Ledaren:
Skogen är en kolsänka
att räkna med i vårt land,
men de finländska skogsägarna
vill inte ha skattepengar för den

Skogen är både en kolsänka och en kolreserv. Skogsägarna kan dessutom själva påverka skogarnas förmåga att binda kol. Skogsägarna skulle gärna få en ersättning för kolbindningen, men nästan inga finländska skogsägare vill att skattemedel ska användas för det.

Träden behöver ljus, vatten och koldioxid för fotosyntesen. Med hjälp av fotosyntesen avger träden och växterna syre samt binder koldioxid. Skogen är med andra ord en kolsänka. Det innebär att skogen binder koldioxid som finns i atmosfären till en kolreserv i träden och marken.

Samtidigt ska vi komma ihåg att träden också är kolkällor. När ett träd murknar frigörs kol i atmosfären i form av koldioxid. Avverkningar leder också till kolutsläpp i atmosfären, men en förnyad skogshektar blir en kolsänka ungefär 17 år senare. Då binder skogen utsläpp igen och är en kolsänka under hela sin livstid.

Storleken på de finländska skogarnas kolsänka har varierat under decenniernas lopp och nivån har ifrågasatts kraftigt under den senaste tiden, men av Finlands årliga totala koldioxidutsläpp binder skogarna ändå någonstans mellan 30 och 60 procent enligt Jord- och skogsbruksministeriet.

I Finlands skogar avverkas årligen cirka 70 miljoner kubikmeter träd enligt Naturresursinstitutet Luke. Tillväxten är cirka 107 miljoner kubikmeter per år. Skogarna i Finland är kolsänkor så länge som tillväxten är större än uttaget och så är det just nu. Också med det årliga naturliga uttaget inräknat.

När skogen inte längre växer är den fortfarande en kolreserv. Kolreserven som skogarnas träd, men också marken i någon mån, utgör håller kolet bundet, det hindrar alltså kolet från att komma ut i atmosfären. Växande skogar är både kolsänkor och kolreserver. Produkter som tillverkas av trä lagrar kol under hela livscykeln och kan utgöra långvariga kolreserver till exempel i träbyggande. Kortvariga kolreserver är till exempel detta nummer av papperstidningen Landsbygdens Folk.

Trä kan användas hållbart också i energiproduktionen, vilket minskar koldioxidutsläppen från fossila bränslen på längre sikt. Och det är förbränning av just fossila bränslen som orsakar majoriteten av koldioxidutsläppen som bidrar till klimatuppvärmningen.

Trots att också förbränning av trä orsakar utsläpp binds koldioxiden som frigörs till slut på nytt i växtligheten och i de levande träden. Om trä däremot lämnas kvar som hyggesrester och stubbar frigörs kol från förnan i decennier till följd av murknandet.

Skogsägaren kan också påverka skogens förmåga att binda kol genom god skogsvård och regelrätta skötselarbeten som plantskogsskötsel, röjning och gallring. Skogarna binder mer kol ju effektivare de producerar virke. När skogens tillväxt avtar blir också kolbindningen långsammare. I något skede, beroende på trädslaget och skogsägarens åtgärder, avtar förstås tillväxten oundvikligen.

Skogsägarna skulle gärna få ersättning för kolbindningen, men nästan inga finländska skogsägare vill att skattemedel ska användas för det. I Svenska Yles rapportering för en månad sedan intervjuades skogsägaren Thomas Lindholm i Raseborg som konstaterade just det, att han inte vill ha skattepengar för sin kolsänka. Lindholm hänvisar vidare till marknaden.

Det är lätt att hålla med. Marknadskrafterna borde finansiera kolbindningen men förverkligandet av någonting sådant är fortfarande ett stort frågetecken. Ur en rättvisesynpunkt är det rimligtvis på sin plats att den som bidrar med kolbindningen, och till och med tack vare sina åtgärder kan effektivera den, får ersättning för den.