Danmark har alltid uppfattats som ett land där jordbruket har stor betydelse. Rent konkret märks det för den som rör sig utanför städerna – det mesta är odlad mark. Jordbrukssektorn har nuförtiden en mycket liten andel av landets BNP, bara 1-2 procent. Livsmedelsexporten är ändå stor, senaste år 27 miljarder euro.
Danskarnas inställning till sitt jordbruk är kluven. Å ena sidan uppskattas de danska livsmedlen och exportframgångarna, å andra sidan har miljöfrågorna samtidigt blivit allt viktigare. Det är säkert bakgrunden till att landet nu som första land i världen kommer att införa en koldioxidskatt på boskap.
Danskarna var inte först med idéen med att sätta skatt på idisslarnas metanrapningar. Nya Zealand lade 2022 fram planer på en liknande skatt, men landets nya regering begravde planerna i somras. Motiveringen var att det inte är logiskt att skicka jobb och produktion utomlands, så att mindre koldioxideffektiva länder producerar maten. I Danmark tycks man inte vara rädd för att så sker.
Koldioxidskatten är inte ett klassiskt beslut av regering och riksdag. Det är istället fråga om ett trepartsavtal där statsmakten, miljöorganisationerna samt jordbruket och industrin gemensamt har nått en lösning. En rätt intressant konstellation också internationellt sett.
Orsaken till att jordbrukarna gick med på att förhandla var att de kände den politiska pressen. Politikerna skulle ändå ha drivit igenom något liknande även utan jordbruksorganisationernas medverkan. Nu lyckades de förhandla fram betydande avdrag från skatterna. Staten lovade i sin tur att öppna plånboken rejält, upp till 5,7 miljarder euro kan kalaset kosta skattebetalarna.
Överenskommelsen handlar om mycket mer än bara en ”rapskatt”, bland annat skall 250.000 hektar skog planteras på sämre åkrar och 140.000 hektar låglänta marker återställas till naturtillstånd. En stor del av pengarna går alltså till att ersätta markägarna för denna omställning.
Trepartsavtalet har betydande ekonomiska konsekvenser för två av parterna, staten och jordbrukarna. För den tredje parten, miljöorganisationerna, återstår bara att tacka och ta emot.
Den danska miljöskatten på kor blir ett intressant prejudikat som kommer att följas såväl av gröna politiker, som jordbrukarorganisationer runt om i Europa. Danmark, vars ekonomi nu surfar på vågtoppen av Nova Nordisks bantningsmedicin, har råd att finansiera ett program som också håller bönderna någotsånär nöjda. I andra länder skulle en motsvarande skatt troligen bara lägga börda på en redan nedtyngd näring.
Ett stort principiellt problem är att metanutsläppen från kor nu jämställs med fossila metanutsläpp, till exempel läckage från naturgaskällor. Men utsläppen från kor är istället ett nollsummespel. När gräset växer binds koldioxid, som sedan frigörs när gräset går genom kons matsmältning, för att sedan åter via fotosyntesen på nytt bindas till gräset.
Metanet är visserligen en kraftigare växthusgas än koldioxid, men bryts ner på drygt 10 år. Så länge koantalet är konstant ökar inte halten växthusgaser i atmosfären. Och i Finland har antalet mjölkkor på hundra år gått ner från 1,3 miljoner till 234.000 kor. Så mjölksektorn hos oss har redan gjort sitt för att minska utsläppen – även utan koldioxidskatt.