Det pågår ett viktigt samtal inom SLC just nu, ett samtal om vår gemensamma framtid. Organisationen ser över sin struktur, sin roll och sin väg framåt. Det är ett nödvändigt utvecklingsarbete, i en tid då jordbruket, djurhållningen och landsbygden står inför både nya möjligheter och nya krav. Och samtidigt som framtidsfrågorna diskuteras finns det en särskild händelse som bär större vikt än på länge, kongressen i Österbotten i nästa vecka.
SLC:s kongress är inte bara ett återkommande möte. Den allmänna förbundskongressen är SLC:s rådgivande organ som fastställer de allmänna riktlinjerna och principerna för centralförbundets verksamhet och det är i kongressen som vår styrka som rörelse syns tydligast.
Här möts producenter från hela Svenskfinland, från olika landskap, åldrar och produktionsinriktningar. Tillsammans går vi in för gemensamma beslut. Vi lyssnar, diskuterar, argumenterar och förhoppningsvis så enas vi till sist. Det är genom denna demokratiska process vi bygger legitimitet, ägarskap och riktning.
Den här gången är kongressens betydelse större än vanligt. I och med det utvecklingsarbete, med pågående remissrunda, inom SLC är det just nu som det är avgörande att vi möts och tar ställning. Strukturrationaliseringen inom det finska lantbruket har pågått länge. I och med EU-inträdet 1995 började strukturrationaliseringen gå allt fortare och under de senaste femton åren har takten accelererat ytterligare. Det här gäller inte minst mjölkgårdarna, motorn i det finska lantbruket.
Specifikt för SLC betyder det här att medlemsantal och -struktur förändrats avsevärt. Medlemsgårdarnas behov av intressebevakning har givetvis förändrats samtidigt. En organisk utveckling har förstås skett och sker ständigt, enligt medlemmarnas behov, inom SLC. Under sina 80 år har ändå SLC egentligen aldrig genomgått någon regelrätt och strukturell organisationsförändring, men nu är det dags.
När strukturer förändras och nya arbetssätt formas, behöver förändringarna vila på stabil grund. Det är kongressen som ger oss den grunden. Frågor som diskuteras där bär medlemskårens röst, inte bara enskilda styrelseledamöters eller tjänstemäns analys. Det är helt enkelt skillnaden mellan förändring uppifrån och förändring från gräsrotsnivån och uppåt, förankrad i verkligheten.
Men kongressen är också någonting mer. Den är en mötesplats. En påminnelse om att vi, trots olika vardagar, gårdsstorlekar och utmaningar, är del av samma rörelse. Det är i samtalen mellan bönder från Nyland och Österbotten, mellan Åland och Åboland, som framtidens idéer får fäste. Det är i mötet mellan unga lantbrukare och veteraner som engagemanget förnyas. Och det är genom dessa möten som vi stärker vår identitet – som svenskspråkiga producenter, som landsbygdsföretagare, som medlemmar i ett levande och relevant SLC.
Samtidigt skickar kongressen en tydlig signal – också utåt. Till politiker, myndigheter och samarbetsparter visar den att vi är samlade, engagerade och beslutskraftiga. I en tid när jordbrukspolitiken förändras och språkliga rättigheter utmanas, är det en styrka som inte får underskattas. I SLC:s stadgar står det att vår verksamhet ska bedrivas i nära samarbete med MTK.
Vi bönder är ofta försiktiga med att synas utåt och inte minst med att stå på barrikaderna när det kanske skulle behövas. Kongressen är långt ifrån det mest expressiva sättet att göra det på, men det är ett sätt att göra det på. ”Enade vi stå, söndrade vi falla”, är ett uttryck som kommer från greken Aisopos fabel om hur fyra oxar kunde hålla stånd mot ett hungrigt lejon så länge de höll sams.
Därför är årets kongress ingen formalitet. Tvärtom så är kongressen i Österbotten vårt momentum. Nu har vi chansen att gemensamt slå fast riktningen för ett förnyat och framtidsinriktat SLC. Låt oss ta den chansen – tillsammans.