Den finländska spannmålsodlingen står vid ett vägskäl – och det är inte bonden som valt vägen. Under det senaste året har producentpriserna rasat till nivåer som inte ens täcker produktionskostnaderna.
Det är inte första gången som vi har så här katastrofalt låga producentpriser på spannmål, men tiderna och förutsättningarna har förändrats en hel del under de senaste fem åren. Därför finns det en risk för att den här prisnivån får en bestående karaktär. Samtidigt håller bränsle, gödsel och bekämpningsmedel fast vid rekordhöga priser. Summan av kardemumman? För att använda en bekant bondes ord: Det här börjar inte längre kännas som ett yrke, utan ett kostsamt fritidsintresse som allt färre har råd med.
Bakom prisraset står en global marknad där Ukraina, Ryssland och Sydamerika pumpar ut spannmål till priser som vi har svårt att matcha. På pappret låter frihandel som en fin idé, och kanske det är en nödvändighet, men i praktiken betyder det hur som helst att finländska odlare konkurrerar med länder där produktionsvillkor, miljökrav och arbetskostnader är helt annorlunda.
När dessa volymer sedan släpps in på EU-marknaden utan effektiv reglering blir den inhemska spannmålen något som handlarna och användarna prutar på – tyvärr inte något de värnar om. En del undantag finns förstås, men de är få och saknar den tyngd som skulle krävas.
Som om inte det vore nog spelar klimatet sina allt mera oberäkneliga spratt. Skyfall och torka om vartannat gör att skördar förstörs eller blir avsevärt mindre. För att stå emot krävs investeringar i bevattning, dränering och lagringskapacitet – kostnader som är svåra att ta när intäkterna redan blöder.
Här hjälper inga vackra ord om grön omställning om inte politiken också vågar tala om ekonomisk hållbarhet, konkurrenskraft och lönsamhet. Det är alltså minst sagt osäkert hur framtida miljökrav och klimatmål ska förenas med en livskraftig inhemsk spannmålsproduktion.
I mitten av juli kom EU‑kommissionen sitt förslag till EU:s nästa långtidsbudget för 2028-2034. För EU-jordbruket är det hela ändå oroväckande i och med att resursfördelningen där går åt motsatt håll. CAP hotas av nedskärningar på i genomsnitt 20 procent. Det här är i och för sig enbart ett budgetförslag, men det är ändå det som sätter nivån man utgår ifrån när man börjar förhandla.
Finland kan inte ta sin livsmedelsproduktion för given. Om vi fortsätter på den inslagna vägen, där importen får slå ut den inhemska produktionen, står vi snart utan spannmålsfält. Och när nästa kris slår till kan det vara för sent att återuppbygga kapaciteten.
Det handlar om självförsörjning, om krisberedskap och om att värna om en näring som också är en del av vår kultur och identitet. Att låta den gå under för att marknaden kräver billigare bröd är ett historiskt misstag. Spannmålsodlarna behöver rättvisa spelregler och en rimlig ersättning för sitt arbete. Annars blir nästa skörd inte bara mindre, den kan också bli den sista för många gårdar.