En pensionsålder på 70 år kan se ut som en enkel lösning på Finlands ekonomiska problem. Men i jord- och skogsbruket måste längre arbetsliv vägas mot fysisk belastning, företagaransvar och behovet av att ge nästa generation utrymme.
Finansministeriets tjänstemän har väckt debatt med sitt förslag att stegvis höja den lägsta pensionsåldern till 70 år. Höjningen skulle vara sex månader per årskull. Därefter skulle åldersgränsen åter knytas till den förväntade livslängden.
Avsikten är att öka sysselsättningen och stärka de offentliga finanserna. Det handlar alltså om när rätten till ålderspension börjar, inte om en skyldighet för alla att arbeta till samma födelsedag.
Problemet som tjänstemännen pekar på är verkligt. En åldrande befolkning behöver vård, omsorg och pensioner, samtidigt som finansieringen vilar på dem som arbetar. Men en höjd åldersgräns skapar inte automatiskt fler friska och produktiva arbetsår.
Arbetshälsoinstitutet påpekar att längre arbetsliv är särskilt svåra att uppnå i fysiskt tunga yrken. Hälsan och arbetets innehåll avgör hur länge människan orkar. En högre pensionsålder kan också öka arbetsoförmågan, vilket gör att en del av den beräknade nyttan riskerar att utebli.
För lantbrukaren är detta konkret. Djuren ska skötas också efter en dålig natt. Under sådd och skörd styr vädret arbetsdagen.
Lyft, obekväma arbetsställningar och långa pass i traktorn lämnar spår. Till den fysiska belastningen kommer ansvaret för ekonomin, investeringarna och verksamhetens fortsättning.
Tekniken har underlättat mycket, men den ger inte varje gård möjlighet att ordna lättare uppgifter åt en åldrande företagare. Att köpa in mera arbete förutsätter dessutom att lönsamheten räcker till.
Samtidigt ska äldre lantbrukares kunnande tas till vara. Erfarenheten av jordarna, djuren och skogen är en tillgång. Den som vill och orkar fortsätta ska ha goda möjligheter att göra det. Redan dagens system tillåter arbete vid sidan av ålderspensionen.
För jordbruket handlar frågan också om vem som får möjlighet att börja. Pensioneringen och generationsväxlingen behöver inte sammanfalla, men ekonomiskt hänger de ofta ihop. Om överlåtarens pensionsinkomst skjuts fram kan det bli svårare att finansiera ett övertagande. Risken är att den yngre generationen får vänta med både ansvar och investeringar.
En senare överlåtelse behöver inte vara fel för den enskilda gården. Men en politik som vill förlänga arbetslivet måste också granska följderna för näringens förnyelse.
I skogsbruket ser sambanden delvis annorlunda ut. Skogsägandet kan fortsätta långt efter pensioneringen, och arbetet kan köpas av entreprenörer. För den som själv röjer, planterar eller arbetar med motorsåg är arbetsförmågan ändå avgörande. Också här behövs smidiga ägarskiften och möjligheter att föra kunskapen vidare.
Ska arbetslivet bli längre behövs därför fungerande företagshälsovård, rehabilitering, avbytartjänster och investeringar som minskar belastningen. Därtill behövs en lönsamhet som gör det möjligt att anlita hjälp innan hälsan sviktar.
Finlands försörjningsberedskap behöver både erfarna företagare och unga som vågar ta över. Pensionspolitiken måste ge utrymme för båda. Målet bör vara fler hållbara arbetsår och livskraftiga företag som kan föras vidare.