukets mer allmänna miljöpåverkan eller köttätande i praktiken har väldigt lite att göra med just statsbudgeten.
Likväl fungerade de ändå som en dramaturgisk upptakt till arbetet med statsbudgeten för inrikesminister Maria Ohisalo och många andra politiker från De gröna. Käftsmällarna gentemot jordbruket på speciellt Twitter verkade aldrig ta slut och de egna partimedlemmarna, väljarna och potentiella väljarna förenades i ett agg mot alla som enligt dem inte gör tillräckligt för klimatet och miljön.
Realismen i vad som ens är möjligt att uppnå ifråga om minskade växthusgasutsläpp med att till exempel sluta att äta kött eller att sluta med djurhållning i Finland var helt bortblåst. Det blev klart för oss alla att De grönas vilja att kompromissa i just de här budgetförhandlingarna kommer att vara speciellt liten.
I en regering med så pass många som fem partier är det för det mesta något parti som krånglar, i rambudgetförhandlingarna i våras var det Centern, nu är det De gröna. Krånglande hänger i regel ihop med ifrågavarande partis opinionssiffror, framtidsutsikter eller interna bekymmer.
De gröna har inte heller tidigare signalerat någon speciellt stor vilja till att söka kompromisser i regeringar man medverkat i. De flesta av oss kommer ihåg Ville Niinistö som inför budgetförhandling efter budgetförhandling hotade med än det ena, än det andra. När sedan partiledarna avgjorde de svåra frågorna i slutskedet gav de ändå efter, De gröna med samme Ville Niinistö i spetsen. Ibland till och med rätt så fort trots att kommunikationen gentemot de egna, både före och efter, signalerade långt ifrån samma sak.
Ville Niinistö var en skicklig retoriker och gjorde De grönas politik mer vänsterpopulistisk. Eller i varje fall populistisk, att kalla den för vänsterpopulistisk är inte alla gånger helt rättvist mot vänsterpartierna. De gånger De gröna ändå lämnat regeringen har det gällt kärnkraften. 2002 när regeringen Lipponen II gav grönt ljus åt ett femte kärnkraftverk och 2014 när regeringen Stubb godkände Fennovoimas bygge av ett nytt kärnkraftverk i Pyhäjoki.
De skarpaste skiljelinjerna i den här regeringen går mellan De gröna och Centern och inför budgetförhandlingarna blev det än en gång mycket tydligt. Efter sommarens gröna angrepp på jordbruket och livet på landsbygden gick jord- och skogsbruksminister Jari Leppä från Centern, såväl i samband med producentorganisationernas viljeyttring utanför Ständerhuset förra veckans torsdag som nu i tisdags under pågående budgetmangling och satte ned foten.
Han sade att De grönas föreslagna lösningar i form av avgifter, skatter och högre kostnader för jord- och skogsbruket vill man inte ha och de blir inte av heller. Jari Leppä är givetvis medveten om att jordbrukets lönsamhet är särskilt pressad just nu med ett dåligt skördeår bakom sig, allt dyrare produktionsinsatser och lägre producentpriser för i synnerhet husdjurssektorns produkter.
Klimatfrågan är svårast att lösa i den här budgetmanglingen, både De gröna och Vänsterförbundet har på förhand meddelat att den är en knäckfråga för fortsatt regeringsmedverkan, men mycket fokus ligger också på sysselsättning och ekonomi.
För Sfp kan den av Sdp föreslagna källskatten och dividendbeskattningen förefalla svårast att lösa. Tidigare ville Sdp att också stiftelser och fackföreningar skulle beskattas men nu inför budgetmanglingen har statsministerpartiet drivit på en nedbantad modell som enbart skulle omfatta pensionsbolag samt utländska och inhemska placeringsfonder.
Både Sfp och Centern anser att en sådan här källskatt bara leder till sänkta realpensioner och högre pensionspremier. Dessutom börjar det från flera centrala socialdemokrater nu komma signaler om att de inte själva längre tror på sitt förslag. Finansministeriets arbetsgrupps utredning lär vara det som fått dem att ändra uppfattning.
Det är många nya och nygamla skatter på förhandlingsbordet alltså. De gröna vill se att Finland inför en gruvskatt och så är givetvis också beskattningen av fossila bränslen högaktuell. Beskattar man dem hårdare redan nästa år så får vi ännu dyrare bensin, diesel, motorbrännolja och eldningsolja än vi redan har.
Samtidigt, om man verkligen ska minska samhällets utsläpp av växthusgaser, så är det uttryckligen mot förbränning av fossila bränslen, man ska slå till. Och jordbrukets utsläpp kan förstås vara en het potatis, ska de beskattas ytterligare eller beläggas med avgifter och i så fall hur?
Allt är öppet tills allt är överenskommet brukar man säga i sådana här sammanhang.