Man vet vad man har men inte vad man får. För de finländska jordbrukarna har den här meningen kommit till sin rätt under perioder då framtiden för vårt avbytarsystem varit föremål för kritik och för allehanda utredningar. Det har inte sällan varit med avveckling eller åtminstone kännbara inbesparingar för avsikt.
Ännu under regeringarna Katainen och Stubb var en övergång till en form av upphandling från privata avbytarenheter mycket på tapeten. Också då var den offentliga ekonomin pressad och man letade efter möjliga inbesparingar. Det letande har inte minskat i sig, låt vara att det kanske kommit något i skymundan under coronaepidemin.
Ännu under regeringen Stubb hoppades jordbruket på en positivare inställning till avbytarsystemet under följande regering, men riktigt så gick det inte. Tvärtom hotade regeringen länge med att avbytarordningen skulle reformeras som en del av den stora social- och hälsovårdsreformen, känd som SOTE-reformen. Dit ingick också en reform av landskapsförvaltningen, och avsikten var att de nya landskapen med politiskt valda fullmäktige skulle ta hand om förvaltningen av avbytarsystemet.
Eftersom landskapens verksamhet skulle finansieras med klumpsummor var oron stor för att avbytarordningen skulle komma i skymundan inte bara i glesbygden men också i de tätt befolkade landskapen där jordbrukarkårens andel av hela befolkningen är liten. Det här var speciellt oroväckande för den finlandssvenska jordbrukarkåren, när man beaktar behovet av service på svenska.
Som så mycket annat blev en ”reform” av avbytarsystemet under regeringen Sipilä hängande i luften. Någon beredning hann inte ens utmynna i en proposition. Tack och lov får man väl säga.
Också vårt nuvarande regeringsprogram innehåller en skrivning om att avbytarlagen kommer att revideras. Med anledning av just den skrivningen har en arbetsgrupp för granskning av avbytarservicens förvaltningsmodeller riktigt nyligen kommit ut med en rapport. Det är efter den rapporten som jordbrukarkåren har anledning att känna sig lättad: Arbetsgruppen rekommenderar att den nuvarande modellen för avbytarservicen fortsätter.
Enligt modellen förvaltas avbytartjänsterna av social- och hälsovårdsministeriet och lantbruksföretagarnas pensionsanstalt LPA, medan kommunernas gemensamma avbytarenheter fungerar enligt avtal om uppdrag. Även om modellen har sina brister är den ändå att föredra framför andra alternativ som behandlats genom åren.
Det är i övrigt ganska talande att arbetsgruppen avfärdar regeringen Sipiläs modell. Man frestas nästan att jämföra hela den regeringens reformiver med kejsarens nya kläder.
Arbetsgruppen har utfört ett milt sagt grundligt arbete och utrett många alternativ, bland annat marknadsbaserade sådana, vilket vår regering förutsatte. Gruppen kom fram till slutsatsen, att det inte finns realistiska förutsättningar för ett tillräckligt brett utbud på marknadsbaserade avbytartjänster framöver, när efterfrågan minskar betydligt varje år.
Arbetsgruppen torde också med bred marginal ha tillräcklig förankring för att slutsatserna ska vara tongivande under ett antal år. Gruppen är enhällig och alla parter som avbytarsystemet berör har varit representerade, SLC genom ordförande Mats Nylund.
Den har också hört en lång rad sakkunniga och har genomfört höranden runt om i landet med åtta olika tillfällen, varav ett på svenska. Representanter för jordbrukarna, avbytarna, arbetsledning och myndigheter var kallade.
Vårt avbytarsystem är något enastående i världen. Genom åren har många delegationer med anknytning till jordbruk från övriga världen, i synnerhet de nordiska länderna, besökt Finland för att bekanta sig med systemet som ger våra husdjursuppfödare rätt till offentligt finansierad semester, subventionerad avbytarhjälp samt vikariehjälp till exempel vid sjukdom, olyckor eller föräldraledighet. Det här är något vi bör vara stolta över.
Det är en utbredd inställning bland våra husdjursuppfödare att det inte minst är tack vare avbytarsystemet som de orkar fortsätta med näringen.
Förbättringar är ändå nödvändiga också inom den nuvarande modellen. Således håller LPA på och fusionerar avbytarenheterna för att de ska bli färre och större. Man räknar med att det 2023 ska vara 12 enheter kvar mot 38 vid det här årets början.
Avsikten är att verksamheten ska bli effektivare.
Samma koncentration sker i alla fall också inom jordbruket, vilket kan innebära att resorna till och från gårdarna kommer att ta en allt större del av avbytarnas arbetsdag.
Även i övrigt kommer utvecklingen att ställa nya krav på avbytarna. Man skulle tro att moderniseringen av ladugårdarna skulle göra produktionen enhetligare, men så är det nödvändigtvis inte. Medan också en avbytare tidigare så gott som visste vad hen hade att hålla sig till efter att ha jobbat i några ladugårdar med rörmjölkning, fungerar den automatiska mjölkningen, utfodringen och rengöringen samt datauppföljningen ofta olika i våra nya ladugårdar.
Arbetet har kanske blivit fysiskt lättare, men kraven på kunskap är helt andra – samtidigt som också mindre ladugårdar med manuell teknik kommer att finnas kvar under ett antal år.
En annan utmaning som avbytarna har är de splittrade arbetstiderna, samtidigt som det kan vara svårt att erbjuda tillräckligt med heltidsanställningar. Därför måste många avbytare antagligen försöka skaffa sig tilläggsinkomster från annat håll.
Ändå är det viktigt att hålla avbytarna motiverade och säkra trivseln med jobbet. Detta också för att rekrytera nytt folk.
Efter arbetsgruppens rapport finns det i alla fall en förhoppning om att man i det fortsatta arbetet kan koncentrera sig på substansfrågor av den här karaktären. Sist och slutligen är det betydligt viktigare än att tvingas diskutera allehanda modeller för förvaltningen.