Diskussionen kring påståendena om jordbrukarnas minskande deltagande i miljöprogrammet fortsätter.
Nu vill vår gröna miljöminister Krista Mikkonen ha en gräns för gödsling med fosfor, som borde gälla alla gårdar i vårt land. Så säger hon i alla fall till Svenska Yle den här veckan.
Hon anser att resultatet av Svenska Yles granskning är oroväckande. Enligt granskningen har allt fler jordbrukare lämnat miljöprogrammet. Det handlar alltså om att ett antal jordbrukare valde att inte anmäla sig för en femårig miljöförbindelse inför den programperiod vi nu är inne i.
Det är korrekt att miljöprogrammet är helt centralt när det gäller begränsningen av fosfor. För att få miljöersättning måste de gårdar som är anslutna till programmet hålla sig inom vissa gränser när de sprider kväve och fosfor, vilket man gör för att få grödorna att växa.
Gränserna är utstakade så att man får höja givorna när man kan visa på att skördarna är högre. Annars är det markens halter som i praktiken sätter gränserna för hur stora mängder man får sprida. Dem kollar man med en markkartering vart femte år.
Men som vi tidigare har påpekat i denna tidning, så är situationen inte den att allt fler jordbrukare nu lämnar miljöprogrammet. Det kan man helt enkelt inte göra utan giltig orsak.
Det heter vidare att flest jordbrukare har lämnat miljöprogrammet i Egentliga Finland, det område i landet där behovet av gödsling med fosfor är minst. Bland orsakerna till det minskade intresset finns att en sänkning av fosforgivorna också minskar skörden. Nu är det emellertid inte så att kollen på fosforn lämnas därhän av den orsaken. Åtminstone de gårdar som uppträtt i offentligheten har nog koll på sin markkartering, fastän de är utanför miljöprogrammet. De försvarar sig bland annat med att de kan höja grödornas avkastning, vilket också bidrar till att mer näringsämnen tas bort från åkern i samband med skörden.
Dessutom så finns det en annan sak som borde beaktas i sammanhanget, nämligen att just Egentliga Finland är det landskap, vars åkerareal är suveränt störst i landet, närmare 300.000 hektar. Om det på sin höjd är kring 7,5 procent av landskapets odlingsareal som är utanför miljöprogrammet, cirka 22.000 hektar, så torde det visserligen motsvara den största arealen, det stämmer. Men samtidigt så har alltså Egentliga Finland också den långt största arealen med i miljöprogrammet.
Utmaningen är förvisso, vilket nog gäller hela landet, att nyttan med miljöprogrammet är minst för gårdar med mycket djur, som är utan spridningsareal för sin stallgödsel. Lösningen på det är att göra avtal med sina växtodlande grannar. Stallgödsel är organiskt och ett mycket bra ämne för markens mullhalt och struktur. Vi borde alltså lära oss att se på stallgödsel i olika former som en handelsvara.
Minister Mikkonen talar runt kring fosforgränser – tydligen vill hon ha någon sorts lagstadgad gräns, men samtidigt så efterlyses en belöning i miljöprogrammet för de jordbrukare som håller sig inom gränserna. Men är det inte just det som är vitsen i det miljöprogram vi har – också fastän alla inte är nöjda med det?
Dessutom hänvisar ministern till spridning av gips på åkrarna. Det är ett sätt att behandla marken så att den läcker mindre fosfor, även om gips också innehåller varierande mängder av ämnet. Enligt vad vi vet i dag är det dock närmast en sorts första hjälp och inte någon långsiktig lösning, när det gäller att komma åt fosforbelastningen.
Andra metoder är strukturkalkning som är dyrare men som har betydligt långvarigare effekt, samt fiber från skogsindustrin.
På lång sikt är nödvändiga åtgärder i alla fall att man odlar mångsidigt och har en vettig växtföljd, där bland annat grödor med djupa rötter samt växttäcke vintertid ingår.
I vår tar den femåriga förbindelseperioden för miljöprogrammet slut för de flesta jordbrukarna. Nyligen kom livsmedelsverket ut med informationen att nuvarande förbindelse kan förlängas med ett år, eftersom vi inte hinner få ett nytt miljöprogram till dess. Det betyder att jordbrukarna i vår kan välja om de vill fortsätta att vara med. Finansiering finns det i vilket fall som helst för nästa år.
Hittills har emellertid de som anslutit sig varit förpliktade att följa programmet. Man kan inte bara hoppa av under perioden.
Det råder knappast något större tvivel om att några krafter i samhället, i riksdagen och i regeringen kommer att försöka införa strängare gränser via lagstiftningen för spridning av fosfor. Enligt envisa rykten var det här fallet redan under regeringsförhandlingarna. På producenthåll föredrar vi dock ett fortsatt frivilligt system där jordbrukarna belönas för sina insatser. I motsats till vad minister Mikkonen anser eller tror, kan man nämligen inte sätta gränser lagstiftningsvägen och så belöna jordbrukarna för att hålla sig inom lagen, det måste och ska alla göra.
Det som behövs är medel som sporrar gårdarna att vidta åtgärder, till exempel investeringar i biogas och separering av gödsel som bidrar till att åtminstone delar av den kan transporteras längre vägar på ett ekonomiskt sätt.
Sedan borde man kunna locka fler att vara med i miljöprogrammet med högre ersättningsnivåer och rikta ersättningarna till de områden där åtgärderna behövs mest.
Det är nog sådana vägar vi ska gå.
En annan sak är att vi ska fortsätta att kämpa för att upprätthålla vår självförsörjning. Det får inte bli så att miljö- eller klimatdebatten utmynnar i att vi slutar producera mat i Finland. Det skulle bara leda till att vi importerar mat någon annanstans ifrån, som troligtvis producerats för lägre kostnader och utan att vi har möjligheter att kontrollera hur det har gått till. Det är att flytta utmaningarna och ansvaret utanför landets gränser.