De högerpopulistiska partierna gick framåt i EU-valet. Det gäller bland annat tre större länder, Storbritannien, Frankrike och Italien, alla tillhörande den del av Europa som vi tidigare kallade Västeuropa. I Storbritannien var nettoframgången dock inte så stor, när ett populistparti gick fram gick ett annat tillbaka.
Brexitpartiet blev störst med en knapp tredjedel av rösterna, och orsaken kan väl inte handla om så mycket annat än frustrerade Brexitanhängare som vill ha slut på de utdragna förhandlingarna om landets utträde ur unionen och i stället gå till handling. Hur Brexitpartiet sedan har tänkt sig att jobba med den frågan samtidigt som dess nya EU-parlamentsledamöter – de är hela 29 till antalet – ska vara med om att utforma EU:s lagstiftning under den ihåliga bullermegafonen Nigel Farage återstår verkligen att se. Efter resultatet av folkomröstningen 2016 avsade sig Farage, som då var ordförande för högerpopulistiska UKIP sig ledarskapet och kröp i ide – tyvärr bara för en kort tid. I övrigt blev UKIP – det andra stora populistpartiet – av med alla sina tidigare 24 parlamentsledamöter nu i EU-valet.
Även om de Europasinnade liberalerna också hade stor framgång i EU-valet i Storbritannien är frågan om det räcker för att vända på den fullkomligt irrationella Brexitprocessen. Men det är ju strängt taget inte heller EU-parlamentarikernas bord, utan en fråga för det brittiska parlamentet och folket.
Ett visst bakslag i strävandena att utveckla ett människornas Europa var det i alla fall att både kristdemokraterna CDU och socialdemokraterna SPD i Tyskland led svåra förluster, låt vara att framgången för nationalisterna i Tyskland hölls på en måttlig nivå. I stället var det de gröna som kammade hem segern på klimat- och miljöpolitik. Kristdemokraternas Angela Merkel är visserligen på väg ut ur politiken i vilket fall som helst, men hon och hennes politik har varit med om att ange tonen i EU, och sådant behövs nu för att hålla ihop det som finns kvar av vårt Europa.
Det finns i alla fall också exempel på länder där högerpopulisterna, som vill splittra och ödelägga gemenskapen, varav flera med hjälp av krafter utanför EU, fick en välförtjänt lång näsa. Det gäller till exempel Nederländerna och i synnerhet Danmark där Dansk Folkeparti förlorade tre av sina tidigare fyra mandat i EU-parlamentet. Visserligen kan orsakerna för Dansk Folkeparti vara andra än ideologiska, närmast en skandal kring missbruk av EU-medel, koncentrerat kring röstmagneten 2015 Morten Messerschmidt.
I stället var det statsministerpartiet Venstre, som överraskande kammade hem de största framgångarna i Danmark. En av de invalda är i övrigt den tidigare verkställande direktören i den danska jordbruks -och livsmedelsbranschens organisation Landbrug & Fødevarer, Søren Gade.
Ultrahögerns framgång i de två gamla EU-länderna Frankrike och Italien, där man tidigare har drivit på att utveckla unionen och integrera medlemsländerna, bådar dock inte något gott.
På det finländska planet gick valet ändå hyfsat sett ur landsbygdens synvinkel trots att centern tappade ett mandat. Tre kända namn som tidigare har profilerat sig i landsbygds- och skogsbrukssammanhang i EU-parlamentet finns kvar. Från SFP sitter Nils Torvalds, som varit medlem i parlamentets miljöutskott och suppleant i budgetutskottet och som kammade hem hela 46.448 röster. Från centern har vi Elsi Katainen, som bland annat varit suppleant i parlamentets jordbruksutskott. Båda är medlemmar i den liberala ALDE-gruppen. Nu invaldes också direkt som ordinarie samlingspartiets, det vill säga EPP-gruppens Petri Sarvamaa. Han spelade en aktiv roll då jordbruksstödet till södra Finland var i tur att ses över inför 2014 och kommissionen ville avveckla det. Händelserna utspelades delvis i skuggan av den programperiod för den gemensamma jordbrukspolitiken som då stod inför dörren.
Senast har Sarvamaa suttit i budgetutskottet.
Nu skulle det vara viktigt att Finland åter får en representant i åtminstone EU-parlamentets jordbruksutskott för att vi ska kunna framföra landets intressen och försöka säkra förutsättningarna för att idka jordbruk också i den här ändan av Europa. Vi har kandidater från åtminstone ALDE-gruppen och EPP-gruppen. Båda är bra, vi får inte glömma att det är de konservativa partierna i EPP-gruppen som för taktpinnen i jordbruksfrågor i många av de europeiska medlemsstaterna. Vi är litet av ett undantag i de nordiska länderna på den punkten. Finländskt medlemskap i miljöutskottet och budgetutskottet vore också viktigt.
Även om det inte finns samma uppdelning i EU-parlamentet som i de nationella församlingarna med regering och opposition, så är det i vilket fall som helst önskvärt och även troligt att EPP-gruppen tillsammans med ALDE-gruppen och den socialdemokratiska gruppen kommer överens om ett samarbete. Det skulle bli en sorts säkerhet för stabiliteten under den följande femårsperioden som parlamentet sitter.
Också våra egna kandidater, SLC-medlemmarna, bidrog för sin del till ett hyfsat resultat. Nu har landsbygdens åtminstone ställt upp och fått ett visst stöd, det bör väl också synas i EU-parlamentets beslut om den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP27.
Den stora utmaningen blir viljan att finansiera alla de önskemål som är förknippade med den. Det gäller i synnerhet om Brexit förverkligas, men också fastän Storbritannien och dess medborgare skulle ta sitt förnuft till fånga.
Parallellt med utvecklandet av EU, människornas Europa, som också den gemensamma jordbrukspolitiken är en del av borde emellertid de nordiska länderna intensifiera sitt samarbete ytterligare. Det är dags att sätta fart på diskussionen om en nordisk förbundsstat.