Som om jordbruket inte har tillräckligt med utmaningar att tampas med redan börjar rötmånadshistorierna nu spridas. Bland de sämre var en del mediers återgivning under veckans början av ”hoten” om dyrare öl och brännvin på grund av torkan.
Eftersom kornskörden kommer att bli lidande och proteinhalten hög, uppstår det brist på malt. Man räknar med att utbudet på maltkorn blir en tredjedel mindre än under normala år – om det i övrigt är lönt att tala om sådana numera.
Så priset har nu stigit från 150-170 euro senaste vinter till 200 euro. Det är alltså en höjning med 30-50 euro per ton. Det motsvarar högst en fjärdedel och således inte den förväntade minskningen i utbudet med en tredjedel.
Det mest oförskämda i det hela är att ett pris på 150 euro per ton knappast ens täcker produktionskostnaderna om man räknar med de fasta kostnaderna, inte heller 170 euro. Med de skördemängder vi får in i år är det inte heller givet att ett högre pris täcker kostnaderna, utbytet förväntas ju bli en tredjedel mindre.
Det här är sådant som exempelvis Olvis anskaffningschef gärna kunde beakta när hon i Iltalehti går ut med påståendet att det inte finns någon buffert för stora prishöjningar på råvaror.
Uppgifterna om vad den mängd korn som går åt till en vanlig burk öl kostar, varierar. Enligt en uppskattning torde det röra sig kring 1,4 cent med ett maltkornspris på 200 euro per ton. Det är mindre än en tiondedel av vad man betalar för burkens pant. Vi kan alltså med fog konstatera att det inte finns något samband mellan priset på maltkorn och priset på ölburken.
Tidigare brukade man i övrigt tala om att kapsylen på ölflaskan kostar mer än kornet. Har någon fått för sig att hota med prishöjningar på ölet, när priserna på metall stiger?
Bristen på ett vettigt samband mellan det pris som producenten får för sin vara och det pris som konsumenten betalar i butiken har utretts i undersökning efter undersökning under de senaste tio åren.
Åtminstone spannmålens och då särskilt kornets andel som råvara är i det närmaste obefintlig. Det gäller exempelvis i bröd och det gäller i synnerhet i öl och brännvin.
Vi är kanske naiva, men vi vill inte tro att mellanleden, till exempel mälterier och bryggerier, försöker utnyttja situationen för egen vinst, fastän det nog skulle ligga nära till hands.
Vi borde dock kunna besparas hot om prishöjningar som inte har någon logisk förklaring.