Diskussionen om torvbrytning i Finland har till stor del fokuserat på energitorven, också kallad bränntorv, och dess klimatpåverkan. Men i skuggan av den diskussionen riskerar en annan, minst lika viktig användning av torv att hamna i kläm, nämligen torv som odlingsunderlag och strömaterial i husdjursproduktionen. I första hand handlar det om att trygga livsmedelsförsörjningen och djurvälfärden i landet.
Finland är ett av världens mest torvrika länder. Och det ger oss ett rätt så unikt försprång i att kunna producera torvbaserade produkter för jordbrukets behov. Inom växthusodlingen, men också annan yrkesmässig trädgårdsproduktion, och plantskolor för skogsbrukets behov är torv det överlägset mest använda odlingssubstratet.
Det är poröst, sterilt, vattenhållande och näringsneutralt – egenskaper som gör det svårt att ersätta. Alternativ som kokosfiber eller komposterad bark kan fungera i viss mån, men importberoendet och den varierande kvaliteten gör dem till osäkra ersättare. På grund av koldioxidutsläppen så understöder många den utfasning av energitorven som redan är på god väg, men att överge torven helt och hållet innebär en risk för det inhemska jord- och skogsbruket.
För de som arbetar med husdjur är torv det bästa strömedlet som finns. Den suger upp fukt och urin effektivt, binder ammoniak, dämpar lukt och håller djuren torra. Torven bidrar till renare liggplatser, färre klövproblem, bättre stallmiljö – och gör dessutom gödseln lättare att hantera och sprida.
Många har prövat med halm eller spån, men det blir varken lika torrt eller luktfritt. Och i vissa delar av landet finns det inte ens tillgång till halm. Utan torv blir vardagen på gården dyrare, krångligare och sämre för djuren.
Inom växthusodlingen och trädgårdsproduktionen är torv lika viktig. Den är steril, jämn i kvalitet, håller lagom med vatten och är lätt att blanda med gödsel. Den fungerar år efter år, oberoende av väder. När den inte längre går att använda för det här ändamålet blir den kompost.
De som föreslår att vi ska ersätta torv med kokosfiber eller bark har sällan försökt odla med det i praktiken och glömmer dessutom att vi då blir importberoende av material som fraktas hit från andra sidan jorden. Var är klimatnyttan i det?
Det är förvånande hur lite dessa användningsområden lyfts fram i diskussionen om torvens framtid. Beslutet att snabbt fasa ut torvbrytningen har redan slagit hårt mot inhemska producenter. Bristen på investeringsvilja, osäker myndighetspraxis och stigande kostnader hotar nu också tillgången på torv för icke-energianvändning.
Ett reellt och praktiskt problem som man dessutom nu står inför är det att då man bryter torv på en torvmosse, så kommer man först till energitorven, alltså högre upp närmare marknivån, och därefter, längre ner, kommer lagret med den lämpliga odlings- och strötorven emot.
Trots att torv för odling och strö står för enbart en liten del av all torv som brutits i Finland, riskerar den nu att försvinna i samma veva som energitorven. Självklart måste torvbrytning ske ansvarsfullt, med hänsyn till miljön och med tydliga återställningsplaner för de torvmossar som tas i bruk. Men att stoppa brytningen fullständigt vore att kasta ut barnet med badvattnet.
Torven är en nationell resurs som, rätt använd, stärker såväl vårt jord- och skogsbruk som vår försörjningsberedskap.