För tjugo år sedan sökte sig nio lantbruksföretagare i olika åldrar till en tredelad rehabiliteringskurs på Norrvalla i Vörå. Då hette det ASLAK, numera pratar vi om KIILA. Under kursveckorna uppstod en gemenskap som deltagarna ville ta vara på, sedan dess har vänskapen djupnat och gänget träffas varje år.
Det är lördag morgon och idel glada miner runt frukostbordet på Härmä Rehab & Spa i Ylihärmä, när Hurtbullarna, som de kallar sig, har återträff.
Sedan 2006 har de sammanstrålat för ett veckoslut varje år och träffarna har blivit något av årets höjdpunkt.
Arrangörskapet ambulerar och i år är det Martin och Marianne Westerberg som har planerat helgen.
– Varje år väntar vi bara på att få träffas och umgås, säger Marianne. Nu på förmiddagen ska vi gå och simma och ikväll åker vi till Hunurijärvi i Kauhava på middag.
– Det är alltid roligt att ses efter ett långt uppehåll, säger Martin. Vi kom hit igår och satt länge och pratade och skrattade så vi är riktigt hesa idag. Det är det som är så bra med det här gänget, när vi skiljs åt i morgon och sen inte ses förrän om ett år så fortsätter vi ändå direkt på samma vers.
Martin och Marianne var tidigare växthusodlare i Yttermark i Närpes och Martin har fungerat som ordförande för ÖSP:s trädgårdsutskott och som styrelsemedlem i SLC.
– Vi brukar nog hinna avhandla en hel del jordbrukspolitik också när vi träffas, säger han. När jag var förtroendevald hade jag de här som bollplank och ringde ofta åt dem för att diskutera olika saker och för att få respons.
Numera har de flesta gått i pension och utöver två par som kommer från Nyland – Borgå och Liljendal – är de flesta i gruppen österbottningar.
Fina minnen från olika platser
Under åren har Hurtbullarna träffats på många olika platser. Stranddynerna i Kalajoki och Björneborg omnämns liksom trädgårdsutställningen i Lepaa och så har de förmodligen besökt varje spa i Finland.
För tio år sedan bar det av till Rhodos där de togs emot och guidades av Ann-Sofie Sydholm, en närpeskvinna med rötterna i Yttermark. Ann-Sofie bor och lever på Rhodos där hon hyr ut semesterlägenheter och driver en kursgård.
– Ann-Sofie tog bra hand om oss, minns Marianne. Hon guidade oss och bjöd hem oss på grekisk middag.
Ett av de bästa minnena verkar dock vara när Hurtbullarna för många år sedan träffades på Waskia i Vasa och männen ordnade med överraskningsmiddag åt damerna.
– Då tog jag karlarna med mig och så for vi till YA (Yrkesakademin) och lagade mat medan kvinnorna gick för att simma, berättar Martin.
Hjälp med köksbestyren fick de av en kock och av Kristina Linde och plus i kanten fick de av damerna de överraskade.
Platserna må vara många, men minnena många fler.
Nina Blomqvist från Vessö i Borgå har i alla år fotograferat och samlat bilder för att sammanställa fotoböcker åt dem.
Och när det var hennes och maken Per Blomqvists tur att stå för arrangemangen bjöd de hem hela gänget till deras sommarstuga. Två par kom dit med husbil, tre nätter stannade gästerna och utflykterna gick den gången till Lovisa och Liljendal.
Liknande problem och bekymmer
Yngst i gruppen är spannmålsodlare Dan Hermans från Kimo i Vörå. Han är en av två i gruppen som fortfarande är aktiva lantbruksföretagare.
– Vänskapen har blivit allt starkare genom åren och förtroendet har vuxit, säger han. Man vet vem som har likadana bekymmer och kan lufta tankarna med dem. Det är en styrka.
Dan vill lyfta fram Martin och Marianne och menar att de starkt bidragit till att de i gruppen blivit så tajta:
– Martin är drivande och ska ha en eloge för det han gjort för gruppen, han har varit en klippa och har också varit involverad i lantbrukspolitiken.
Dan berättar att diskussionerna under årets träff mycket handlade om den allmänna lantbrukssituationen.
– Jordbrukarna värdesätts inte lika bra som förr, alla ropar efter billig mat men ingen funderar på hur bonden ska komma vidare, säger han. Det finns också en oro över hur landsbygden drabbas när det bara blir stora jordbruk och hur det kommer att börja se ut ute i bygderna.
Vidare tycker Dan att det är viktigt att puffa för att yngre jordbrukare tar kontakt med LPA för att söka sig till KIILA-rehabiliteringar när de ordnas. Själv har han gått två kurser och erfarit nyttan av dem.
På den rehabiliteringskurs som Hurtbullarna deltog i fanns bland annat tid för motion, massage och avslappning liksom möjlighet att samtala med psykolog. Och med hjälp av ergonomiska övningar lärde de sig att lyfta rätt.
– På rehabiliteringen får man slappna av, ta det lugnt och lära sig att tänka i nya banor, säger Dan.
– Till exempel är det många som sitter fyra, fem timmar åt gången i traktorn, utan att tänka på att det är viktigt att ta regelbundna pauser och att ha fasta arbetstider. Om man kör väldigt långa dagar blir det bara värre nästa dag, man måste göra annat än att bara jobba.
– Jag tror att många jordbrukare inte har insett att de kan lämna jobbet för att åka på KIILA-rehabilitering och bara vara, säger Dan.
– Många verkar tro att man måste vara sjuk för att kunna söka, men man kan och man ska söka i förebyggande syfte innan sjukdomen installerar sig!
Och som på beställning kan vi kort konstatera att det i november startar en KIILA-rehabiliteringskurs för lantbruksföretagare på Härmä Rehab & Spa. Det är dock nära till sista anmälningsdag så det gäller att agera snabbt. Enligt arrangörerna finns ännu ett fåtal platser kvar.
