Det har blivit svårare för jordbruksföretagare att låna pengar från bankerna. Det framkommer ur en artikel i LF som publicerade för ett par veckor sedan.
Tidigare kunde det räcka med att gårdens ekonomi var i någorlunda skick och att säkerheterna var tillräckliga för att få lån till investeringar. Nu krävs det bättre återbetalningsförmåga. Gården måste på ett övertygande sätt kunna påvisa att kassaflödet från verksamheten räcker till för att betala tillbaka lånen. Säkerheter för lånen behövs fortfarande till fullo, men bankerna vill inte riskera att behöva ta dem i bruk.
Byråkratin, eller vänligare uttryckt den dokumentation som behövs för att få lån, har också ökat rejält. Bankerna kräver mer dokumentation, mer beräkningar, mer bevis på betalningsförmåga – men erbjuder inte alltid mer förståelse för verkligheten på gårdarna.
Förutom dokument som gäller ekonomiska frågor måste jordbrukarna i allt högre grad också förse bankerna med information om sin miljöpåverkan. För många jordbrukare kan det komma som en total överraskning – varför måste bankerna känna till gårdarnas energianvändning för att kunna ge lån?
Det är lätt att peka finger rakt mot bankvärlden – det är ju bankerna som stramat åt tyglarna. Men i ett historiskt perspektiv är inte bankerna kända för att snåla med sina pengar om det finns kapital att låna ut.
Tvärtom har frikostig långivning utan att bry sig om riskerna lett till en hel del bankkriser. I rätt färskt minne finns den stora globala finanskrisen 2007-2008, som berodde på att banker och finansinstitut i USA beviljade bostadslån åt personer utan kreditvärdighet.
En av orsakerna till den stora finländska lågkonjunkturen i början av 1990-talet, ”laman”, var att kreditmarknaden avreglerades under slutet av 1980-talet och banker fick fria händer att bevilja lån och struntade i att tänka på riskerna. Lärdomen är alltså att om regelverken är för slappa, så finns det nog pengar att tillgå för dem som vill investera. Men det slutar ofta i bankkris.
Är vi på grund av stränga regelverk istället nu på väg in i en situation där det inte går att få finansiering ens för lönsamma projekt? Det verkar tyvärr vara så.
Efter finanskrisen var det förståeligt att strängare regler krävdes för finanssektorn. Då infördes Basel III regelverket som implementeras av alla EU-länder. Men regleringen verkar bara fortsätta att bli strängare – som på autopilot.
Basel IV är på kommande. Det gör bankerna försiktiga att bevilja lån, även om projekten är lönsamma på papperet.
Ett nytt EU-direktiv, CSRD, innebär att låntagare måste redovisa sin miljöpåverkan, vilket i praktiken blir ett nytt lånevillkor.
Speciellt utsatta i nuläget då det gäller krav och dokumentation är kunder till OP och Nordea, eftersom de som storbanker inte granskas bara av den inhemska finansinspektionen, utan också av Europeiska centralbanken ECB. Noggrannare beräkningar, kassaflödesprognoser och hållbarhetsdata måste hostas upp för att lån skall beviljas.
Svårigheterna kring finansieringen kan komma att hota jordbrukets långsiktiga utveckling. Klart lönsamma jordbruksföretag med pappren i skick kommer säkert ännu att få lån. Men det finns väldigt många gårdar som borde få möjlighet att investera för att uppgradera sin verksamhet.
Speciellt gäller det vid generationsväxlingar, då den nya generationen borde få möjlighet att satsa för att komma ikapp utvecklingen. Det är nämligen inte alltid som den överlåtande generationen hängt med i takten under de sista åren.
Åter ett argument för att genomföra en sund avreglering – denna gång i finansvärlden.