Jordbruk Skogsbruk Opinion

Ledaren:
Realistiskt om växthusgaser

Enligt en färsk utredning som institutet för naturresurser Luke har gett ut kan skogarnas kolsänka fördubblas redan före 2050. Det torde förutsätta att skogarna fortsätter att växa och att virkesuttaget är anpassat till tillväxten.

Så har alltså skogarna en mycket avgörande roll när det gäller möjligheterna att uppnå Finlands klimatmål i enlighet med LULUCF-förordningen, det vill säga att få ner växthusgasutsläppen och öka kolsänkorna inom markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk. Det här är en egen sektor i strävandena att minska klimateffekten, och sektorn har en mycket stark anknytning till landsbygdsnäringarna.

Den senaste utredningen tar också ställning till våra odlingsmarker och vad vi bör göra åt dem för att bidra till en minskning av växthusgasutsläppen. Man kan till exempel sträva efter att hålla växttäcke så länge som möjligt på åkrarna, vilket minskar utsläpp av både växthusgaser och av näringsämnen i vattendragen. Vi har i alla fall ännu en bit att gå, när det gäller att hålla ständigt växttäcke, till exempel i kombination med direktsådd, även om det finns jordbrukare som har kommit till att det är möjligt inom såväl ekologisk som konventionell odling.

Det är i synnerhet torvmarkerna som vi borde uppmärksamma, eftersom de under bearbetning släpper ut mer växthusgaser än övriga jordar. Ett mycket bra verktyg när det gäller torvmarker är naturligtvis att ha dem täckta av vall, som betesmarker eller för ensilage. Tekniken och kunnandet har vi när det gäller vall.

Även om det börjar finnas andra alternativ för vall än som foder, till exempel rötning för biogas, så är det säkert vettigt att räkna med vall som råvara för i huvudsak djurutfodring och en bra sådan i många år framöver. Då behövs husdjuren förstås på gårdarna och på åkrarna. Det medför kanske inte i sig att vår konsumtion av animaliska produkter ska öka i stor utsträckning.

Det är säkert helt vettigt att också försöka öka vallens andel i utfodringen. Detta i synnerhet som också utsädesförädlarna har börjat intressera sig för mångsidigare blandningar för olika näringsbehov hos djuren samt för såväl torka som fukt.

Det är sedan en annan sak att om något land ska ha en djurproduktion så är det Finland. Vi är bra när det gäller djur på alla sätt, också fastän vi har höga kostnader. Redan produktens spårbarhet gör att vi är bland dem som kan ge den bästa garantin i världen för köttprodukter som är säkra att äta.

Vi ska åtminstone inte hoppa med på det tåget som kör för att minska på animalieproduktionen i Finland och sedan importera motsvarande produkter från andra länder, där kolsänkorna är en betydligt svårare match än här hos oss.

Naturresursinstitutets utredning är också inne på att höja vattennivån på våra torvmarker, man talar bland annat om att införa mer odling på våtmarker, till exempel energivide eller bär. På producenthåll anser vi i alla fall i huvudsak att det ska gå att höja vattennivån på de åkrar som är i aktiv odling genom andra åtgärder än att de i praktiken återställs till kärrmark. Reglerad dränering vore ett alternativ även om det inte är helt billigt, men det är å andra siden en mycket effektiv miljöåtgärd.

Dessutom kan vi gott påminna om att en stor del av orsaken till att vi har röjt torvmark för odlingsändamål i nyare tid har varit gårdarnas miljöhänsyn: Tillräcklig spridningsareal har behövts för att kunna utvidga gårdens djurproduktion. Under en period var dessutom växtodlarna utan möjlighet att få stöd för att göra spridningsavtal med djurbönderna, det vill säga ta emot stallgödsel, tills vi i det nuvarande miljöprogrammet fick infört åtgärden återanvändning av näringsämnen.

För dem som utvidgade för ett antal år sedan var det alltså naturligt att röja och en stor del av det som fanns kvar att röja var torvmark. Nu har i alla fall nyröjningarna för det mesta stannat av. De flesta tvekar med att investera och åtminstone en del av de djurbönder som vågar satsa gör det ofta tillsammans med andra och de medverkande producenterna kan då ställa upp med sina befintliga arealer.

Här börjar också tekniken med rötning av stallgödsel och kanske pressning att komma till hjälp, så att det skulle bli mer ekonomi i att transportera naturlig gödsel även längre vägar. Arbetet med att utveckla tekniken går långsamt men det pågår.

Utredningen tar även upp beskogning som ett sätt att minska utsläppen av växthusgaser och öka kolsänkan. En stor del av den åker som i dag står oanvänd beskogas redan småningom på ett naturligt sätt. Det är inte alla som kan glädjas åt det utan förbehåll, respekten för tidigare röjargenerationer finns med all rätta kvar. Det finns å andra sidan inte anledning att bromsa dem som gått in för och som vill beskoga sina ägor eller delar av dem.

Överlag tyder utredningen på att vi inom skogsbruket men även jordbruket mycket långt kan leva upp till målsättningarna i LULUCF-förordningen före 2050 utan att det behöver drabba vår matproduktion. Tillvägagångssätten måste ändå vara realistiska. Det skulle också sitta bra med allmänhetens stöd för de åtgärder som näringen vidtar. Det är inte skräckscenarier vi behöver, utan en saklig diskussion kring mål och åtgärder.