En hel del skogsbeten uppfyller inte längre kraven för miljöavtal. Det har drabbat många husdjursproducenter som ingått avtal och nu förlorar tusentals euro i ersättning för upprätthållandet av de traditionella betesmarkerna.
Miljöavtalen har uppgjorts för vårdbiotoper och övriga områden. En vårdbiotop beskrivs i miljöavtalen som klippängar, torrängar, ängar, strandängar, lövängar, hagmarker, skogsbeten eller hedar som upp-visar tydliga tecken på tidigare betesdrift eller användning av området till produktion av foder för boskap.
För en vårdbiotop som klassificeras som nationellt eller regionalt värdefull är ersättningen 610 euro per hektar. För övriga avtalsområden, som kan vara lokalt viktiga, är ersättningen 460 euro per hektar.
Bland de övriga avtalsområdena finns skogsbeten och det som definitivt har skärpts är tolkningarna för vad som kan utgöra skogsbeten. I regel verkar det nu finnas för många träd på skogsbetena och dessutom måste det aktuella fodervärdet vara tillräckligt högt. Det här är två konkreta saker som framkommit.
Skogsbeten är en speciell typ av beten som förr, då det fanns husdjur på var och varannan gård i Finland, var rätt så vanliga.
Bland områdena som inte godkänns som stöddugliga finns det också en hel del beten på holmar. Därför slår den här skärpningen hårt mot kusttrakterna i speciellt Åboland och Österbotten. Samtidigt är det kanske också just här som det är allra konstigast.
Ingen verkar nämligen riktigt veta vad som hänt och varför områdena klassificeras annorlunda. Naturvärdena har förstås inte försvunnit någonstans, det är ju fråga om samma områden.
Miljöspecialstödet beviljas fortsättningsvis baserat på samma lag som tidigare, det är enbart Livsmedelsverkets tolkning som ändrat. Hur som helst så hamnar många jordbrukare nu i kläm, närmast då sådana som byggt upp sin verksamhet kring betande djur.
Husdjursproduktionen har fortfarande en nyckelroll på landsbygden i Finland. Inom vårt lantbruk, lokalt på vissa områden och inte minst när det gäller att bevara naturens mångfald. Många husdjursproducenter är givetvis missnöjda med den nya och skärpta tolkningen av skogsbetens stödduglighet för miljöavtal.
Kanske var den gamla tolkningen för liberal på vissa punkter. Skärpningen av tolkningen, då det trots allt är fråga om exakt samma betesområden, riskerar ändå att bli ett exempel på misslyckad förvaltning.