RÄTTAD I TREDJE SISTA STYCKET OM DE MINIMIS 26.4.2019 kl 9.30.
KONKRETA SUMMOR HAR INTE DISKUTERATS I ANSLUTNING TILL EU:S FÖLJANDE LÅNGTIDSBUDGET, MEN DET FINNS ETT TRYCK PÅ YTTERLIGARE HÖJNINGAR.
Ålands lagting har beviljat 465.000 euro i arealstöd till åländska jordbrukare som drabbades extremt svårt av förra sommarens torka.
Nu har 138 odlare sökt detta krisstöd. Den summa som kan betalas ut till odlarna stannar då på drygt 340.000 euro enligt de kriterier som slogs fast när landskapsregeringen anmälde krisstödet till EU. Därmed kommer alltså cirka 120.000 euro av det stöd som politikerna beviljade att gå odlarnas näsa förbi.
I genomsnitt handlar det om nästan 900 euro uträknat på de 138 odlare som ansökte om krisstödet. Pengarna skulle onekligen ha gjort större nytta hos odlarna än i landskapets bokslutssiffror för 2019.
Att stödpengar i vissa fall blir oanvända, i synnerhet extraordinarie krisstödspengar, är bekant också på fastlandet. Bland orsakerna finns att villkoren ofta är komplicerade och snäva för att de ska vara anpassade till EU:s regelverk. I unionen ser man till och med i krissituationer stenhårt på att sådana stöd inte får snedvrida konkurrensen.
Samtidigt måste medlemmarna i unionen passa på att stöden ändå når ut till dem som behöver pengarna inom en någorlunda överskådlig framtid. Det har också hänt att förhandlingarna om villkoren för dylika extra stöd har dragit allt för länge ut på tiden, närmast så att medlemsländerna kommit med förslag om villkor, där EU-kommissionen sedan har krävt ändringar flera gånger om.
När det gäller de oanvända stödpengarna på Åland så lär man i alla fall ha utgått från den sämst tänkbara situationen, när landskapsregeringen beviljade pengarna. Stödet bygger på normskördar, som gårdarna också kunnat söka undantag för om de haft dokumentation på högre skördar.
Möjligtvis kunde landskapsregeringen ha tillämpat en smidigare linje gällande stödtaken på de enskilda grödorna, men det är ingen garanti för att mer pengar av stödet skulle ha kunnat utbetalas. Åtminstone har ålänningarna fört en löpande dialog med kommissionen under ärendets behandling och man räknar med ett positivt beslut inom kort.
I sammanhanget är det också relevant att påminna om EU:s jordbrukskommissionär Phil Hogan, som redan tidigt i höstas så gott som lovade en höjning av taket på de minimis stödet. Det är ett stöd av mindre betydelse som medlemsländerna kan ta i användning för speciella ändamål, bland annat i krissituationer. Det smarta med just det stödet är bland annat att när kriterierna en gång är klara, så är EU-kommissionens godkännande inte nödvändigt så länge medlemmarna håller sig inom taket.
Hogan talade i september om en höjning från dåvarande 15.000 euro till 50.000 euro och hoppades på ett beslut under december. Därav blev dock inget. I februari enades man inom EU sedan om en höjning till 25.000 euro per gård under en tre års period.
Finland och även Åland tillämpar tillsvidare ett tak på 20.000 euro. Det är dock fortfarande på tok för litet eftersom stödet också har andra funktioner än krisstöd. I alla fall hjälper det till att de åländska odlarna kan få transportstöd för foder som måste importeras till landskapet i fjol på grund av den foderbrist som torkan ledde till. Här måste dock stödet från fastlandet för foderspannmål och husgårdsgårdarnas vall, som också kommer de åländska odlarna till godo, beaktas.
Det finns ett tryck på ytterligare höjningar av gränsen för stöd enligt principen om de minimis, men de kommer i så fall att behandlas i anslutning till EU:s långtidsbudget som gäller åren 2021-2027. Om de tillämpas blir det först någon gång i framtiden.
Situationen på Åland är hur som helst ett helt klart exempel på att vi behöver större smidighet inom EU och medlemsländerna för att handskas med krissituationer, så att bönder som behöver hjälp också får den och med kort varsel. Behovet i öriket, som drabbades speciellt hårt av fjolårets torka, var helt akut också för matproduktionen och försörjningen.
På längre sikt måste vi kräva en effektivare krisberedskap i den kommande gemensamma jordbrukspolitiken samt en klarare ansvarsfördelning mellan EU och medlemsländerna i krissituationer. Det finns förståelse bland EU:s medborgare för att vi behöver en matförsörjning och det finns därför ingen anledning att dra ut på verkställandet av nödvändiga åtgärder.