Lönsamheten i spannmålsodlingen är under press. Kostnaderna stiger, producentpriserna är låga och marginalerna krymper. Men det finns vägar framåt om vi vågar tänka nytt, samarbeta bättre och se helheten i hela kedjan – från åker till marknad.
Spannmålsodlingen går igenom en allvarlig lönsamhetskris. De senaste veckorna har spannmålsodlare från stora delar av Finland träffats för att diskutera situationen. Och alla, också andra parter i livsmedelskedjan, är överens om att den måste bli lönsammare.
Men frågan är inte bara hur bonden ska få mer betalt, utan hur hela systemet ska börja fungera bättre – från politiska beslut till praktiska vardagslösningar. För i dag agerar många aktörer var för sig medan lönsamheten långsamt tynar bort.
Först och främst behöver vi rimliga spelregler. Att se över kadmiumgränsen i gödselmedel är ett aktuellt exempel. En höjning kan öppna för flera alternativ och därmed sänka produktionskostnaderna.
Lika viktigt är att ta bort onödiga hinder för export, som farledsavgifterna och andra avgifter som fördyrar spannmålsflödet ut ur landet. Vi måste kunna konkurrera på samma villkor som spannmålsproducenterna i andra EU-länder.
Men också myndigheterna har ett ansvar. Säkerhets- och kemikalieverket Tukes samt Livsmedelsverket gör värdefullt arbete, men såväl effektivitet som smidighet kan förbättras. När tillståndsprocesser drar ut på tiden och administrationen sväller så blir det bonden som får stå för det. Ett enklare, mer överskådligt stödsystem skulle dessutom spara både pengar och tålamod – snabbare utbetalningar och mindre byråkrati gagnar alla.
Samtidigt behövs nya incitament och investeringar. En höjd produktionspremie för olje- och proteinväxter, med tydliga kvalitetskrav, kan skapa en mer diversifierad och lönsam växtföljd. En särskild energiskatteåterbäring för spannmålstorkning vore ett annat konkret hjälpmedel i tider med höga energipriser. Och om vi verkligen vill bygga framtidens jordbruk, måste vi stöda riskhanteringsverktyg som skyddar mot skördeskador och marknadsfall.
En annan nyckel ligger i samarbetet. Lokalt – kanske i form av maskinsamarbete och lägre fasta kostnader på gården. Regionalt – kanske i form av andelslag eller producentorganisationer som kan ge odlarna större inflytande på marknaden. Samtidigt bör beskogning av svaga åkerskiften uppmuntras och inte ses som ett hot mot jordbruket, utan helt enkelt som ett sätt att effektivera och bättre utnyttja markresurserna.
Likaså kan alternativa markanvändningsformer, som gröngödslingsvallar och jordförbättrande grödor, bidra till både ekonomi och ekologi, men de bör integreras i växtföljden och inte bli ett självändamål.
Det handlar också om rättvisa och framtidstro. Stöd ska riktas till aktiva, utvecklingsinriktade gårdar och unga odlare – inte till den som redan lämnat det dagliga arbetet. Och vi måste våga tala om strategiska satsningar. Växtförädling är inte bara en forskningsfråga, utan en nationell resurs. Likaså behövs investeringar i industriell förädling av inhemskt protein för att öka värdet på det vi producerar här i Finland. Och just det har det de facto talats om länge, men väldigt lite har gjorts.
Dessutom krävs någonting som ofta glöms bort, nämligen en rättvis dataekonomi. Den digitala utvecklingen skapar enorma mängder information, men det måste vara bonden – inte systemen eller leverantörerna – som äger och drar nytta av den data som gäller bonden och bondens verksamhet.
Spannmålsodlingens framtid avgörs inte av en enskild åtgärd eller ens reform. Den avgörs av viljan att göra saker lite bättre och lite smartare, i varje led. Om var och en, från myndigheter till marknad, tar sitt ansvar då kan lönsamheten komma tillbaka. För odlarens del börjar det ändå med att odla sådant som det finns en efterfrågan på.